Chateau Lafon-Rochet 1995

Rätt öppen doft redan vid öppnandet. Klassisk mogen doft med violtoner, lera, mörk rätt komplex frukt, choklad, svamp, borstat stål och lite murket trä. Inte stort men riktigt bra och betydligt bättre än den förra flaskan som mest var trött och träig.

Mjuk silkig smak med finstämd mogen Bordeauxsmak av klassiskt snitt. Inte på något sätt massivt, modernt ekat eller liknande utan traditionellt och finstämt. Helt drickfärdigt och lär inte vinna på ytterligare lagring. Perfekt söndagsvin som gör en lite lycklig.

Domaine de Chevalier Blanc 1992, Hermitage Blanc 1999 (Jean-Louis Chave)

Domaine de Chevalier 1992
Djupt komplex doft i en dov tung stil med Semillontypiska drag av ylle och bivax, tropisk frukt, örter, tydliga fattoner som har gått in bra, imponerande bra doft.

Fet tät smak med markanta fattoner, fylligheten och faten balanseras upp av frisk syra och ett mineraligt drag. Den lite trötta fadda känslan som tidigare flaskor har haft hade inte denna, den här verkar ha gått in i en ny mognadsfas som gör det betydligt bättre. Sällsynt bra vit Bordeaux som verkar tåla lagring som en toppriesling.

Hermitage Blanc 1999 (Jean-Louis Chave)
Som väntat när det gäller vit Hermitage så är det här bra men det känns ändå som det är mer intressant än genuint gott. Bra är det dock, mycket stenfrukt, mineral, rostat bröd, vax, honung, en lätt oxidativ ton och en del fat.

Fylligt med fet kraftig smak, gul frukt, honung och lite känsla av alkohol. Komplext och gott men inte stort. Bra mineralkänsla och lite oväntat så växer det och blir ännu godare efter ett par dagar i kylen. Men det får klart spö av Domaine de Chevalier 1992 bredvid.

Les Terrasses 2002 och Lhosa 2002

Terrasses är Alvario Palacios enklaste Prioratvin, mest Carinena, en del Garnacha och lite Cabernet.
Mörk dov doft med mycket rostade örter och tobak. Gräs, mörk frukt och en del fat. Det är inte dåligt men känns så otroligt ointressant att jag inte kan med att dricka det utan öppnar en Lhosa istället.

Lhosan behöver en kort stunds luftning för att öppna upp sig. Djup fin Cabernetdoft med viol, blyerts, gräs, järn, blommor och en omisskännlig Italiensk ton av lite surkörsbär och ett kärnigt drag. Gott och balanserat med fint parfymerad bärig frukt gräs, viol, lakrits och en lätt kärnighet. Det är mer Bordeaux än Italien över det även om det finns ett Italienskt drag. Väldigt gott vin.

Terrassesen blir roligare efter ett par dagar i flaska då den känns lite ruffigare med ett lätt stick av balsamvinäger, inte lika slimmad och snygg men betydligt mer intressant.

L'Esprit de Font Caude 2000

Ett vin av Alain Chabanon från Languedoc gjort av 50% Syrah och 50% Mourvedre.
Väldigt mycket karaktär och mognad för en dryg trehunka. Helt moget vin med lite brettiga lädertoner, röda Syrahdrag som kombineras med dovare och sötfruktigare mörka nyanser. Animaliska toner, tjära, kött, arrak och lite udda volatila drag av lack. Syrahdragen är inte lika tydliga som tidigare och Rhonedalskänslan är mer nedtonad.

Väldigt gott och komplext, i sin prisklass finns det inte många argument mot detta. Om något så saknar det lite udd och personlighet för att få över mig helt på sin sida. Trots sina tydliga kopplingar mot norra Rhonedalen så är det tex långt ifrån Jamet och liknande. Den Hermitagekopia jag tyckte mig uppleva när jag provade det första gången känner jag inte nu, men bra är det.
Helt drickfärdigt, en tidigare flaska var inte lika bra, ingen ide att lagra ytterligare.

Barolo ”La Serra” 2003 (Gianni Voerzio)

Som väntat känns det här vinet skadat av ovarsam ekhantering. Extremt mycket tobakstoner, mörk dov frukt, rostat kaffe och en hel del oborstad ekbeska. Inte riktigt angenämt, en betydligt mer nedtonad vinifiering hade gjort det här vinet mycket bättre. Bortkastade pengar.

Riesling Cuvée Frederic Emile 2001

Den här har inte alls samma anemiska känsla som den 2000 jag drack senast. Stor och ”tung” Rieslingdoft i alsacetypisk stil med petroleum, apelsinskal, röda äppelskal, tropisk frukt. Djup och komplex doft som är precis så bra som CFE ska vara. Mer fruktig än Trimbachs viner brukar vara.

Fruktig och oljig smak med balanserad syra och fin mognad. Långt och väldigt gott. Klart bästa årgången av 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004. Samt helt annorlunda än 2000 som mest handlade om sten och bensin då den här är riktigt fet och fruktig men samtidigt med bra syra och mineralkänsla. Jag mindes den inte alls som så här bra när den var ung, oväntat. Flaskvariationen verkar dock, som vanligt med Trimbach, vara väldigt stor om man kollar cellartracker.

Barbaresco ”Pajé” 2003 och Chateau du Tertre 2003

Barbaresco ”Pajé” 2003
Kändes som ett bra läge att testa om Pajé och se hur den ter sig. Förra flaskan var väl stum och hård, inte riktigt vad jag väntade mig.

Den här flaskan är så bra som den ska vara. Arketypisk Nebbiolo efter ett par timmars luftning. Lera, rosenblad, röd sirlig frukt och inga fläskiga fattoner eller annat inställsamt. Fast iof så är den här stilen inställsam för mig, men det är en annan sak. Väldigt bra och för mig klart intressantare än den Tertre som dricks bredvid.

Stram och klassisk smak som förundransvärt helt saknar den normalt svulstiga känslan från 2003. Mineralig, stenig, röd frukt, fin parfymerad blommighet, lera, teblad. Inga fattoner, bara frukt, enormt bra vin som jag fortfarande ser som ett grymt bra köp för 399 kr, tror det finns flaskor kvar.

Chateau du Tertre 2003
2003 är ett knepigt år i Bordeuax. Många viner tog skada av värmen och upplevs ostrukturerade. En tes är att de som kommer från lerjordar som kan binda upp vatten har klarat sig bättre än de som växer på grus. Tertre växer på grus som de flesta andra i Margaux. I varje fall är det läge att se hur mina 2003 Tertre har utvecklats, det var tre år sedan jag provade en flaska.

Den här känns märkt av årgången med en väldigt rostad, nästan lite bränd känsla. Mycket kaffe och mörk choklad. Lite övertydliga fattoner, tät frukt och lätta stalltoner. Lite av den blommiga Margauxkänslan finns. Bra djup med tät komplex frukt, lite flabbigt bara.

Gott men lite grovhugget för vad jag vill ha i en Margaux. Lite svulstigt och sämre än den 99'a som en gång i tiden gav ett väldigt gott intryck. Helt ok då jag snappade upp dessa för en överkomlig peng men ingen favoritårgång. Börjar bli rätt drickfärdig men tjänar nog på några års lagring.

Gevrey-Chambertin ”Les Evocelles” 2007 (Domaine de la Vougerai)

Med Mondovino i åtanke får jag lätt en lite tveksam attityd till firman Boisset som med sin negociantverksamhet är Bourgognes enskilt största, i den dokumentären får man bilden att det mest handlar om pengar. Nu är Vougerai den egenägda juvelen vars viner ska visa upp bra viner de kan göra, om de bara vill. Och de flesta gånger jag provat viner från den här adressen har de levererat över förväntan. Framförallt i mellanprisklass, alltså på village- och 1:er crunivå. På grandcrunivå tycker jag de inte riktigt lyckas nå de riktiga höjderna man bör vänta sig. Givetvis är ett villagevin av en toppfirma som tex Domaine Dujac alltid mer intressant än deras, men då kostar de också en del mer.

Mina förväntningar på det här vinet införlivas med råge. Doften är imponerande bra med finaste tänkbara Pinotnos. Fylld med vildhallon, skogsbär, lite svamp, mängder av parfymerade blommiga nyanser och sandelträ som tilltalar mig väldigt mycket. Alldeles strålande. Förvånansvärt utvecklad med sina jord/tryffel/svamptoner. Även färgen har ett första drag av mognad.
Välavvägda fat, de använder större fat än normalt för att minska direktkontakten och har en väldigt låg rostningsgrad, 60% nya fat.

Läskande och lagom stram smak med ett balanserat syrabett. Djupt fruktig smak med bra längd och underbar komplexitet för en rimlig peng. Visst, Hubert Montille skulle säkert knorra över tillgängligheten vid så pass ung ålder men jag tycker bara att det är väldigt gott. Strålande bra och bland det bästa Bourgogneköpet under 300 kr på mycket länge. Kanske inte den mest långlivade Gevreyn men det är inte heller något egensyfte.

Det här är ett vin som delar bloggosfären i två läger, se kommentarerna på detta inlägg. Jag står helt klart på den positiva sidan.

Chateau Monbousquet 2001

Ännu en massiv modern Saint-Emilion från den kontroversiella Gerard Perse. Det här var den första egendomen Perse köpte år 1993. Efter det följde Pavie-Decesse och sedan den beryktade Pavie.

Superdjup doft med tydligt rostade fat, kaffe, mjuk chokladig plommonfrukt, grillkol, kokos. Det finns även stramare drag av lera och blyertspenna som ger vinet välbehövlig ryggrad bland alla fat och fruktnyanser.

Mjuk och fyllig smak utan några som helt gräsiga eller kartiga nyanser, väldigt extraherat men inte lika kompakt som Pavie. Fatigt men inte överdrivet, väldigt gott i modernt fruktdriven stil, det hela sitter ihop bra. Det här vinet parar upp den täta frukten och faten med fräschör och struktur. Ruggigt bra prestation. ”Bara” 13,5% EtOH. Klar att dricka men den klarar många års ytterligare lagring.

Klart imponerande i sin massiva stil men ska jag välja en modern producent i Saint-Emilion så är dock Neippbergs viner mer i min stil (Clos de l'Oratoire, Mondotte etc).

Pedro-Ximenes 1905 (Pérez Barquero)

PX från ett solerasystem påbörjat 1905. Det är också det som imponerar mest med det här vinet, vetskapen om åldern.

I övrigt är det mest jolmigt sött med arrakstoner, torkad frukt, russin, tobak och choklad. Helt ok men motsvarar inte alls pris eller andra markörer. Kul att ha provat dock.