Chateau du Parc 2000 och Domaine de Chevalier 2001

Chateau du Parc 2000 var en lansering på SB för knappt fyra år sedan. Det är ett rätt okänt slott, årgång 2000 anses vara det bästa vin de dittills producerat och fick rätt höga poäng av tex WS, 89-91 poäng.

När den lanserades var vinet öppet och tillgängligt med djup fin frukt. Nu har den karaktären förstärkts ytterligare. Doften är vidöppen direkt efter korken dragits ur, en modern doft med mycket fat, smörkola, rostat kaffe och mjölkchoklad. Smaken är rätt sötfruktig i ekig rund stil. Det är gott och komplext men saknar riktig Bordeauxkänsla, dock värt sina pengar. Bredvid vinet den ställdes mot upplevdes den inte oväntat som banal i jämförelse.

Domaine de Chevalier 2001 var matchens solklara vinnare. Det här vinet köpte jag i Köpenhamn för ett par hundra mindre än vad den skulle kosta i Sverige. Hjo tar 699 kr för 1998’an, också ett fantastiskt bra vin för övrigt.

Druvsammansättningen i vingården är 64% Cabernet Sauvigon, 30 % Merlot, 3 % Cabernet Franc och 3 % Petit Verdot. Mellan 40-60 % av skörden går in i förstavinet. Förstavinet lagras på mellan 40 till 60 % nya ekfat i upp till två år.

Doften är superklassisk och trollbindande. Här har inte druvorna plockats övermogna som i du Parc utan bara perfekt mogna. Doften har en del burgundiska kvaliteter med söta vildhallon och smultron, allt inlindat i en mycket fin parfymerad ton som av en nyplockad blombukett, sandelträ, cigarrlåda och ett uns choklad. Järnmalm och borstat stål ger den en klasisk stram ryggrad. Perfekt ekfatsbehandling.
Smaken är lite ungt stum till en början och behöver någon timme på sig för att få fram rätt känsla. Inte modernt kompakt utan frisk och fräsch med intakta syror. Lång och underbart komplex.
Bästa bordeaux jag druckit på länge, bortsett från Pichon Lalande 1997. Dock behöver den mer tid, minst tre år till innan nästa flaska tas upp.

Corton Vieilles Vignes 2000 (Girardin)

Det här är en mycket bra och druvtypisk Bourgogne. Exotiskt utvecklade aromer av tryffel, jord, svamp, övermogna jordgubbar och läder slår emot i första sniffen från glaset.
Doften är riktigt komplex med ett oväntat djup. Mängder av röda bär som smultron, rönnbär etc med lite balsamiska nyanser, trä och citrusskal.
Tät smak med ännu ung frisk syra, ingen direkt strävhet utan det är mest syran som står för strukturen. Smaken är som doften med röda bär, både söta som smultron och jordgubbar samt mer syrliga som rönnbär och lingon. Även en del gräs, citrus och choklad kommer fram.

Doften imponerar i början men smaken känns inte lika bra, den saknar lite tyngd (även för en Pinot). Vinet luftas i ett par timmar och blir allt bättre med mer frukt. Den är riktigt bra för priset och slår nog den Corton ”Clos de Roi” av Girardin jag drack för ett tag trots att det här är billigare och ska vara enklare. Bra för priset som sagt men precis som med Girardins andra Corton inte riktigt på Grand Cru-nivå.

Le Tense 2005

Funderar om jag vill dricka vitt eller rött till min paellainspirerade söndagsmiddag, h-te vad dyrt saffran har blivit. Det slutar med en rak och ärlig nebbi som har en del likheter med ett vitt vin, hög syra med en hel del citrustoner. Jag kan inte komma på en lika bra nebbi än den här i samma prisklass, Le Tense håller alltid stilen. Vinet kommer från Sassella vilket är ett av fyra områden i Valtellina som får bära DOCG-titel, alltså Valtellina Superiore.


Doften är druvtypisk med bra frukttäthet för att vara en Nebbiolo/Chiavennasca på den här nivån. Körsbär, rönnbärsgele, nypon, tegel, lite rosor, jord, balsamvinäger och svart te.
Bra smak med skarpa syror på ett mycket aptitretande sätt. Röda syrliga bär samsas med nypon och teblad vilket resulterar i en ovanligt intressant upplevelse för priset. Luftning gör mycket för det här och vinet blir bara bättre och bättre med tid. Nyponen kommer fram alltmer.

Det har blivit för lite Italienska viner på senaste tiden, dags för mer. Inspirerad av andra bloggare har jag tagit upp en Castello di Brolio 1999, den ska bli kul att återse.

Chateau Mont-Redon 2005 (halvflaska)

Det här är bättre än vad jag väntade mig. Bär och tobak dominerar. Hallon, lingon, stall, svart te, örter och jord dyker upp.

Smaken är tät och lite bärigt småsöt med sina 14,5 % EtOH, säkert ännu högre i verkligheten.
Komplext och gott helt i linje med doften av tobak, röda söta bär och lite stall. Lagom stram med rätt låg syra. Den här typen av vin känns ofta helt drickfärdig redan i unga år, liksom denna, men förmodligen kommer den utvecklas mycket bra i ett antal år till. Borde kanske lägga ner några flaskor.

Tamburlaine Semillon 2002

Inspirerad av förra vinet såg jag till att få fram en riktig Hunter Valley Semillon från källaren. Ska jag hugga till med en siffra så är det här kanske flaska nummer 15 eller liknande av det här vinet jag dricker. Det här är min typ av vin.


Doften är som vanligt frisk med mycket citrus, honung, vax, ylle, linoleummatta, kamomill och grönt te. Möjligtvis finns det en lite boken ton som indikerar på mognad, resterande flaskor kommer nog drickas upp inom ett par år. Semillon tål lagring som få andra druvor (inte som Riesling dock) men jag föredrar dem lite så där lagom gamla, innan de luktar alltför mycket övermogna äpplen. Den här kommer nog överleva sin tjugoårsdag men jag kommer inte vänta för att uppleva det.

Smaken är frisk och citrusbetonad. Gula äpplen, citron, gummi och grönt te. Hur skönt omodernt är det inte med ett vin som är helt oekat, skördat så tidigt att alkoholhalten inte är mer än 11 %, ingen malolaktisk jäsning etcetera. Det här saknar nog allt som många vinmakare skulle se som ett framgångsrecept för att kränga ett vin på den internationella marknaden. Alltid en favorit med sin udda och friska bakelitkänsla, grymt vin även om den är på väg att nå pensionsålder.

Organiskt odlad för övrigt med ett påtagligt ekologiskt tänkande genom hela kedjan, men utan biodynamiskt svammel.

Tilly’s Vineyard 2005

Det här vinet har en särpräglad och speciell doft i linje med Australiensisk Semillon. Vinet består till 55 % av Semillon men har även 25% Chardonnay och 20% Sauvignon Blanc i sig vilket dels ger vinet en fetma samt en gräsighet man normalt inte hittar i ren Semillon.
Det doftar av honung, halm, våta lovikavantar, rågummi, persikor, musselspad och grönt te. Fina citronskal och en del andra exotiska citrustoner kommer också fram, mycket bra doft som verkligen intresserar med sin egensinniga stil.


Smaken är huvudsakligen frisk och fräsch med citrus, utvecklad frukt, gummi, gräs, gula äpplen och grönt te. Ingen ekfatskaraktär, endast en del av Chardonnaydruvorna ska ha legat på fat men det märks inte. Tätt, komplext, friskt, superrent och fräscht. Mycket bra vin.

Det finns ingen motsvarighet av den här sortens vin utanför Australien och än en gång kommer jag på mig att tycka att Australiensisk Semillon (dock inte ren denna gång) är en personlig favorit.

Chateau La Serre 2004

Det här doftar bra redan från första stund. Doften är ett typexempel på högra stranden med vissa moderna inslag. De rostade ekfatsaromerna av mjölkchoklad, kola, lakrits och kaffe styrs upp bra av mer strama nyanser av blålera, järnmalm och en väldans fin blommighet. Några klassiska cederträaromer eller blyertspenna har inte hunnit utvecklas. Lite luft gör doften än mer aromatisk och trycker ännu mer på blommor och merlottypiska ler- och chokladtoner samtidigt som den indikerar att den kommer leverera betydligt mer med ålder.

Smaken är lite ungt stum och outvecklad, stramare och syrligare än väntat. Smaken är nog den som vinner mest på luftning, den blir betydligt mjukare och balanserad med någon timmes luftning. Röda och mörka bär samsas med choklad, nymalda kaffebönor, lakrits, soja och örter, osså dessa fina blommor. Ett vin som lyckas kombinera en klassisk känsla med ett modernt anslag av rätt kraftigt rostade ekfat, men balanserat. De här flaskorna plockades upp för en spottstyver, runt 180 kr, jämfört med primörlanseringen av 2005’orna som de ville ha över 500 kronor för. Men anslaget känns mer 500 än 180 om jag skulle gissa pris, mycket lovande, men inte värt dom pengarna.

Jag tycker än en gång mycket om balansen och den fina aromatiska frukten hos 2004 i Bordeaux. Säger till min hjärna att köpa mer 2004 från Bordeaux, lite som det grovt underskattade året 1997. Viner gjorda för att drickas.

Crozes-Hermitage 2006 (Alain Graillot)

Det här är löjligt typisk Syrah från norra Rhonedalen. En enormt stor aromatisk doft av gummi, tjärpastiller, korv, lagerblad, peppar, röda bär och citrusskal slår emot en. Jag tänkte att den här kanske hade börjat sluta ihop sig och gå in i en tunnel men den känns ännu öppen och tillgänglig. I jämförelse minns jag mina 1996’or som slöt sig som musslor efter några år och först nu börjar bli tillgängliga igen, en sådan måste korkas upp snart för ny utvärdering.

Smaken är inte lika rolig som doften, den känns rätt syrlig utan någon fet känsla. Luftning gör en hel del men den känns lite anemisk vilket får mig att tro att den har börjat röra sig mot sin komafas. Jag kommer nog försöka glömma resterande flaskor och vänta tills de blir 14 år gamla. Sitter de som de ska så utvecklas de till verkliga vinstlotter runt år 2020, lång väntan. Kontentan blir att dricka snarast för en chockeffekt av Syrah från norra Rhone eller vänta tills jag börjar få gråa hårstrån, svårt val. Det finns ju dock en del annat att dricka under tiden.

Om jag hypotetiskt skulle hålla en kurs om vin skulle det här vara det självklara valet för att visa hur ett vin från norra Rhonedalen av Syrah doftar och smakar, skolboksexempel. Syrligt, ettrigt och örtigt.

Pinot Noir Beerenauslese 2005 (Willi Opitz)

Välskriven information om Willy Opitz finns här, http://www.thewinedoctor.com/austria/opitz.shtml.

Rätt lätt vin med fin bärig frukt, inte jättesöt utan mer ett vin till desserter baserade på bär med lite syrlighet, eller på fri hand. Komplext och helt eget, jag kan inte påminna mig att jag har druckit något liknande vin. Det är som ett lätt, friskt Pinot Noirvin med sötma, vilket är precis var det är. Frisk syra, jordgubbar, jord, gräs och citrustoner.
Den dracks utan att ta anteckningar, efter en del andra viner, så mer specifikt än så blir det inte, men gott var det.

Botani 2007

Botani görs av 100% Moscatel från bergen ovan Malaga i södra Spanien, fast torr vilket är rätt ovanligt. Det här är ett samarbete mellan Jorge Órdoñez vars karriär huvudsakligen är som vinimportör i USA samt Alois Kracher med sina söta viner från Österrike. Efter att Alois avled i cancer förra året är det sonen som har tagit över arbetet men den här bör vara gjord av Alois.

Doften är mycket fruktig och påminner mig om en torr Malvasia med tutti-frutti, päronsplit, blommor, smultron, grönt te, kamomill och salmiak.
Smakrik men samtidigt frisk. Frukten är lite godisaktig och parfymerad men med bra syra och längd. Inget stort vin på något sätt men gott och läskande. WA gav den 90 poäng vilket känns lite väl generöst, dock bra. Borde vara ett bra vin till asiatisk mat.