Forster Ungeheuer Riesling Spätlese Trocken 2001 (Georg Siben)

Det här ingen producent jag har någon större erfarenhet av. Ett spontanköp då det reades ut för några år sedan.

Doften visar betydligt mindre utveckling än jag hade väntat mig. Endast ett uns skiffer, mycket borstat stål och mineral, subtila fruktnyanser, lätt gröna citrustoner.

Smaken är ännu ung med markerad syra, bra mineralkänsla, musselskal, lite kvitten, grape och gråpäron. Som sagt ett betydligt yngre intryck än väntat. Hade det varit tex Bürklin-Wolf hade jag väntat mig mer utvecklade toner av mogen tropisk frukt och honung men det kommer dröja några år till innan det här vinet når till den fasen.
Det här är en tysk som inte skördar sent som så många andra, ett utpräglat lagringsvin med modest EtOH på 12,5 %. Väldigt bra och stramt men inte så insmickrande, gör sig bäst till mat. Väntar minst två år till innan sista flaskan öppnas.

Lasarte och Sant Pau

Årets Spanienresa vart lite plötslig och hastigt planerad men två restauranger hanns med. Lasarte inne i Barcelona och Sant Pau en timme norrut med pendeltåg.
Lasarte är Martin Berasateguis filial i Barcelona och fick sin andra stjärna i år. Maten ska alltså ha baskisk inriktning.
Lokalen är lite stel i modern spansk stil. De andra gästerna består mest av äldre par som bor på det exklusiva hotellet som Lasarte ligger i och äter sig igenom middagen pliktmässigt utan att säga ett ord till varandra, lite tragiskt.

Maten är fräsch och rätt teknisk men inte så att det blir ett egensyfte. Det förekommer consommé i tre rätter, två efter varandra, hur kan ingen i köket ha reagerat på det. Visst, det är inne med consomméer, men två rätter i rad? Och sen en till.
Ett annat problem är att de verkar ha haft en massa spexiga idéer som de vill använda sig av men som inte riktigt fungerar i realiteten. Friterat ostron är ju väldans kul men om det hälls en consommé över den som sabbar den frasiga pankoytan så faller det lite, en mild kräm av något hade varit mycket bättre. Flera rätter dras ned en del av liknande onödiga missar. Allt är bra men få rätter lyfter så rejält som det ska göra för ett ställe med två stjärnor.

Berasateguiklassikern, dekonstruerad skaldjurssallad, är grym. En gel av sallad täcker en tallrik som beströtts av örtblad, en underbar bit hummer, ett tomatkärnhus, en mussla etc. Otroligt snyggt och mycket gott. Den andra höjdaren var en underbart knäckig fattig riddare som dessert. Mitt betyg blir en medelstark stjärna, inte två. Jag minns Alkimia som bättre. I jämförelse framstår Dahlgren som bra för sina två stjärnor.

Om det inte vore för att jag (nästan) alltid dricker spanska viner i Spanien så hade jag tagit Puligny-Montrachet Les Folatieres 2005 av Domaine Leflaive för billiga 150 €. Drack ett för mig helt nytt vin av Vinya dels Taus, Improvisació 2008. Som NUN men mindre ek i lättare stil.

De har bra spanskt utbud med mycket fokus på spännande nya vinerier som tex Castell d’Encus. Jag drack ett glas av deras Syrah, reduktiv, ung men bra i en fräsch stil för att vara Spanien. Deras Pinot Noir verkar väldigt intressant men jag lyckades tyvärr inte hitta den i någon butik.

Sant Pau
Sant Pau ligger i en liten by alldeles vid havet. Carme Ruscalleda, kvinnan som driver stället har även stjärnbeströdda restauranger i Tokyo.
Första anslaget visar direkt att nivån är klart högre än gårdagens middag på Lasarte. Aptitretarna var kanonbra men här håller jag kanske Can Roca ett litet snäpp högre.

Med första rätten får jag ett sånt där fånigt leende som jag inte fått sedan Can Roca, tänk att en tomatsoppa kan vara så god. Fenomenalt bra på en solklart trestjärnig nivå. Nästa rätt är helt annorlunda, men nästan lika bra. En kräm på kabeljo täckt av en gel av oliver och paprika i ett Mondrianinspirerat mönster. Begreppet grönsaksravioli fick en ny innebörd i och med tredje rätten, grym. Sen var det första gången jag åt papegojfisk, fjällen går att äta! Den enda förrätt som inte var fantastisk utan bara väldigt god var Havsbraxen/Douraden. Maten är vacker, dominerad av fisk och skaldjur, mycket grönsaker vilket tilltalar mig mycket. Också smakar det helt fantastiskt på ett spännande och oväntat sätt på utan att vara det minsta tungt.

Man skulle välja mellan två huvudrätter men de var så snälla att jag fick båda, utan extra kostnad. Unghästen (föl?) var strålande, vilket kött, varför har de inte det på ICA. Sen var det en konstig rätt på tonfiskkind. Mellan de två ledade delarna som utgjorde kinden fanns det blod, som var rejält unket/fiskigt. Jag vet inte om det ska vara så men jag tyckte inte om det. Petade man bort den delen var den dock bra men inte i närheten av fölet.

Carme Ruscalleda hälsar på gästerna.

Desserterna är rejält meckiga med många detaljer och väldigt tekniska. De verkar själva vara stolta över dem. Jag valde till extra och fick fyra. Alla var väldigt bra men jag var inte lika lyrisk som över de tidigare rätterna, dock klart bättre än Can Rocas. Efter dessa 18 rätter (med ammisar, predessert etc) var jag minst sagt mätt då rätterna inte är så små man är van vid på en så här lång meny, jag fick iof sig tre rätter mer än på originalmenyn.

Sant Pau seglade upp på min topp fem lista, helt enormt bra. Stilen passar mig väldigt bra med sin fräscha subtila smaksättning och fokus på havsdjur och grönsaker. Bortsett från tonfiskkinden var ingen av rätterna heller långsökt eller krystad vilket ibland är fallet i Spanien (El Poblet, Comerc 24, Mugaritz etc), bara underbart gott. Hit ska jag gå igen. Det kan vara den bästa måltid jag ätit.

Jag drack en flaska NUN till, som alltid väldigt bra i en fräsch stil med kanske den bästa mineralitetskänslan man kan hitta i ett vitt spanskt vin. NUN är verkligen svinbra. Det är inte den bästa vinlista jag sett, extrem övervikt på Spanien vilket iof är ok. Jag vill ha fler fina Bourgogner att välja mellan. Bästa köpet var nog Gaia & Rey för under 700 sek om man nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja dricka tungt fatad Chardonnay, men det var nästan att jag köpte den bara för det bisarrt låga priset. Drack ett för mig oprövat dessertvin som var helt ok men inget att minnas, Molino Real hade varit bättre till, och mycket godare, men det är roligt att prova nytt.

Bourgogne Blanc 2001 (Pierre Morey)

Pierre Morey är före detta vinmakaren hos Domaine Leflaive, en av de absolut bästa vitvinsproducenterna i Bourgogne. Han gör dels viner från egna gårdar, vilket det här är, samt viner från inköpta druvor som enligt mig inte håller riktigt samma klass. Precis som hos Leflaive är vinerna ekologiska (samt biodynamiska).

Doften är helt utvecklad och mogen med underbart fin mineralkänsla och imponerande djup för en generell Bourgogne. Krita, musselskal, grape, mogen gul frukt, hasselnöt och nougat.

Frisk komplex smak med mängder av sten och musselskalkänsla. Lång och fet med markerade citrustoner och bra syra, nötig och helt mogen. Kan mycket väl vara den bästa Bourgogne Blanc jag har druckit. Fenomenalt bra för priset.

Rysk Ikra/kaviar

Fungerade fint till en burk oscietrakaviar hemsmugglad från Kaukasus (90 kr!) som hade bra smak men borde ha hängts i en sil innan, vi gjorde Per Se's ”Oyster and Pearls”.

Corton-Pougets 1999 (Jadot)

Mycket fin men lite sluten doft vid öppnandet, efter ett par timmar har det lyft en del och fått lite mer exotisk karaktär.

Doften har en väldigt traditionell känsla med jord, sandelträ, blommor och fint parfymerad pinotbärig frukt utan modern fläskighet. Rent och ärligt.

Slank fräsch smak med förvånansvärt intakt känsla för sin ålder, lagom hög syra och bra längd. Tät fin bärighet med lätt kalkig känsla. Lite trevliga mogna svamptoner kommer fram, komplext och gott, fyllighetskänslan håller bra Grand Cru-nivån. Det finns inga fel, tätheten är bra men den fascinerar inte riktigt som den borde för sin nivå, alltså precis så som Jadots viner brukar vara.

Castello di Fonterutoli 1997

En del äldre Castello di Fonterutoli har visat upp en rätt trist mognadsstil med fadd frukt, obalanserade fat och väl mycket känsla av avslagen coca-cola. Trevligt nog är den här flaskan oväntat fräsch och pigg med intakt dov frukt och endast en lättare ton av kolanappar. En hel del fat med mycket mörk choklad, kaffebönor och vanilj. Det finns en del negativa aspekter med fathanteringen och mognadsutveckling för min personliga smak men det är bättre än väntat utan brunmurriga nyanser.

Tät komplex smak med fint djup, helt mogen med balanserad stramhet och friska syror. Lika gott att dricka som det är som till den vitlöksosande maten. Bra vin om man tycker om stilen, lite murrigare och inte riktigt lika snygg som Castello di Brolio blir vid samma ålder men väldigt gott. Om man inte har mina aversioner mot stilen så tycker man nog att det är lysande bra, som länken nedan.

Länk till bild och positivt intryck från The Winedoctor.

Selosse Blanc de Blanc 1992

En av mina få kvarvarande flaskor av Selosse köpt på den gamla goda tiden när Selosse var okänd och standardcuvéen kostade nån tjuga mer än Jeanmaire. Med dagens priser kommer jag inte köpa några fler Selosse, det är väldigt bra och personligt men om man jämför vad man kan få för bubbel för 660 kr som Initial kostar så framstår det som ett rätt dåligt val, för att inte tala om den här årgångscuvéen.

Vätskenivån är lite oroande men det är fortfarande bra tryck i flaskan. Doften visar upp en hel del mognad men det är inte murket eller trött på något sätt vilket jag var lite orolig för. Enormt karaktärsfull med Selosse (och bra Champagnes) alla kännetecken av sherrytoner, lite fat, hyacint, rostade nötter och citrusskal.

Tät tung smak med mycket personlighet, nötter, grapeskal, lätta oxidativa inslag med intakt bra syra och ingen som helst övermogen platt känsla. Ytterst bra bubbel som levererar över förväntan och inte följer mallarna men det slår inte t.ex. Comte 95 eller Goisses 82.
Det är mer som en mogen vit bourgogne med lite mousse än en normal Champagne. Bättre som matbubbel än en lätt fräsch apertif innan maten.

Fabius 2000

Fabius är en ren Syrah från Toscana av Ciacci Piccolomini d'Aragona.
Väldigt intensiv doft med tydliga fat, som en bra kombination mellan en Aussieshiraz fläskighet och ett italienskt vins stramhet. Örter, kött, läder, rostade fattoner och en blandning av röd och mörk frukt. Väldigt aromatiskt med fint djup.

Kompakt smak med mycket frukt, svamp, bitter choklad, fattoner och blommor. Kul och annorlunda vin i en tung och insmickrande stil. Sista flaskan tyvärr, kan nog utvecklas ytterligare. Ett vin jag kan tänka mig köpa igen.

Chateau Kirwan 1999

Kirwan 1999 visar en del mognad och har blivit av med sina irriterande gröna toner den led av som ung. Möjligtvis finns det kvar ett uns av gröna toner men de stör inte som tidigare. Det vinner på luftning någon timme.

Fruktigt och rätt kompakt i linje med Kirwans numera moderna stil, framförallt för en 1999'a. Plommon, grafit, choklad och ett ekfatstoner som påminner om nysplintad ved. Ett bra och gott vin som ger ungefär vad man väntar sig men inte lyfter till riktiga höjder, helt ok för sitt primörpris. Rätt modernt, drickfärdigt men kan ligga i flera år till.

Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 (Jean Boillot)

Jean Boillot gör bourgogneviner med ett rätt modernt fruktigt anslag. Dessa reades ut för några år sedan till ett bra pris.

Stor fläskig doft med fint djup som numera visar upp en del mognad med svamp och mossa. Fatkänslan är bra och den täta pinotfrukten mycket fin med en krämig komplex smak. Syran är burgundiskt bra vilket fräschar upp och ger vinet struktur. Möjligtvis är det lite väl strömlinjeformat för sin nivå, den där svårbeskrivna extra knorren saknas, men för priset kan man inte klaga. Okomplicerat gott och med flera år kvar framför sig, bra köp om man inte plockat på sig korkdefekta flaskor...

Sarget de Gruaud-Larose 2001 och Gruaud Larose 2001

Sarget de Gruaud-Larose 2001
Sarget 2001 har fått tveksamma betyg av andra, här och här. Då jag vill se hur mina flaskor ligger till så öppnar jag en parallellt med förstavinet av samma årgång.

Stum och rätt trist doft. Det påminner mer om en rätt enkel Sangiovese för en dryg hundring än ett nio år gammalt andravin från ett bra slott i bordeaux. Med luft blir det en aning bättre men blir aldrig något vidare kul, möjligtvis kan det hända något om minst fem år. Inte alls värda sitt pris på drygt 200 kr.

Gruaud Larose 2001
Det är stor skillnad på det här jämfört med andravinet som dricks samtidigt. Stor komplex doft med fin tät frukt och en hel del fat. Plommon, blommor, lakrits och ved. Smaken är ännu kärv och lite ung men det finns djup fin frukt och stor framtidspotential. Dock känns eken obalanserad och eftersmaken domineras alltför mycket av lite beska ektoner vilket är synd på ett så bra vin. Minst fem år till behövs för det här vinet och förhoppningsvis assimileras eken bättre om några år.
Inget av vinerna höll riktigt måttet även om förstavinet nog kan bli bra med ytterligare lagring. Lättare år som 92 och 93 toppade runt 15 års ålder så mer tålamod krävs.