Galpin Peak Pinot Noir 2006

Ännu ett lite udda experimentellt lagringsprojekt, den förra Pinoten från SA, Hamilton Russel, var bland det värsta jag druckit på länge, får se hur denna ter sig.

Kvalitetsskillnaden är extremt tydlig, det här är klart bra. Sötfruktig Pinotfrukt med bra djup, fat och gräs. Inte alls samma brända känsla som Hamilton Russel. Klassisk och inställsamt fruktig men samtidigt rätt finstämd, den här behöver inte skämmas för sig i jämförelse med mången amerikansk Pinot.

Mjuk fyllig smak med tät frukt av söta bär, en hel del vanilj, kaffe och choklad. Alkoholen är balanserad, riktigt gott. Oväntat bra, okomplicerat men gott. Marginell men helt överkomlig rökig SA-känsla. Deras toppinot ska bli kul att prova med tanke på hur pass bra den här visade sig vara.

Nu har jag semester så det kommer vara väldigt sporadiskt med inlägg, några sådana här som ovan har jag på lager men i övrigt ligger jag lågt. Kanske hittar jag kul vin på vägen som är värda att ta upp. Jag kommer fira jul med ett exklusivt Brasilianskt rött vin...God Jul!

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Clos du Fonteny” 2005 (Bruno Clair)

Jag har glömt att ta upp det här vinet men det är helt klart värt att kommentera. När jag skriver det här ska man veta att jag har ytterst svårt för Bruno Clair som producent, ett ypperligt exempel på en biodynamisk producent som inte är kapabel att göra bra viner. Kvalitet har att göra med bra råmaterial och skickliga vinmakare, inte planeters och månens rörelser.

Fick det blint. Lätt klassisk doft med mer jordiga, mineraliga inslag än komplex frukt. Helt klart en traditionell producent av stram Bourgogne, Montille kan vara så här ung men brukar ha mer kött på benen. Inte Montille alltså, svårgissat. Helt ok för bättre villagenivå från svalt år.

Sen får vi höra att det är 1:er Cru, dyr sådan, då är det helt klart inte ok, från bra varmt år!!! Ännu mindre ok, ingen kan tänka tanken att det är 2005. Det är alla överens om, inklusive den som har med sig vinet. Det tar P nån minuts betänketid att istället sälja vidare sina flaskor, det finns alltid nån lättlurad typ som går mer på rykte än verklig kvalitet. Så här medioker brukar inte ens Bruno Clair vara, från varma bra år, vilket skämt.

RWT Shiraz 1997

Stor maffig doft med dov utvecklad frukt som växer med luftning. Helhetsintrycket är lyxigt med avvägd modern känsla, att det är en Australiensiskt vin av väldigt hög nivå känns rätt tydligt. Örter, fat, mint, blommor, lera och stål. Även denna Shiraz har en del gräsiga, cederträliknande drag som får mig att tro att det finns Cab med i den. Mer Shiraztypiska drag kommer fram mer med luft.

Massiv smak som dock inte känns det minsta svulstig eller överextraherad. Enormt bra med krämig djup känsla och imponerande nivå av karaktär. Stort vin som vann över alla (D.d Chevalier 96 etc), i nivå med bättre 2:ra crunivå enligt samstämmiga röster, om man nu skall göra jämförelser. Penfolds lyckas än en gång leverera bäst under kvällen. Penfolds bättre viner är nästan provocerande bra för en frankofil som jag, eoner från Ben Glaetzers senskördade monsterviner.

Strax efter vi drack denna kom de nya årgångarna av Penfolds på SB, vilka kostar en hel del, men sett till kvaliteten dessa viner håller så är priserna faktiskt helt ok. Man borde se dem i samma kategori som en bättre Bordeaux/Cote Rotie, då är priserna helt ok. Inte för de vita dock, de är alltför banala. Och vilket detta vin visade, de behöver lagras.

Domaine de Chevalier Rouge 1996

Den öppnar lite tveksamt med väldigt unkna träiga aromer och krutiga drag men de här aromerna brukar luftas bort. Senare öppnar den upp sig rejält och får fram en fruktig fatig bordeauxdoft med rostat kaffe, choklad, trä, vanilj, mörk dov frukt och blyertspenna.

Mjuk fyllig smak som är rätt dominerad av fat vilket ger mycket kaffetoner och en krämig chokladig känsla. Väldigt gott och oväntat bra om man gillar den fatiga stilen, minns 1990 som rätt död och sex år är inte så mycket i skillnad. Oväntad överprestation i något överfatad stil, helt drickfärdig.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

2000 är inte någon toppenårgång för norra Rhonedalen, jag har inte några förväntningar att denna skall leva upp till 1998 eller 2003 men Jamet är ju alltid Jamet. Dags för en andra koll, förra gången jag drack den var 2006 (tiden går snabbt) då jag hade ungefär det intrycket.

Inte riktigt så öppen och tillgänglig som jag trodde, den behöver en del luft. Klassisk fin Syrahdoft av bra kvalitet men den saknar djupet och parfymen som 98 och 03'an har. Lätt rökighet, teblad, jord, gräs, rödsyrlig frukt.

Medeltät smak med kvaliteter men saknar som sagt det riktiga djupet, dock ett väldigt bra vin med arketypisk känsla av bra Syrah från norra Rhonedalen. Lite av den fina blommigheten finns, röd frukt, lite syrligt som nyöppnat, lossnar aldrig riktigt men är så klart ett väldigt bra vin. Man kan gott vänta några år till om man vill, den börjar nå pensionsåldern men är fortfarande pigg.

Två mogna nyinköpta Pessacer sida vid sida.

Smith Haut Lafitte Blanc 1995

Smith Hauts Lafittes rykte har inte alltid varit det bästa, när de skärpte till sig verkar det finnas olika åsikter om. Deras röda 1998 är grym så det borde ha varit innan dess. Från 1991 slutade de använda pesticider vilket kanske kan ses som en tidsmarkering. Denna var iaf billig jämfört med hur priserna ser ut nu för tiden.

Öppnar jag en 16 år gammal vit Bordeaux så förväntar mig den typiska känslan av bokna äpplen de brukar dras med. Den här har inte alls något sådant. Djupt imponerande doft som är helt intakt, fruktintensivt och perfekt moget. Lanolin finns men inte så mycket (det är Sauvignondominerat), snygga balanserade fattoner, honung, kamomill, örter, lätt petroleumton. Ruggigt bra nästan i nivå med Pape-Clements vita som är en favorit, fast annorlunda, klart bättre än den Domaine de Chevalier Blanc 1992 jag drack för inte så länge sedan.

Tät fet smak, utvecklad mogen smak men inte trött på något sätt. Vax, gul mogen frukt, ett lätt drag av brynt smör, honung, fin känsla av mineralitet som inte många vita Bordeauxer brukar lyckas få fram. Imponerande och oväntat!

Kraften och måttet av karaktär i det här vinet behöver smakrik mat för att komma till sin rätt, bortsett från att det är ett häftigt provningsvin.

Pape-Clement Rouge 1989

Om den vita Bordeauxen överraskade positivt så hade jag redan innan höga förväntningar på det här. Allt annat än extremt bra hade varit en besvikelse.

Vid öppnandet känns vinet lite instängt med en del skeppsvrak och krutrök men det lättar med luftning och frukten kommer fram alltmer. Finstämd klassisk Bordeauxdoft med cederträ och finaste piptobak blandas med dov mörk frukt, fina rostade toner, viol, gräs och örter.

Smakrik med inte massiv utan väldigt klassisk med väl mogen känsla, dock inte trött på något sätt. Läskande och fräscht med djup smak och sirlig mognadskänsla, frukten kommer fram alltmer med luft. Ytterst bra vin på topp just nu, tror inte det kommer bli bättre.

Första gången jag har köpt vin utomsocknes, det var väldigt kul och kan lätt bli en dyr ovana. Den största positiva skillnaden för mig är att det går att få tag i mogna klassiska viner av den här typen.

Riesling Idig 2005 (Christmann)

När jag provade de här då de lanserades tyckte jag att de var bland det mest lovande och imponerande inom Rieslingväg jag provat. Tills nu har jag lyckats hålla fingrarna borta från flaskorna vilket är bra då det är ett utpräglat lagringsvin.

Doften är dov och utpräglat stenig men inte på ett petroleumsätt utan mer av krita och en känsla av kall lera. Enormt djup fin doft av stenfrukt, gråpäron, nougat, grönt te och blommor. Strålande bra, bland det bättre jag druckit i Rieslingväg.

Krämig fet smak med en oljig känsla, stenig och djupt komplex. Fylligheten och den inte alltför höga syran kommer sig nog av det varma året, men visst finns det rätt bra med syra. Ruggigt bra Riesling, det är framförallt den perfekta balansen som gör det speciellt. Det är lite som en Riesling för Bourgognefantaster.

Morey Saint-Denis Blanc 2003 (Dujac)

Dujac är lite av en favoritproducent, men det är mest röda viner jag tänker på då. Den här vita hittade jag för en bra pris i London.

Doften är bra med en klar känsla av vit bourgogne men känns förvånansvärt ungt knuten. Att det är en 2003'a känns inte alls, intakta syror, flera år till skulle nog lyfta det här en hel del.

Stenigt men inte på ett Pulignysätt, samtidigt har den en fin krämig smörighet som drar lite åt Meursaulthållet men inte riktigt fullt ut. Att de andra har svårt att gissa område känns självklart, tills de får lite hjälp.

Inte stort men riktigt bra, min erfarenhet är att 1:er Cru varianten är ett betydligt steg upp.

Vita och röda pappar med ålder

Chateau de Beaucastel Vieilles Vignes Roussanne 1996

Den här roliga flaskan hittade jag i London för mindre än vad en ny flaska kostar. För några år sedan provade jag 88'an som var enastående bra så jag hade lite hopp om den här.

Den verkar ha börjat lyfta sig från sin oxidativa mellanfas men visst har den klart bokna toner av gamla äpplen. En hel del arrak som påminner om fatlagrad rom, mycket fat, vanilj, tropisk frukt, rostat bröd, torkat gräs och nougat. Väldigt komplext i en fet fatig stil.

Rätt låg syra och aningens alkoholigt, fet krämig känsla, tropisk frukt, mycket fat och lite ålderstigen oxiderad smak. Rätt gott även om det inte riktigt är min typ av vin, mycket kul och annorlunda med en imponerande lång eftersmak.

Domaine de la Janasse Blanc 1985

Den här flaskan kändes minst sagt som en chansning. Färgen tyder på att det är intakt med bara en lätt gyllengul ton.

Rejält mogen med bokna äpplen, honung, lätta drag av punsch, inte lika komplext som Beaucastelflaskan men oväntat bra och kul. Det finns en liten unkenhet som kommer fram lite grann men som inte stör alltför mycket.

Fet mjuk smak med drag av övermogna äpplen, honung, gul mogen frukt. Inte dåligt men inte heller så imponerande bortsett från att det är så pass fräscht för sina 26 år.

Chateau de Beaucastel Rouge 1999

Den öppnar stramt och stenigt, rejält med tanniner och syra. Två timmars luftning gör väldigt mycket.

Massivt fruktig doft med röd tät frukt, mint, rostade örter, tjära, svart te. Mycket personligt och komplext.

Djup karaktärsfull smak med ännu strama tanniner. Luftningen gör att frukten har öppnat upp sig och syran dominerar inte lika mycket. Väldigt bra med sydfransk rödfruktig känsla, teblad, lakrits, lite dov träig mognadskänsla men med långt liv kvar. Väldigt tät frukt. Bland de bättre Beaucastel jag druckit men inte i nivå med 1990.

Le Vieux Donjon Rouge 2000

Den här känns betydligt mer utvecklad än Beaucastel 99 med torkad frukt, russin och lite kryddpeppar. Det är bra men känns inte som någon bättre årgång, rostade örter och lite dov köttig känsla.

Mjuk fyllig smak, rätt låg syra och lite russinlik frukt som nog var bättre får nåt år sedan. Karaktärsfullt men lite trött.

Barolo ”San Rocco” 2005 (Azelia)

Azelia är en baroloproducent jag har fått upp ögonen för. Alla deras viner har imponerat då jag har provat dem. Nu kom jag för mig att köpa en flaska av deras vingårdsbetecknade San Rocco för en mer grundlig koll, det var den enda de hade på passagen.

I början är den lite oväntat trist och stum men efter en dryg timme förvandlas den rejält och öppnar upp sig. Väldigt komplex doft med Nebbitypiska attribut av lera, blommor, rost, röd frukt, ved och citrus. Ruggigt bra med lagom moderna drag, sista glaset är så klart det bästa.

Rejält kärv och stram smak med markerad syra. Fin djup frukt, väldigt druvtypisk, lång och läskande med en del fattoner. Ytterst bra Nebbiolo som jag gärna köper fler flaskor av, det kostar dock en del, trots det ser jag det som ett bra köp i jämförelse med liknande prissatta Nebbis.

Det här vinet kommer vinna väldigt mycket på lagring. Annars måste det luftas länge, minst en och en halv timme.