Volnay 1:er Cru 2009 (Coche-Dury)

Det är inte ofta man får möjlighet att prova ett vin av Coch-Dury. Det mest ansträngande förutom priset är att överhuvudtaget få fatt i en flaska. Det här var ett uppenbart barnarov som en vän snällt nog bjöd en slurk av.

Givetvis är det purungt och oförlöst men kvaliteten skiner klart igenom. Sammetslent och finstämt med drag av stjälkar, finstämd röd frukt, gräs och kryddor. Inga direkta fattoner. Väldigt bra helt utan glapp eller störande drag men som sagt 10-15 år för ungt, stor potential.

Det är ändå de vita som är hans starkaste kort, en obloggad Meursault Village 1997'a var alldeles enastående bra för några månader sedan.

Chateau Haut-Corbin 1975

Ett för mig mer eller mindre okänt slott som aldrig har gjort sig nåt större rykte. Första intrycket är att det är rätt trött och mer eller mindre uttorkat av ålder. Inga direkta oxidativa toner finns dock. Ursprung är helt omöjligt att gissa, det finns mest röda bär och mynta. Som en trött väl mogen Brunello eller liknande.

Efter ett par timmar lyfter nåt helt enormt och utvecklar sirlig röd frukt och drag av tryffel, mulljord, blommor och gammalt trä. En rätt burgundiskt finlemmad stil av Bordeuax. Strålande gott under en kort tidsperiod, fascinerande vin.

Leoville-Las-Cases 1994 och Chateau du Tertre 2003

Leoville-Las-Cases 1994

De här flaskorna har gått upp och ned. Som sämst är de stumma och intetsägande men som bäst är de fantastiskt goda. Den här flaskan låg någonstans mellan de två ytterligheterna. Finstämd klassisk frukt, inga som helst svulstiga drag, blyertspenna, stål och tegel, väldigt gott vin men inte stort. Tror inte de kommer bli så värst mycket bättre med ytterligare lagring.

Chateau du Tertre 2003

Vid sidan av LLC ovan så känns det här väldigt modernt, och ungt. Tät och svulstig massiv frukt med drag av kaffe, blommor och fat. Inget dåligt vin men rätt forcerat och årgången gör sig påmind med ett lite bränt drag. Lite för modernt för min smak idag, ett svalt år borde det dock kunna fungera bättre.

Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001

Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)

Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967

Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.

Chateau Phelan-Segur 1959

Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.

Mercurey 1962

Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)

Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.

Odeysses 2003

Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.

Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)

Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000

Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.

Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.

Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007

Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.

Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

Mandrone di Lohsa 2002

Mandrone di Lohsa blir imponerande bra med ålder och även anmärkningsvärt Bordeauxlikt. 80% Cabernet Sauvignon, övriga druvor är petit verdot, alicante bouschet och carignan.

Tydliga steniga cabbdrag med blommor, blyertspenna, viol och lakrits. Ingen övergjord modern känsla utan strukturerat och bra med frisk syra och lagom tanninbett. Mycket bra vin som kan klara ytterligare lagring och väldigt bra leverans för priset.

Bourgogne Blanc 2007 (Dujac)

Dujac är mest känd för sina röda viner men gör även en del vitt. Det här är nog deras enklaste vita vin men från en bra årgång.

Tät frukt med fet känsla och tydliga men snygga fattoner, möjligtvis saknas lite mineralkänsla, framförallt med tanke på året. Rätt egensinnigt med lite brända toner, blint hade jag aldrig gissat 2007, snarare 2005.

Dujac gör som vanligt bra vin även om den inte ligger på samma nivå som tex Roulots variant.

Bourgogne Rouge 1993 (Coche-Dury)

Det finns generell röd Bourgogne och sen finns det generell röd Bourgogne av Coche-Dury. Det här är verkligen anmärkningsvärt bra för en generell röd Bourgogne och är nog bland de dyrare man kan hitta. Ett blindprovat vin öppnat av ”Vinmannen” som alltid har roliga viner på lut.

Första känslan är en självklar pinot noir från Bourgogne med en del ålder men jag trodde den var yngre. Syran är rätt hög och vinet har en lätt gräsig ton utan att vara grön, sirlig röd frukt med lite blommiga drag samt en del lite dovare köttiga toner. Anmärkningsvärt fint steniga drag för den här nivån, väldigt bra.

Smaken följer doften med sirlig lite gammeldags stram frukt, röda bär, citrusskal i en något köttig Côte Rôtielik stil. Rhone dyker upp som förslag men min första instinkt var definitivt Bourgogne. Mycket kul och sällsynt vinupplevelse. Ett vin jag gärna dricker igen men prislappen avskräcker en del för denna nivå, man kan hitta grand cru-bourgogne för samma pris.

Pommard ”La Chaniere” 2010

Jag har senaste tiden köpt lite nya årgångar av viner i mellanprisklass som kan vara intressanta att lagra. Ett av dessa var detta, ett vin varav jag drack upp min sista 2002'a nyligen. Den var god i en lite Nya Zeeländsk-liknande fruktig stil, kunde ha sparats längre.

Det här är ungt och primärt med rödsyrlig frukt, känns lite ovant att dricka en så pass ung Pommard. Mycket citrustoner, balanserade fat, örter och kryddor, lite fatiga chokladtoner kommer fram med mer luft. Bra men inte alls stort, på nåt sätt känns det lite enkelspårigt. 2010 är en uppenbar toppårgång men jag velar lite om jag jag investera i några flaskor.

Det levererar dock väldigt bra för priset, det måste man tillstå, men jag lutar nog mer åt Azelias Barolo i samma prisklass, den var intressantare.

Barolo 2008 (Azelia)

En nyhet rätt nyligen på SB, jag brukar gilla Azelias viner.

Vid öppnandet blir jag lite besviken på en rätt stum och ointressant doft och smak. Efter runt en timme kickar det dock igång rejält med druvtypiska drag av blommor, lera, citrusskal, rönnbär och örter. Stramt vin i lite krävande stil men det passar mig.

En riktigt bra nebbi som definitivt behöver luft eller lagring. Det här vore klart värt att lägga ner några flaskor av.

Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.

Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  

Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.