Terre Alte 2006 och NUN 2008

Det vart många bra viner i söndags och för att få lite ordning delar jag upp intrycken i mindre delar. Först ut är mina två bidrag av vita viner, undervisningsviner som jag kallade dem för mina frankofila vinvänner.

Terre Alte 2006
Dov o lite funky doft med bivax, plastmatta, mer Sauvignonig än tidigare med nässlor och gräs. Citrustoner och mogen gul frukt. Väldigt komplext och fascinerande men den något övertydliga Sauvignontoner stör lite. Jag tycker dock om det mer än de andra närvarande. Mycket bra vin på ett inställsamt sätt.

Fet och krämig känsla. Komplext och fruktigt. Fascinerande på ett typiskt Friuliensätt med mängder av karaktär. Dock är det lite synd att Felluga låter Sauvignondruvan dominera så mycket på sitt toppvin, mer Friulano hade varit att föredra. Helt färdigt men tål nog en del ytterligare lagring.

NUN 2008
NUN görs av endast Xarel-lo i en stil som har Bourgogne som förebild. Stockarna är gamla, 60+, och ungefär sex bourgognefat produceras per år.

Mängder av karaktär, mineral, musselskal, krita, mogna äpplen, fat och mogen fin frukt. Det här är bland det bästa vita vin man kan hitta från Spanien, det är nog bara Gran Veigadares som är bättre. Förbannat bra vin på ett sätt som inte är direkt eller insmickrande utan som vinner med luft och helst dricks över en lång middag såsom jag gjorde på San Pau i september. Klar potential för vidare utveckling.

Domaine de Chevalier 1990, Arrowood Cabernet Sauvignon 1992, Cos d'Estournel 1975, Chateau Branaire-Ducru 1982, Chateau Rieussec 1961

Domaine de Chevalier 1990
Fint utvecklad doft med med typiska Pessac-toner av rost och järn. Lera, jord, gammalt trä, tydliga fattoner med rostade kaffebönor men aningens murket. Finstämd frukt.

Tydlig markerad syra på ett lite instängt sätt. En blandning av röd och mörk frukt, doften lovar mer än smaken levererar. Lite väl syrlig frukt av rönnbär som backas av mer mjuka plommontoner. Bra men inte stort på något sätt.

Arrowood Cabernet Sauvignon 1992
Jag har druckit en 80-tals flaska av Arrowood för länge sedan som jag har för mig var riktigt bra. Tyvärr är den här inte det. Banal och sötfruktig med gröna irriterande drag. Mörk blandsylt, paprika, trä, mint och kaffebönor.

Enkelt men helt ok gott. De gröna tonerna stör en hel del och det finns inget större djup i frukten. Men, lärorikt och klart värt sitt ytterst modesta pris.

Cos de Estournel 1975
Öppnar träigt och muggigt. Övermoget för min smak, jag tycker om nåt mått av frukt. Andra tycker om den bättre. Den öppnar upp sig och får lite mer frukt och en hel del citrustoner men är rätt träig hela tiden.

Ärketraditionell smak med träig frukt. Fascinerande men lite gammal och trött. Mer intressant än gott, men väldigt angenämt på sitt sätt.

Chateau Branaire-Ducru 1982
Denna är enormt bra men dras typiskt nog med en subtil defekt som inte riktigt känns som TCA utan mer som en närbesläktad variant som inte dödar frukten. För frukten finns kvar och jag tycker vinet är gott att dricka trots unkna toner som växer mer mot slutet.

Komplext och gott. Om det inte vore för defekten vore det ett fantastiskt vin som är på topp, kvällens vin av de röda, bortsett defekten.

Chateau Rieussec 1961
Nu snackar vi gammalt vin. 50 år är en ansenlig ålder även för ett sött vin. Finstämt med hjortron, mogen gul frukt, mandel, lim. Det dras med lätta ranciotoner.

Djupt komplex och det vin som, oväntat, levererar bäst ikväll. Sötman har dämpats en hel del och det kan nästan inte klassas som ett helt igenom sött vin. Len och krämig smak, som att dricka sufflé. Väldigt fascinerande och lärorikt. En anings bitterhet stör lite i bakgrunden.

En Noble One 1999 bredvid var betydligt kompaktare och sötare men inte i närheten av Rieussecens komplexitet.

Det märktes att jag hade mindre överseende med de uttorkade dragen bland de som var med. Och en kunde inte alls med Branaire-flaskan på grund av defekten men i övrigt var vi hyggligt samstämda. Sällan, eller aldrig, har jag druckit så många gamla och lärorika viner på restaurang för dessa helt otroligt låga priser. Det verkar som de inte har justerat priserna efter inköp för decennier sedan, tack för det.

Chateau Cheval Blanc 1979, Côte-Rôtie 1998 (Jamet), Chateau Pavie 1998, Clos de L'Oratoire 2000

Chateau Cheval Blanc 1979
Doften är orealistiskt finlemmad, cabernetig, gräsig, djup fin plommonfrukt, mulljord, skeppsvrak, grafit, fint blommig, tobak, violig och underbart vacker på alla sätt. Att det här är kvällens vin är otvetydigt. Det här handlar mer om balans och subtil komplexitet än kraft vilket blir än mer tydligt när andra moderna Bordeauxer ställs upp bredvid.

Lång och sirlig smak med fin frukt, mjuka syror och tanniner. Enormt komplext och svårbeskriven, fantastiskt vin och den är klart godast bland en stark uppställning. Undrar hur bra en mogen Cheval är från en toppårgång?
Flaskvariationen är visst rätt stor och det här var en bra flaska enligt P.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)
Mycket fin med rosenblad, kött, läder, blod, röd finlemmad frukt. Ytterst bra och ännu bättre än den förra flaskan. Den här lyckas hålla nivå strax under Cheval Blanc 1979 som dricks bredvid. Alla andra viner ligger ett klart steg under dessa båda.

Underbart läskande smak med toner av kött, blod, rosenblad, jasmin, viol, otroligt komplex i en vinnande stil som kombinerar frukt, animaliska toner och mognad på ett underbart sätt. Enormt bra.

Chateau Pavie 1998
Supertät doft med mycket rostade fat, järn, rost, bitter choklad, rök, en kärnig ton som påminner om Italienska viner. Trots någon timme i karaff känns det rätt stumt och oväntat primärt för sin ålder.

Imponerande men rätt opersonligt, massivt och kompakt men det ligger oväntat i lä jämfört med Clos de Oratoire 2000 om man ser till vinernas aromatiska drag. Den kompakta känslan och utvecklingen med luft tyder på att det kommer hända mycket med det här vinet men i nuläget levererar det inte som sitt rykte. Bör lagras minst 10 år till men kan nog bli något alldeles enastående.

Clos de L'Oratoire 2000
Superaromatisk, mer aromatisk än Pavie. Mycket rostade fat, choklad, modern och fläskig, rost, mulljord och blommor gör det intressant med stor komplexitet, öppen och tillgänglig.

Extremt fruktig, choklad, lakrits, citrus, mörk frukt, djupt komplex och grymt bra. Bättre än Pavie. Väldigt bra i sin moderna stil men kanske inte så väldans mycket Bordeauxkänsla.

Sammantaget är alla vinerna extremt bra och alla hade kunnat vara kvällens vin, en annan kväll, om uppställningen varit mer normal.

Grand Cellier Rubis 2000 (Vilmart)

Vilmart är ett par biodynamiska tomtar till bröder som gör kraftfull Pinotdominerat bubbel från den mindre kända kommunen Rilly la Montagne. De använder ekfat för sina bättre buteljeringar. En återkommande favoritproducent.

Djupt fruktig med söta röda bär, apelsinskal, nougat, blodgrape, krita, sandelträ. Imponerande bra i en tung fet stil.

Mjuk fyllig smak som är väldigt Pinotig med söta röda bär, fattoner, söta citrustoner, kryddor, nougat och kaffe. Enormt bra rosébubbel som inte ligger storheter som Cristal Rosé eller La Grand Dame Rosé långt efter, om ens något. Vilmart visar än en gång upp sig från sin bästa sida.

Le Vieux Donjon 2008

Den här producenten är en personlig favorit. Le Vieux Donjon har inte följt dagens trend inom området med sent skördad frukt och portvinslika viner, det här har mer likheter med Bourgogne än port.

Doften är sötbärig med blommor, lakrits, kryddor, korint, apelsinskal. Det är ännu helt primärt och har ingen stalllighet. Väldigt fräscht och komplext med en hel del burgundiska drag.

Mjuk bärig smak med bara ett uns alkoholhetta. Sötfruktig och väldigt primär. Jag kommer vänta flera år innan jag öppnar nästa flaska. Väldigt bra CdP.

1583 Albarino de Fefinanes 2008

Fefinanes är en av de bättre producenterna i Rias Baixas. Det här vinet som släpptes nyligen är deras mellanvariant och lagras på gamla ekfat.

Det första intrycket är friskt och örtigt i en Grüner Veltlinerlik stil med fänkål, örter, sparris, både grön och gul frukt, citrus och en del mineralkänsla. Det finns en fetma och ett större djup än man är van vid i Albarinos men det når inte riktigt upp till de bästa. Faten är knappt märkbara.
Men när jag provar om det ett par dagar senare känns de mer med en uns vanilj som påminner om vaniljdrömmar.

Medelfyllig smak med balanserat syrabett och grön örtig frukt, krita, citrus och en anings mintton. Välgjort och gott, kostar en del men känns värt sina slantar. I samma prisklass får den dock spö av Veigadares (som inte går att få tag på hos SB).

L'Insieme 2007 (Corino)

Giovanni Corino gör det här vinet på 40% Nebbiolo, 30% Barbera och 15% vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot. Giovanni är gamla pappan och nuförtiden är det sonen Giuliano som driver firman. Firman ligger i La Morra och Giuliano har Elio Altare som förebild.
L'Insieme är ett samarbete mellan flera olika producenter varav Altare är en annan. Det finns alltså andra L'Insieme med nästan samma etikett som görs av andra producenter med helt annan druvsammansättning. Den röda tråden är att en del av inkomsterna går till välgörande ändamål.

Producentens stil är rätt modern. För sina vingårdsbetecknade Barolos använder de 50% nya fat vilket vissa källor menar att de gör för denna också. Men enligt deras hemsida är det bara gamla fat för detta vin. På importörens hemsida är vinet inte ens omnämnt, ingen hjälp där, det är dåligt. Produktionen är liten, 1000 flaskor.

Doften är väldigt direkt och djupt aromatisk med blommor, mörk choklad, tegel, kaffe, cederträ, örter. Imponerande komplex men det känns som den ännu är ungt sluten och kommer utvecklas än mer med lagring.

Ungt stram men djupt komplex med markerad syra. Örter och vedtoner, choklad, blommor, citrus, kaffe, lite balsamiska drag. De ettriga Nebbidragen fylls upp med som väntat lite mörkare dov frukt från Bordeauxdruvorna. Mycket bra men ännu ungt kärv och matkrävande.

Det här ser jag som ett bra köp för 299 kr, framförallt med tanke på dess framtidspotential. Det har en del fatiga moderna drag men helhetskänslan är balanserad med mängder av karaktär. Corinos viner tilltalar mig, jag gillade även deras Barolo som kom i vintras.

Le Ciste 2007

Domaine Laguerre gör det här vita vinet i Roussillon av 30% vardera av Roussanne, Marsanne och Rolle samt 10% Macabeu.

Det går inte i text få fram hur karaktärsfullt och välgjort det här vinet är, det träffar enormt rätt i min personliga vinsmak. En underbar kombination av frukt, imponerande mineralitet och en väl avvägd dos fat ger ett vin som är väldigt matvänligt med sin friska syra men även är så pass fylligt och karaktärsfullt att det är svingott att bara sitta och sippa på.

Medeltät smak med mängder av karaktär. Stenfrukt, grape, kritig på ett sätt som gör det väldigt läskande i stil med en bättre Chablis, örter, fänkål, balanserade lätta fattoner, lemoncurd. Det känns fortfarande lite ungt bångstyrigt och kommer nog utvecklas positivt i några år till men är redan färdigt att dricka. Imponerande bra vin.
Det påminner en hel del om Tissots Arbois Chardonnay 2006. Precis som med den och de flesta andra biodynamiska viner dras det här med ett lätt oxidativt inslag som skönt nog inte tar över.

Castelroig Negre Selecció 2008

Bordeauxviner görs uppenbarligen inte bara i Frankrike. Det här är ett ypperligt välgjort och prisvärt exempel från Penedes i Spanien. Trots att det är mest Cabernet Sauvignon och ”bara” 27% Merlot så känns den väldigt högra stranden. Men visst skulle det kunna vara en Saint-Estephe också.

Djup tät frukt med lite moderna Bordeauxdrag, cederträ, blyertspenna, plommon, mörk choklad och fina blommor. Öppen och imponerande komplex doft för modesta 112 kr.

Komplext och gott med bra syra och balanserade tanniner, lagom med fat, 25% nya. Till skillnad från de äkta exemplen så är det här tillgängligt redan som ungt även om jag tror det kan utvecklas betydligt med ytterligare lagring. Sällsynt bra köpläge för en lightversion av Mas la Plana.

Monthelie 2002 (Pierre Morey)

Efter FV's rapport om att den här upplevdes som överdrivet fatig med dominerande smörkolatoner öppnar jag en sista flaska.

Det finns verkligen en hel del smörkolatoner. Men det initiala intrycket lättar en del och det finns fin lite kalkig frukt och bra syra som gör det hela tiden fräscht och matvänligt. Syrlig röd frukt, mjölkchoklad, kryddiga korinttoner, spearmint och med luft kommer det fram väldigt fina toner av svamp, mulljord, läder och tryffel. Moget och imponerande bra för en Monthelie med komplexitet klart över sin appellation.

Enligt mig är det mer måttet av utveckling som ger det här en mjuk chokladig känsla, jag upplever inte alls någon alltför fatig hantering. För Bourgogne på den här nivån är det inte överdrivet. Det är ett väldigt rakt vin om det går att säga så, ärligt och rakt, inte stort på något sätt men rättframt i klassisk Pinotstil.