Riesling ”Hengst” Vendanges Tardives 1995 (Josmeyer)

Mogen Riesling med sötma som dracks till en bit ankleverterrin med tryffel på smörstekt bröd, mums.

Mogen doft med löjligt typiska Rieslingnyanser. Skiffer, blodgrape, gråpäron och fylliga komplexa fruktaromer med tropiska inslag, kryddig med nästan Pinot Gris-lik fetma.

Halvtorr smak med strålande längd, det här är ju bara så fantastiskt gott! Djup tät smak, ananas och annan exotisk frukt blandas med fina citrustoner och en mineralkänsla helt klart på Grand Crunivå. Perfekt mogen just nu.

Côte-Rôtie 2003 (Jamet)

Under en diskussion för några veckor angående Jamets Côte-Rôtie menade Nettare e Gioia med bestämdhet att 2003'an var på topp just nu. Det låter ju bra, jag har inte provat den sedan inköp för knappa fyra år sedan. Då tyckte jag den var enormt bra efter tre timmars luftning, dock kändes ca åtta år som en lagom lagringstid. 98'an var alldeles perfekt i höstas vilket motsvarar den åldern. Bästa, och roligaste, sättet att bilda sig en egen åsikt är att ta upp en flaska.

Jamet gör sina viner i traditionell stil utan alltför mycket nya fat (20-25%) och använder endast Syrah, en stående favorit som i princip är den enda Côte-Rôtie jag köper. Priset börjar bli rätt krävande, det gick upp 20-25% efter att Jamet bytte importör för ett tag sedan. Men det är fortfarande ok sett till kvaliteten och vad de kostar utomlands.

Förvånande mycket opalescens i glaset, med all säkerhet ofiltrerat vin.
Doften är trots min skepsis verkligen helt öppen med superfin frukt som påminner om en lätt utvecklad toppbourgogne. Förutom fin sötbärig röd frukt så finns mer Syrahtypiska nyanser av kött, rostade örter och en rökig stenighet. Underbara nyanser av sandelträ, kryddor och läder tillför ett extra djup. Enormt bra vin med personlighet som bara lyfter än mer med mer luft.

Smaken är förvånande mjuk med tanke på den ringa åldern. Tät men fräsch frukt med underbar komplexitet av röd mjuk frukt, chark, svart te, sten, tapenade och örter. Det är så här jag vill ha mina Syrahviner från Rhonedalen, balanserade och fräscha med fin bärighet. Så otroligt bra och gott vin.
Det här vinet verkar inte ha gått in i nån tunnel utan är tillgängligt från start. 96 p av WS's James Molesworth, jag är helt med.

Barolo ”Sorì Ginestra” 2006 (Conterno Fantino) och Barbaresco ”Pajé” 2003 (Roagna)

Vi är fyra stycken som ställer två erkänt bra Nebbioloviner mot varandra. Jag har ingen direkt erfarenhet av Fantinos viner och är nyfiken på hur bra den kommer vara. Vinerna luftas några timmar.

Sori Ginestra är ett klart barnarov eller till och med värre än så, det är som att dricka fostervatten som P brukar säga. Stenhårt med ungt bångstyriga fattoner, knuten frukt och kärvt bittra druvaromer. När man försöker att se igenom alla fattoner, syra och tanniner så kan det skönjas en hel del komplex frukt och stor potential men det är svårtolkat just nu. Med viss osäkerhet så tror jag ändå att det kan bli väldigt bra och jag köper några flaskor i linje med mitt projekt att bygga ett bättre lager av toppnebbiolo. Man bör vänta till 2016, minst, innan man ska tänka på att dricka det här.

Pajé behöver också luft men är mjukt och snällt i jämförelse. Viss utveckling, tydliga minttoner, gräs, röd spänstigt frukt, tjärpastiller, nypon och blommor. Det här är väldigt gott men kanske inte den bästa flaska jag druckit. Nu börjar den bli mer tillgänglig men har ändå långt kvar till sin topp. Väldigt traditionell stil.

Moulin de la Lagune 2000

Chateau la Lagunes andravin från ett bra år snappades upp för en billig peng för några år sedan. Den har alltid levererat väldigt bra, sista flaskan har legat väl varmt i garderoben ett par år och det är nog bäst att städa undan den.

Väldigt finstämd doft i lättare stil med traditionella drag av plommonkompott, trä, viol och choklad. En del röd mjuk frukt och gräs. Väldigt bra för runt 100 sek i lätt fräsch stil.

Smaken är rätt lätt och fräsch även den utan några tydliga fattoner eller överextraktion. Gott, läskande och helt moget. Inget stort vin som förändrar världen men finstämt komplext i traditionell stil. Efter nån timme börjar ett litet trött oxidativt inslag komma fram (russin, bränt socker), den verkar ha snabbmognat i garderoben och skulle inte ha luftats så pass mycket. Men det är väldans gott hela tiden. Dags att dricka upp om man har några flaskor kvar.

Colledilà 2007

Colledilà är Brolios nya vin av ren Sangiovese. Jag tyckte om det när det kom för ett tag sedan men har på nåt sätt lyckats undvika det tills jag fick möjlighet att prova det igen och reagerade på hur bra jag tyckte att det var. Betydligt mer intressant än Casalferro som numera är en ren Merlot.

Det är ett helt annat anslag än i Castello di Brolio, det här känns mer ”riktiga” Italien jämfört med Castello som är mer Bordeauxinfluerad. Måste säga att jag är positivt överraskad över hur bra det är. Väldigt fint utmejslad känsla av Sangiovese med ett genuint personligt anslag. Syrlig röd frukt som rönnbär och hallon, fina steniga nyanser, bränt tegel, citrusskal, gräs, bitter choklad, körsbär, bittermandel och lite grafit. Det finns något svårplacerat som verkligen lyfter det ovan mången Chianti. Väldigt komplext utan att vara för inställsamt, det finns en del fattoner men de slår inte över, de tillför en exotisk känsla av kokos och vanilj men faten känns inte för hårt rostade som i tex Mazzeis viner.

Det är rätt stramt och syrligt vasst när man dricker det direkt från flaskan men nån timmes luftning gör mycket. Till italiensk inspirerad plockmat med mycket fett fungerar det perfekt, nu har ju inte jag några större problem med strama viner men det känns helt klart tänkt som ett lagringsvin, 4-5 år behövs. Om jag ska köpa något Broliovion så blir det helt klart det här.

Vat 1 Durif 2008 (De Bortoli)

Det här nyhetssläppet i februari får balansera upp det negativa inlägget tidigare.
Durif från Australien är ovanligt, eller tja, det är ovanligt att se Durif överhuvudtaget. Namnet kommer sig av fransmannen som korsade fram den av Syrah och Peloursin. I USA kallas den oftast för Petit Sirah.
Bortoli är en av de producenter som gör vin i lägre prisklasser som jag brukar tycka om. Vardagsviner i balanserad nya världen-stil.

Fruktintensivt men utan att kännas alltför jolmigt. Marmeladigt med tranbär, bigarå, drottningsylt och vanilj. Det finns ingen anledning att analysera sönder det här utan jag dricker och är nöjd.

Smakrikt i krämig tät stil, komplext och gott utan att ha någon störande restsötma och med bra syra. Det finns ett större djup än vad jag brukar hitta i viner på den här nivån. Det är riktigt bra för sina rimliga 89 kr och det är inte många andra nya världen-viner jag hellre köper i samma prisklass. Kanske inte kommer dricka det här varje vecka men om jag känner för en prisvärd fruktintensiv aussie så ligger det bra till. Bespottade epitet som”fynd”/”bästa köp” etc ligger nära till hands.

Quinta do Ameal 2009

Quinta do Ameal är ett Louerireobaserat vin från Vinho Verde i norra Portugal. Det här är en typ av vin som jag vill tycka om, jag som gillar lite mer ovanliga viner av den här typen.

Det dominerande intrycket är gröna äpplen med mängder av citrusfrukter, en del mineral. Helt ärligt så är det här inte så värst kul och jag är klart missnöjd. Hade det kostat säg 89 kr så vore det helt ok men nu kostar det 144 kr och det är helt enkelt en rejäl rip-off. Det finns ingenting som motiverar det priset. Det finns mycket annat som är bättre för mindre pengar i samma stil, Chocapalhas Arinto tex eller Muros Antigos Alvarino för lite mer pengar.
Undrar om det händer saker med lagring nåt åt, det kanske det gör men jag tror inte att det vore tillräckligt. Det finns ju bra viner härifrån, är det att de prompt skulle ha en ren Loureiro som gör att det här lanseras?

Vinbloggarkväll

Efter att att ha druckit vin med en annan vinbloggare för några veckor sedan går det snabbt. Nu dricker jag vin med ett helt gäng vinbloggare. M ställer fram vinvänlig dundergod anka efter ungefär hälften av vinerna. Alla viner dricks blint utan att vi ens vet vem som har haft med sig flaskan. Givetvis var jag helt fel ute några gånger men det är halva nöjet. Tempot är högt och det blir mest snabba anteckningar i strikt provarstil. Det här är nog inget kul att läsa annat än för mig själv.

Vin 1
Ett glas välkomstvin sticks i handen.
Återhållen rätt neutral doft med vegatativa aromer, jäst, örter, grön frukt.
Smaken har lite krämighet vilket balanserar de gröna tonerna. Ok bra men inte stort på nåt sätt.

Jag är inne på Grüner Veltliner 2009 men hittar inga tydliga vitpeppartoner vilket gör att jag har Albarino som andrahandsval. 

Facit: Albarino 2009 i ful blå flaska. Minns inte namnet.

Vin 2
Min flaska Ossian 2008.
Tät muskulös doft med exklusiva rostade fat, rökiga mineraltoner och musselskal, gräs, salmiak, gul lite exotisk frukt.
Intensiv mycket god smak i fet men torr stil, djup tät frukt och fina mineraltoner på ett sätt som imiterar en toppmeursault av modernt snitt.

De andra gissar på bättre vit Bourgogne (Meursault 1:er Cru till Corton-Charlemagne) vilket är en bra gissning, hade någon gissat på Verdejo hade jag blivit stum av förundran.

Facit: Ossian 2008.
120 år gamla Verdejostockar från Rueda. 100% fat. Ca 260 kr, enormt prisvärt.

Vin 3:
Komplex sötfruktig doft, chokladig i inställsam stil, aningens utveckling; 2005 eller 2006, smultronbärig och en hel del fat i form av lakrits etc.
Rätt mjuk smak med unga fatiga aromer som känns lite spretiga, hög syra, gott i modern stil.

Svårgissat, södra Frankrike?

Facit: Flor de Pingus 2007.
Peter Sissecks andravin. Kul men inte värt slantarna.

Vin 4:
Stor fatig doft med komplex nebbidoft, lera, plommon, kaffe, gräs.
Tät i oväntat mjuk stil, mognad, mint, nypon, hallon, apelsinskal, en obalanserad ekbeska stör en del men riktigt gott.

Måste vara en något överekad Nebbiolo av hög kvalitet.

Facit: Barolo "Bric del Fiasc" 2003.
Mycket bättre än jag minns Bric del Fiasc, trots året, eken stör mig dock även här.

Vin 5:
Megastor aromatisk doft, vulkanstenig känsla, salmiak, dov mörk frukt, cederträ, myntan och den mogna gula paprikan tar mig till Napa av dyrt slag.
Tät och fatig djup smak, mycket komplext och gott, choklad, utvecklad men ännu en bit kvar till full mognad.

Facit: Dunn ”Howell Mountain Cabernet Sauvignon” 1994


Här går gissningarna mellan traditionell Napa och modern Bourdeaux. Efter tag mot Pessac, jag kan Pape Clement vilket bäst passar in och det är det absolut inte. Min grundgissning var rätt. Förmodligen kvällens godaste vin.

Vin 6:
Tydlig mognad med svamptoner, viol, örter, bränt tegel, lite syrlig röd frukt och citrusskal, arrak. Det här påminner mig om mogen Brunello av hög klass.
Mjuk och väldigt fruktig med en blandning av röda och mörka bär, viol, apelsinskal, lång mycket komplex smak, tobak. Dundergott.

Jag är inne på Brunello. Ingen vill kännas vid vinet trots påstötningar varvid jag börjar undra om det kan vara mitt vin. Efter att ha planterat den iden i skallen är jag låst vilket är helkorkat. Det känns som Toscana men Guado är ju helt annorlunda.
Den känner jag senare igen efter en tiondels sekund. De andra har luftat och smakat på sina viner innan, det ska jag också göra nästa gång för att minska risken att göra bort mig.

Facit Barolo "Cicala" 2001.
Här visar sig för första men inte sista gången min oerfarenhet av mogen toppnebbiolo. Mycket bra läxa, jag ska försöka köpa gammal Nebbiolo.

Vin 7:
Choklad och lite mint, läder, tobak, blandad röd och mörk frukt, stall, lite blommor.
Mjuk smak med blandad frukt, te, örter, lakrits, rätt stumt, ok bra men inte mer.

Inget tydligt ursprung, södra Frankrike? Lite som Sarda-Malet från Roussillon fast sämre.


Bild ovan!
Facit: Valdicava Brunello di Montalcino 1999.
Jag har provat en Valdicava med annorlunda etikett som var mycket bättre (2002'a kanske). Konstig.

Vin 8:
Nästan överdrivna salmiaktoner, sönderkokt sylt i typisk senskördad stil, tegel, vanilj i mängder.
Löjligt extraherad smak, fat och sylt i en ohelig allians, alkoholen slår igenom. Varför görs detta?

Något av mina hatobjekt från förmodligen Australien, Shirazdominerat, som dock känns rätt dyrt.

Facit: Savitar 2004 (Mitolo)
Det står faktiskt ”Late Harvest” på baksidan. Hade de inte jäst ut det hade det kanske varit gott med ett litet glas till en chokladdessert.

Vin 9:
Köttigt med röd frukt, Syrah?, gräs, svart te, rejält fatigt, ungt och stumt i svårbedömd stil.
Röd frukt i stum sluten stil, ekbeska som stör, lakrits, rätt trist just nu men det kommer nog hända en del, obalanserad alkohol förstärker den grovhuggna känslan.

Det här är också obalanserat men är inte alls lika syltsliskigt som vinet ovan. Modern och överextraherad Syrah, jag tänker på en del kompakta Kaliforniska Syrahviner jag provat? När G säger att det är hans vet jag direkt vad det är.


Bild ovan!
Facit: La Peira 2008.
Syrah från södra Frankrike. Bättre än de jag provat innan men fortfarande långt från min vinsmak.

Vin 10:
Karaktärsfull finstämd mogen doft, blommor, lera, röd frukt, svamp, lite mint.
Läskande och fräscht men saknar lite djup, lera, blommor, mjukt med söt röd frukt.

Här känner jag bara att jag inte känner igen det, när de andra gissar på Nebbiolo med drygt 30 års ålder förstår jag varför. Jag drar mest paralleller med gammal Brunello igen men har lärt mig att det nog innebär gammal Nebbiolo. Är mer på runt 1990.

Facit: Barbaresco ”Gallina di Neive” 1998 (Bruno Giacosa)
Mycket gott men inte stort. Bra lektion i gammal Nebbi. Och varför dessa mognadstoner?

Vin 11:
Mitt vin alldeles säkert. Stjälkigare än tidigare, mogen gul paprika som påminner mycket om Napa, cederträ och gräs, blyertspenna, tjära, balanserat och läskande med fin hallonfrukt men lite grön.
Mogen paprika, dov komplex frukt, kaffe, choklad och gräs.

Kan inte vara något annat än min Guado al Tasso 1997.

Facit: Guado al Tasso 1997. Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah från Bolgheri.


Vin 12:
Örtigt och lite stjälkigt, kött, röd frukt, slånbärsris, läder, brända örter, rejält sötfruktigt-hallon.
Smakrikt med viss fräschör, ok bra syra, röd frukt, mjukt i ok bra men lite slätstruken stil.

Grenache/Syrah från södra Frankrike, Pape?

Facit: Hermitage "La Chapelle" 2003
Ha! Ingen som helst känsla av norra Rhonedalen och jag trodde aldrig att det kunde vara ren Syrah. Här vill jag påstå att det är vinet som är atypiskt, inte jag som är helt fel ute. Dock betydligt bättre än de La Chapelle jag provat senast.

Vin 13:
Intensivt fruktigt med mycket blommor, viol och blyerts, kött, läder, fin komplex frukt.
Intensiv och djupt komplex, ungt druvig, fat, smultron, inställsam men bra och intressant i annorlunda stil.

Så pass sötfruktig och blommig att jag är inne på någon udda Syrah/Cab-blandning med sina blyertstoner men inget passar riktigt in. Gott är det.

Facit: Kopar Villanyi Cuvée 2006 (Gere)
Cabernet Franc-baserat vin från Ungern med mycket Merlot, inte min normala domän. Dålig gissning men imponerande bra vin. Villanyi är visst ett bergsområdet nära Kroatien väl lämpat för vin. Kopar är en specifik vingård i söderläge inom Villanyi, vad skulle man göra utan internet.

Vin 14:
En sista slurk vin som varit öppet en dag. Extremt typisk Nebbi så som jag känner igen det. Stramt med hög syra, nypon och rosor.

Facit: Barbaresco Asili 2004 (Produttori del Barbaresco)
Ett kap för 26€. Jobbigt ungt nu men med stor potential.

Det här var en kul provning med många nya bekantskaper, både ur vin- och personaspekter. Jag provade ungefär lika många mogna toppnebbiolo som jag dittills provat innan. Och Dunnflaskan var väldigt minnesvärd. Min Ossian visade var skåpet ska stå när det gäller Verdejo, viket var väntat. Tack allesammans. Var det bara jag som kände mig något matt efter 14 viner?

Patrimo 2004

Patrimo är Feudi San Gregorios lyxvin av ren Merlot. Italien och Merlot är en kombo jag brukar tycka om men då är det oftast Toscana, inte Kampanien. Feudi San Gregorio satsar på kraft mer än elegans och dit hör helt klart det här. Köpt på rea men det är väl dyrt även då, J tar med och häller blint.

Det här är inte ett rött vin utan mer svart i färgen. Kompakt i både färg och doft. Det luktar grillkol, trä, mörk bitter choklad, brända örter, jag tänker på en ung superextraherad Malbec. Komplext men grovhugget med dominerande ektoner.

Smaken är imponerande men sitter inte ihop då eken spretar vilket ger en lätt besk bismak. Mörk dov frukt, ungt bångstyrigt med enorm kraft, valnötter, mörk choklad, nyrostade kaffebönor. Det är gott på sitt sätt men opersonligt och väl grovt för min smak.

Det vore intressant att prova det här om säg 5-8 år, kanske kan det gå ihop men det vore en chansning. En mer återhållen (och därmed billigare) vinifiering hade givit ett bättre vin. Tomflaskan klockar in på bisarra 1220 gram (jämfört med en klassisk bordeauxflaska på runt 570 gram).
Börjar inte tiden springa ifrån den här typen av monsterviner?

Chateau Potensac 1996 och Chateau Jander 2001

Potensac ägs av familjen Delon som är mest kända för Leoville Las Cases. Denna köptes för 11 år sedan. Precis som alla tidigare flaskor är den intetsägande med stum träig smak. Vek frukt, muskot, trä men inte mycket annat, trist helt enkelt.
Numera mjuk smak men nästan ingen frukt eller djup. Jag har följt det här och det har varit lika trist genom alla år. Det är såna här köp som gör att jag numera enbart köper viner som jag själv har provat innan.

För min egen och sällskapets skull öppnar jag min sista Jander 2001 för en jämförelse hur bra och prisvärt Bordeaux kan vara. Halva priset, 10 gånger bättre vin.
Jander lanserades för några år sedan för 154 kr utan att få någon uppmärksamhet, jag tyckte väldigt mycket om den och köpte några, då den senare prissänktes till 123 kr rensade jag landet på resterande flaskor.

Arketypisk Bordeauxdoft i Cabernetdriven klassisk stil (det är dock 50% Merlot i). Cederträ, blyertspenna, fin plommonfrukt, lite gräsigt men utan att vara kartigt, komplext med bra frukt. Lite sten och lera ger ytterligare ryggrad.

Torr djup smak utan moderna smörkoladrag som många enklare Bordeauxviner försöker ta som genväg. Tät frukt, gräs, mörka bär, lera, vildhallon, kaffe och mörk choklad. Här kommer Merlotdelen fram lite tydligare. Den här fräschören finns alltför sällan i Bordeaux nuförtiden.
Kanongott i en stil som påminner om bra årgångar av Poujeaux, en parallell som jag kanske drar för att det också kommer från Moulis. Så pass bra att namn som Clerc Milon kommer upp, det är faktiskt nästan så bra, Clerc Milon 2001 var ungefär såhär. Verkar kosta runt 16€ nere på kontinenten, någon borde importera det här snarast.