Molino Real 2004

För ett par år sedan var jag och några andra på resturangen Con Fabes norr om Barcelona. Varje gång den ytterst trevliga och glada servitören gav oss något förklarade han för oss varför just detta var så bra, ostar, vin, unggris, you name it. "It's from the mountains", på underbar katalansk engelska...thaa maintains. Väl till desserten kommer han med ett dessertvin varvid vi spontant frågar: Is it from the mountains? Varvid han skiner upp,"Yes, from thaa maintains!!!", oförglömligt. Iaf, vi tyckte om det så mycket att vi tog in en flaska till...

Molino Real 2004 finns på SB och reas till och med ut. Doften är underbar med dels Muscatdruvans allra bästa egenskaper men förutom det finns en liten fin ekfatston och mycket sällsynt djup komplexitet. Det är den unga talangfulla vinmakaren Telmo Rodrigues som gör det här vinet av mycket gamla Moscatelstockar, endast 8300 flaskor. Smaken är tät och krämig, blommor, tropisk frukt, vanilj, ingefära och citrusskal. Mycket lång och komplex. Fortfarande det bästa muscatvin jag har druckit. Galet bra och helt ouppmärksammat.

Virginie de Valandraud 2004 och Castello di Fonterutoli 2004

När det är julafton och det mesta som bjuds är fet mat och tung mörk julöl (vilket iof kan vara gott ibland). Finns det då nåt bättre än att ha ett par underhållande DVD-filmer, en luftad fin Bordeaux, en slatt toppchianti sedan dagen innan och ett par goda pressostar väntandes på en då man man halkar hem genom nysnön...

Virginie de Valandraud 2004 slår emot mig med en tät lite kärnig doft med mycket rost och mineralkänsla. Mycket komplex doft som är intressant och inte vad riktigt vad jag väntat mig samtidigt som den känns mycket bordeauxig, stram och lite annorlunda. Fint parfymerad med viol och andra blommor, lagom mycket ny ek, rostat kaffe, lera, mjölkchoklad, tryffel, tobak, lite gräs och körsbärslikör. Imponerande djup och komplexitet utan att den känns modernt övergjord.
Smaken är ännu lite stum med lite ung kärvhet, lite bittra körsbärsnyanser, choklad, lera, vildhallon och lakrits. Med luftning blir det mjukare och får fram lite mer mörk dov frukt och lädertoner. Det här är ett vin som behöver ett antal år i källaren innan det är färdigt. Ett mycket kompakt vin som inte alls känns kladdigt eller alltför sent skördat, mycket bra med stor framtidspotential.


Bredvid dricks en Castello de Fonterutoli 2004 som har öppnats en dag tidigare då den var rätt stum och kärv. Betydligt större och mer direkt doft med mer modern ek och rostat kaffe men även Chiantitypiska nyanser som mint och brända örter. Citrustoner minglas omkring med bitter choklad, espressso, grafit, läder, kolabönor och kösbärslikör. Det här börjar visa tendenser till sekundäraromer men har fortfarande långt kvar tills då det börjar bli moget. Trots kärvheten lovar det enormt gott för framtiden, strålande bra modern Chianti. Det är intressant att det här visar upp betydligt mer ved och grafitnyanser än Virginie de Valandraud 2004 som dricks samtidigt. Kanongott och mycket vin för pengarna redan nu men avkastningen kommer att leverera finfina resultat om några år. I januari byter den till 2005 vilket är en betydligt sämre årgång, alltså köpläge enligt mig.


Rent hedonistiskt sett ligger de här vinerna lika i kvalitet vilket är till Virginie de Valandrauds förlust då den kostar nästan ett par hundra mer, men gott är det. Två viner som inte behöver skämmas för att förgylla en julaftonskväll.

Meursault ”Le Tesson” 2005 (J.-P. Fichet)

Julafton, Kalle Anka på TV, ett ypperligt tillfälle att lägga upp ett inlägg på vinbloggen!

Meursault ”Le Tesson” 2005 har en medelstor doft av lemoncurd, balanserad ek och liten flintighet, med luft utvecklas hasselnötstoner och härligt lite tunga feta toner som påminner om olja, kryddor, ingefära, citrongräs, anis, och grönt te.
Citrusbetonad och komplex i fyllig stil med oljiga citrusnyanser, gula plommon, hasselnöt och gråpäron. Mycket bra vin men den här typen av vit bourgogne känns ändå (nästan) alltid lite för dyr för vad man får. Känslan i munnen är toppklass, perfekt balanserad med tyngd och fetma. Sista glaset är klart bäst då vinet har lyft ännu några snäpp och får en ännu tätare och krämig känsla. Det här kommer nog utvecklas mycket med några års lagring.

Chateau du Tertre 2003

Chateau du Tertre 2003 är en 5:cru i Margaux. Odlingarna består av 40% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot, 20% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. Jag har bra minnen av årgång 1999 och 2001 så när jag hittade det här på en finlandsfärja i våras för drygt 200 mindre än Hjo Grosshandels pris här hemma så köpte jag några flaskor.
En mycket fruktig doft slår upp från glaset, intensiv och lite modernt ekad (50% ny ek). Det finns klassiska bordeauxnyanser som lakrits, mörk frukt kombinerat med lite syrligare röda bär som röda vinbär, stall, lite rök och choklad. Efter en rätt kort stund i karaffen känns det som vinet sluter sig lite och doften avtar för att efter någon timme komma tillbaka, ekfatskaraktären känns då inte lika tydligt.
Smaken är tät och lång, det finns klart tillräckligt med innehåll för att balansera upp mot eken. Plommon, röda vinbär, vanilj, mogen paprika, choklad, lakrits och gräs. Strukturen är fortfarande rätt ung och vinet skulle behöva några års lagring för bli lite mer harmoniskt, nu upplevs det ännu som rätt primärt med druviga nyanser. Mycket bra Bordeaux men jag skall vänta några år innan jag öppnar nästa flaska. Jag mindes det som mer tillgängligt i våras.

Guado al Tasso 1998

Guado al Tasso 1998 var det något år jag drack senast. Alltid ett bra vin med kärnig Cabernetfrukt. 1998 var ett toppår framförallt vid kusten. 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 10% Syrah.

I början är doften lite sluten men växer mycket med luftning. Komplex och djup doft av gräs, grafit, plommon, kakao, rostat kaffe, bigaråer, brända örter och lite rost.

Smaken är tät och subtil med rätt bordeauxlik frukt kombinerat med en liten italiensk kärnighet. Mörk dov frukt, plommon, kaffe och mörk bitter choklad samt gräs och mogen paprika. Inte lika kompakt och fruktig som jag minns de bästa flaskor jag druckit av det här men givetvis väldigt bra. Jag är inte helt nöjd med denna flaska men då ska man minnas att förväntningarna på det här är rätt uppskruvade så man får sätta det lite negativa intrycket i relation till det. Den borde även ha luftats längre. Denna flaska försvarade inte sina 95 poäng av WS, något som andra flaskor har gjort flera gånger tidigare, ett par snäpp under den här gången.

Le Bastide Saint Dominique 2003

Le Bastide Saint Dominique 2003 köptes för några år sedan, jag minns att den reades ned och kändes som ett bra köp. Vinet fick ackompanjera ett söndagsbesök av E, ryggbiff och jordärtskocksgratäng, inga konstigheter. 80% Grenache, 10% Syrah, 5% Mourvèdre och 5% Cinsault. Ingen ekfatslagring enligt nätet.


Hmmm, det här är inte alls vad jag väntade mig. Mycket syltig doft, blandsylt med övervikt av blåbär kombinerat med russin, fikon, kaffe, piptobak och en del julkryddor. Smaken är tät och rätt eldig med plufsig känsla, mest blåbärskompott och russin även här. Vinet saknar syra och därmed fräschör. En besvikelse i nuläget men CdP's har ibland ett väldigt vågigt mognadsbeteende, den kanske bara ligger i en trist plufsig fas just nu. Väntar några år innan jag knäcker nästa. 91 poäng av WS, 90 av WA.

Lägger till att MSvin hade ungefär samma upplevelse av det här vinet i augusti. Vi avslutade inte heller vår flaska utan nästa vin fick istället rädda kvällen...

André Clouet 1998

Clouet 1998 består av ungefär 50% Pinot Noir och50% Chardonnay från Bouzy och har ingen tillsatt dosage alls. Den här knäpptes förra helgen hos D/E, E.L. var också med och vi var därmed alldeles lagom många för att öppna en flaska bubbel som apertif.

Trots sin ålder känns den ännu ganska ung med druviga aromer, kraftig och lite dov doft med pinotypiska nyanser av gummi och bakelit, jag hade trott att den skulle vara mer utvecklad. Syran har dock lagts sig pass att den är förhållandevis mjuk med balanserade grapeiga syror, mogna äpplen, fin nougatighet och viss brödighet. Den har en del mognadsnyanser men når nog sin topp om något år, lång och läskande. Det här är inget toppbubbel men för under 300 vilket den låg på förra hösten slår den de flesta andra i samma prisklass då det gäller pris/kvalitets förhållande. Gott och läskande, klart godkänd men kanske lite opersonlig och grovhuggen.

Kumeu River Estate Chardonnay 2004

Kumeu River Estate Chardonnay 2004 anses vara en av Nya Zeelands bästa Chardonnay-viner, kanske den bästa. I blindprovningar har den fått bättre respons än deras lite dyrare vingårdbetecknade buteljeringar som Maté's, Coddington etc. De gör även Sauvignon Blanc, Pinot Gris och lite annat men det är deras Chardonnayviner som är de stora utropstecknen. Kumeu är ett område i Auckland på norra ön.

I början känns eken väldigt lite men den kommer fram mer med lite luft, dock tar den aldrig överhanden. Det här är spöklikt Bourgognelikt, att gissa något annat än Bourgogne om det dracks blint är uteslutet. Mycket finstämt och komplext vin med bra frukt, mineral, perfekt avvägd ekfatshantering och långa fina citrustoner. Luften tar även fram lite hasselnöt och frukten blir mer utvecklad. I början upplevs det som en riktigt välgjord Chardonnay men ändå tycker jag att det är i längden, när jag är i slutet av mitt andra glas, det verkligen slår mig hur bra det här är. Ett vin som bara blir bättre och bättre ju mer man dricker, en bra indikation på ett riktigt välgjort vin. 92 poäng av WS.

Vieilles Vignes du Domaine 1990 (Langlois-Chateau)

Vieilles Vignes du Domaine 1990 (Langlois-Chateau) släpptes för nån månad sedan som ett tillfälligt släpp, det har släppts tidigare och alltid varit mycket intressant och gott.


Färgen är djupt honungsfärgad, det syns tydligt att det här vinet har ett antal år på nacken. Utvecklad men ändå fräsch Chenin Blanc-karaktär med massor av mogna gula äpplen, plommon och ananas. Den där doften av våta lovikavantar är inte så värst tydlig vilket är lite förvånande, men det finns en hel del bivax och honungspastiller kombinerat med ännu helt fräscha citrustoner. Den här ligger nog på sin mognadstopp just nu, jag kan inte se att den skulle kunna vidareutvecklas positivt med ytterligare lagring. Riktigt gott och kul vin.

Corton ”Clos de Maréchaudes” 2004 samt Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 (Jean Boillot)

Corton ”Clos de Maréchaudes” Domaine Pavillon 2004 (Albert Bichot) är en separat vingård som ägs helt av Bichot, i och med det har de monopol på denna del inom Corton.
Mycket intressant doft jämfört med Volnayvinet som dricks bredvid. Pinot-frukten överskuggas av jordmånskaraktär, mängder av kalk och våta stenar, örter, nyslaget gräs och nejlika, en cederträton som jag inte brukar uppleva så här tydligt i en Pinot. Viss bärighet finns men inte alls de vanliga söta utan mer tranbär. Efter en liten stund känns dock de mer traditionella vildhallonen, samt lite smultron. Lite luft lyfter även fram en del mycket fina blommiga nyanser och lakrits. Imponerande bra i en egen och mycket karaktärsfull stil.
Mycket komplex i dov återhållen stil.
Syran är ännu rätt ung och påtaglig. Medeltät smak helt utan Volnayvinet insmickrande chokladighet och ekfatstoner. Även efter någon timmes luftning är jordmånskaraktären det dominerande, syran har dock lagts sig en del och vinet upplevs mer balanserat. Mycket bra och personligt vin.

Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 av Jean Boillot dricks bredvid Cortonvinet, båda ackompanjerande en kraftigt reducerad Coq au vin, fast med majskyckling istället för tupp.
Mycket Pinot-typisk doft som domineras av söta röda bär, mjölkchoklad, apelsinskal och blodgrapefrukt. Tät och rund smak utan vassa kanter, syran är relativt låg för en klassisk Bourgogne. Ett mycket komplext och gott vin gjort i en hedonistisk stil som gjort för att hälla i sig utan att analysera för mycket. Vinet ändras inte nämnvärt med luftning, mycket komplex frukt och lättgillat, möjligtvis lite väl strömlinjeformat och opersonligt.

Gran Claustro 2001, Ornato Barolo 2001, Radici Taurasi Riserva 1997

Gran Claustro 2001, Ornato Barolo 2001 och Radici Taurasi Riserva 1997 fick ackompanjera en Osso Bucco som fick ligga och puttra i ugnen ett par timmar. Temat var alltså Italien även om det då bröts med Gran Claustro 2001 som ju kommer ifrån Ampurdan- Costa-Brava i norra Katalonien alldeles uppe vid franska gränsen.

Några provningsanteckningar togs inte så det blir en rätt summarisk genomgång, dock en uppställning väl värd att skriva om.

Gran Claustro 2001 minns jag som ruggigt hård och stum för ett par år sedan så mitt intryck som var ett rejält fruktigt och ganska öppet vin var lite överraskande. Mycket tät och komplex, tydligt cabbig med en områdestypisk örtighet som känns någonstans mellan Katalonien á la Priorat och södra Frankrike. Fin mineralig känsla och lite utvecklade lädertoner, dov mörk frukt och mogen gul paprika. Mycket bra.

Ornato 2001 dominerade enligt mig. Underbar Barolo med begynnande mognad, blommor, lite bränd lera och perfekta syror. Mycket komplex med tät frukt för en Barolo med plommon, kaffe och mörk bitter choklad. Möjligtvis är smaken lite kort men i min bok slår det här Bric dël Fiasc som provats tidigare. Helt strålande Barolo och ett av de bättre röda viner jag provat på ett tag.

Radici Taurasi Riserva 1997 provade jag för inte så länge sedan och jag upplever den även denna gång som lite uttorkad. Syran är i början obalanserat hög men lägger sig efter nån dryg timme. Mest mogna nyanser av teblad, örter, citrus, läder och lite bränt kaffe. Mer intressant än bra. 1999'an av det här vinet är betydligt bättre med mycket fin intakt fruktighet.

Handpicked Shiraz/Viognier 2005 (Yalumba)

Handpicked Shiraz/Viognier 2005 (Yalumba) kommer från deras Handpicked Series, förutom denna görs även en Mourvedre/Grenache/Shiraz och Tempranillo/Grenache/Viognier men det här är min favorit. De använder sampigmentering vilket anses stabilisera färgen och ge Viognierdruvans del bättre integrering.


Mycket tät doft med fortfarande druvig karaktär, rönnbärsgelé, hallon och andra komplexa fruktaromer. Lite tjärpastiller, kolaremmar, mörk choklad och salmiak. De 5% Viognier tillför en kanonfin läskande fräschör som avspeglas med persika och blodgrapefrukt samt en hel blommor. Ekfatshanteringen är balanserad och tillför mest en fin kryddighet. En ovanligt balanserad och bra australiensisk Shiraz. Om jag ska dra lite siffror så har vinet fått 90 av WA och 94 av WS, jag själv skulle om jag var tvungen att dra till med en poäng ligga någonstans däremellan.

Cornalin "La Chaille" 2006 (La Rodelin)

Cornalin ”La Chaille” 2006 av La Rodelin är det sista av de röda viner jag köpte i Geneve tidigare i år. Cornalin är en inhemsk druva som har gott rykte. Rodelin håller till i Fully, en underregion i kantonen Valais.

En bläckig doft slår upp som påminner mig om andra druvor i den här delen av Europa som Mondeuse, Refosco och Lagrein. Bläck, blålera, körsbär och kokta plommon är det första jag tänker på. Med luft växer vinet och tar upp nyanser av än mer körsbär, röda vinbär och rönnbärsgelé. Ett oväntat bra vin i sin stil som går vidare mot lite Riojaliknande (joven) karaktär. Det finns en del ny ek som ännu inte riktigt integrerats i vinet men som inte tar överhanden, friska syror och bra längd. Förmodligen det bästa röda vin från Schweiz jag provat vilket dessvärre inte säger så mycket, dock tveksam prisvärdhet för runt 160 kr.

Tahbilk Marsanne 2005

Chateau Tahbilk Marsanne 2005 har funnits länge på SB och har alltid varit ett kul och annorlunda köp, ett vin som utvecklas bra med lagring även om den har viss ålder redan som det är. Tahbilk har odlat Marsanne sedan 1860-talet, dagens vinstockarna är dock inte så gamla, som äldst är de från 1920-talet.
Nagambie Lakes är en underregion till regionen Goulburn Valley vilket i sin tur är en region i delstaten Victoria, mer specifikt Central Victoria. Det är ett h-te att hålla reda på alla deras GI etc, men den statliga hemsidan för vinnäringen har en bra karta med alla regioner utsatta.


Tät lite kryddig doft med mycket nyanser av torkad frukt, aprikos, persika, apelsinskal, en essens av honungspastiller samt en rolig doft som drar mot bakelit. Även en del medicinala nyanser som kamomill och menthol.
Smaken är rätt fyllig med en hel del mognad, mycket gul frukt med utvecklade honungstoner, lång och tät. Det här är ett vin varken bygger på modern kraft eller frisk markerad syra utan är uppfräschande gammeldags (känn på det paradoxala uttrycket) med rätt låg syra, utvecklad frukt i väldigt Rhonelik stil. Utan alltför mycket fantasi kan det placeras i norra Rhonedalen med sina Marsanne-typiska drag.
Annorlunda och bra vin med mycket högt kuriosavärde för pengarna.
Rhonarna tyckte också om det.

Don PX Gran Reserva 1971 (Toro Albalá)

Don PX Gran Reserva 1971 av Toro Albalá fanns att köpa på SB för några år sedan för en överkomlig penning, den här typen av vin är sällan så värst dyr.

Färgen är, givetvis, becksvart. Men har efter alla dessa år börjat anta en grönskimrande nyans i kanterna.
Doften är överväldigande kompakt med russintoner, kaffe, choklad, arrak och mint. Smaken är kompakt och tät men saknar subtilitet som andra mörka dessertviner (tex port, riversaltes etc). Ett okomplicerat men gott vin, framförallt till en nygräddad portionsstor chokladmuffinsliknande sak med massor av mörk kvalitetschoklad som serveras med vaniljglass. Sockerchock är ett begrepp som ligger nära tillhands. Det här är ett vin man inte behöver mer än ett par centiliter av.

Tamburlaine Semillon 2002

Underbar tät och kryddig doft, mycket rökig och karaktärsfull, honung, ingefära, linoleummatta, bivax, gråpäron och citrusskal.
Lång frisk mak som har en fantastisk precision och längd. Jag är en sucker för Hunter Valley Semillon och det är precis lika bra som det alltid har varit, kanske ännu bättre. Sedan prissänkningen till 149 kr för snart två år sedan har jag nog druckit 15-20 flaskor av det här och det blir bara bättre och bättre.
Den friska grapeiga känslan, mineraltonerna som inte ligger långt efter en bra Champagne och karaktärsfullheten slås inte av många andra viner. Samtidigt tror jag att många oerfarna konsumenter starkt skulle ifrågasätta det här vinets mycket personliga stil: ingen ek, låg alkohol, snustorrt, hög syra, mer dova stennyanser än normala fruktnyanser etc. Det finns mycket i den här typen av vin som går igen hos åldrade semillonbaserade vita bordeauxviner (förutom eken) vilket är en annan personlig favorit. Mitt lager är tyvärr på upphällningen.

Chateau La Serre 2004

Chateau La Serre 2004 är ett för mig okänt St.-Emilionvin. Vinet har blivit rätt uppskrivet senaste åren. På primörsläppet chockhöjdes priset till hiskeliga 518 kr (verkar inte sälja så bra). Det här hittade jag för under 200, bådar bra, i synnerhet då jag ser 2004 som en underskattad årgång.

En mycket tät genomarbetad doft slår emot en, modern ek finns definitivt här med rostat kaffe, kolaremmar och choklad. Under de ännu rätt råa och direkta intrycket finns helt klart mycket struktur med tät komplex frukt, läder och mineraltoner. Även om det är ungt nu så känns det som om det kan bli något väldigt bra av det här. Kompakt och mycket bra, och oj vilken kraft för en 2004'a!

Tät komplex smak som utvecklas mycket med luftning. Detta vin dricks över flera dagar och typiskt med en del alltför unga viner som bygger lite mycket på hårt rostad ek blir det obalanserat efter någon dag för att sedan lyfta igen. Mycket bra men skall inte röras förrän om flera år, kanske 2012. Mängder av mörk bitter choklad, mörk frukt, kaffe, järn och plommon. Snyggt bygge och klart värt sina modesta pengar.

Grand Cour 2007 (J.-P. Pellegrin)

Grand Cour 2007 består av Kerner och Sauvignon och är det sista av de vita viner jag fick hem från Schweiz. Pelligrin har bra rykte, bland annat för sina Pinot Noirviner, han håller till i Peissy, en underregion till Geneve.

Vinet är ungt och ger först både kryddiga nyanser samt en del grön frukt samt gräsighet (förmodligen från Sauvignondruvorna), citrus och krusbär.
Syran känns inte helt balanserad utan ger ett ettrigt intryck som inte är så tilltalande, upplevs som om syra är tillsatt i efterhand. Såpass att jag öppnar ett annat vin och använder en del av det här till maten istället. Även i smaken ger det en udda kombination av Pinot Grislik kryddighet - ingefära och pomeransskal samt torkad frukt, under detta finns en hel del ung gräsighet och krusbärstoner. Det här vinet ger inte heller mersmak, fortfarande är de bästa vita Schweiziska viner hittills de jag drack på Rochat. Ok men inte mer.

La Bourgeois 2006 (Henri Bourgeois)

Druvorna till La Bourgeois 2006 har vuxit på flintajordar, en tredjedel av vinet lagras på ekfat resten på ståltank. Musten får ligga länge på sin jästfällning med kontinuerlig battonage.


Tät subtil Sauvignon Blanc doft, ingen övertydlig gräsighet eller unken ton. Riktigt komplex med aningens fet känsla, gul och grön frukt, mineral/flinta, gula plommon, en balanserad nyans av nässlor kan kännas men utan den där övertydliga svartvinsbärsbladskaraktären. Eken ligger bara som en fin liten krydda i bakgrunden, den är förvånansvärt integrerad med tanke på att så mycket som en tredjedel har legat på fat och med tanke på vinets ungdom.

Tät balanserad smak med sällsynt komplexitet och fyllighet för en Sancerre. Mogen gul frukt, citrusskal, grape, rabarber, nässlor och lite ekfatskaraktär. En uttryckte det som att man brukar behöva gå till Bordeaux för att hitta så här bra Sancerre. Jag kan inte minnas en bättre Sancerre förutom 2002’an av samma vin. SB och jag brukar inte gå så bra ihop men är det så här bra kan man inte klaga. Det här kommer med säkerhet vinna en hel del på något års lagring, 8-10 år står det på baksidan.

Grüner Veltliner Smaragd "Von den Terrassen" 2002 (F.X. Pichler)

Grüner Veltliner Smaragd "Von den Terrassen" 2002 är gjord av F.X. Pichler, ett tillfälligt släpp på passagen för några år sedan.
Franz Xavier Pichler är en av de mest välrenommerade odlarna i Wachau. Pichler plockar druvorna i tre omgångar, den första omgången blir deras federspielbuteljeringar, den andra plockningen blir den här buteljeringen som är en blandning från olika vingårdar (Steinertal, Loibnerberg och Kellerberg). Den tredje blir sedan vingårdsbetecknade smaragdbuteljeringar.


Jag har provat några GV av Pichler förut vilka har varit tunga och feta med ett uns restsötma. Jag väntade mig att den här också skulle ha en del restsötma men hoppades att den skulle fungera.

Direkt efter att ha slagit upp ett smakprov blir jag riktigt glatt överraskad. Vinet är i en perfekt mognadsfas och har en helt enorm koncentration. Doften osar av gul frukt, lite övermogna gula plommon, ugnsbakade äpplen, sparris, halm och druvtypiska peppartoner. Det kommer fram en del säregna örttoner och mycket flintasten. Lite utvecklade honungsnyanser finns som börjar gå lite mot kallt smör, även tropiska fruktnyanser helt utan svulstighet. Wow vad bra, aldrig har jag haft en liknande upplevelse av en GV.


Smaken är tät och fet men helt torr. Kraften i den här Grüner Veltlinern är helt enorm med utvecklad karaktär av tropisk frukt, honung, halm, vitpeppar, gula plommon och ett örtigt drag som går mot kamomill. Perfekt balans med intakta syror och superlång torr avslutning. Ett vin som har en tydlig början, mellanregister och avslut. En del smaragdviner har alltför hög alkohol och störande restsötma men den här klarar sig helt från alla dessa fällor. Mycket bättre än jag väntade mig, ungefär som en oekad Chablis Grand Cru (kanske Valmur) med perfekt mognad. Grymt!

Chateau Bélair 2004

Chateau Bélair 2004 har den högsta klassificeringen i Saint Emilion, Premier Grand Cru Classé, fast B-laget givetvis. Odlingarna består av 80% Merlot och resterande Cabernet Franc. Det här är första gången jag ser deras nya etikett, tidigare var den gammaldags snirklig och fin, den här tycker jag är lite trist.

Mycket finstämd öppen doft med mycket lera, mjölkchoklad, parfymerad blommighet, smultron, kanel. Ingen som helst modern hård rostad ek utan mer druvig och ren karaktär, Bourgognelik är ett bra epitet. Med kortare luftning lyfter vinet ännu några snäpp och det är en ren njutning att bara sitta och lukta på det här, mycket komplex och klassisk. Inga söta ekfatstoner eller annan klumpighet som stör utan bara en blommig merlotdoft uppbackad av järn och cederträ.

Rätt lätt smak med underbar balans, ingen ung kärvhet eller vass syra utan öppet fruktig och bärig, smultron, mjölkchoklad, lakrits, inga gröna toner, lång och läskande. En endast fyra år gammal Bordeaux som utan problem går att dricka på fri hand, okomplicerat god.
Bortsett från den förmodligen rätt korta levnadstiden det här vinet har så är det ett av de bättre bordeauxviner från 2004 jag druckit. Ett vin som visar att kraft inte är samma sak som kvalitet, här handlar det om balans. En lättviktare för de som uppskattar Bourgogne.

Meursault 2005 (Francois Mikulski)

Medeltät komplex doft, lemoncurd, gula päron, mycket fin mineralkänsla, flintasten, balanserad ek, lite tropisk frukt. En rättfram bourgognedoft med kvalitet men det känns som en väl linjeformad paketlösning. Visst, det här är ”bara” en meursault på villagenivå, förmodligen finns det mer turbo i Mikulskis dyrare buteljeringar.
Ännu ung smak, citron, fint balanserad syra, gula mogna päron, lång och fräsch. Trots sin ungdom är syrorna rätt mjuka, ingen kartighet eller vassa limesyror. Dock känns det här som ännu en överprissatt Bourgogne, vilket oftast är fallet. Trots det en mycket god Chardonnay på alla sätt.

Abellars 2004

Abellars 2004 är ett uppskrivet vin som klockar in på 96 (!) poäng i WA. Receptet är i sedvanlig Prioratstil med urgamla stockar växandes på svårtillgängliga bergsluttningar, druvmixen är 50% Garnacha, 25% Cariñena, 15% Cabernet Sauvignon och 10% Syrah.

Mycket tät fruktig doft med modern touch, rejält likörlik som känns väldigt typisk för Priorat, det finns massor av kraft och komplexitet i det här. Den där extrema doften av vildhallon och brända örter slår igenom, rätt mycket ek levererar smörkola och kaffetoner. Jag går igång på det här! Det växer med luftning och doften blir helt underbar, kryddor som nejlika och kanel, örter, jordgubbssylt, fänkål, rostat bröd precis på det sätt som en utvecklad Champagne brukar dofta, gräs, smörkolan kommer fram igen, mycket fin doft.
Tät smak som är lite ungt druvig med ekfat och lakrits. Kompakt lite likörlik smak där vildhallonen går igen, kaffe, lite gräs, markerad syra som ger bra balans, lakrits igen, russin, plommon. Ska man negga lite så kan russintonerna ta lite överhand men det är nåt som ligger i områdets stil, i övrigt väldans bra (inte 96 poäng dock) och bättre än Puig. Den är fortfarande ung, lite vass och sluten i smaken. I nuläget är doften bättre än smaken, något som tiden kommer räta ut.

Chateau Lanessan 1996

Det här är en mycket traditionell bordeaux med vediga aromer. Cederträ och piptobak är det som ligger närmast till hands. Efter luftning dyker en fin lite parfymerad blommig ton fram. Mörk choklad, gräs/halm, rost, blod, fina lädernyanser utan att bli brettig samt utvecklade svamptoner. Inget underverk men värd sina modesta 225 kr så sent som i våras. Väl mogen och bör drickas rätt snart.

Chardonnay 2006 (André et Mireille Tissot)

Återigen slås jag av hur otroligt mycket jag tycker om det här vinet. Det är som flytande skolkritor på flaska, mycket långt ifrån alla andra Chardonnayviner på marknaden, doften domineras av krita, flinta och våt slipsten (Tänk vad fascinerande att aromatiska kolväten kan imitera lukten av sten och mineral så här mycket, sen kan man ju fundera över hur en sten kan lukta överhuvudtaget...). Alldeles lagom fruktig med balanserad ekfatskaraktär, mogen gul frukt samsas med anisfrön och lite andra örter. Och ja, en jäkla massa mineralitet.

Bordeaux 2005

Efter att ha läst ett stort antal inlägg på andra vinbloggar om släppet av Bordeaux 2005 känns det som jag bara måste lägga in en egen kommentar, kanske framförallt för att jag inte upplevde något av den kalabalik som många andra upplevt. Jag vaknade när andra vinentustiaster redan hade ställt sig att köa utanför en SB-butik. Lite sen släntrade jag in runt 10.10, det var helt öde, detta är den viktigaste och mest centrala butiken i en av sveriges största städer (inte sthlm). I syfte att undvika de mest parkeruppskrivna vinerna (det verkar som de går snabbast) hade jag L'Arrosée som förstahandsval, verkar vara rätt ensam om det, en av frankrikes främsta vinkritiker utropade visst det här som årets vin. Viner som man bara får beställa färre än fyra flaskor av går bort direkt, det är bara frustrerande med så få flaskor. L'Arrosée var inget problem, Gazin var dock slut. Ungefär som väntat, gladeligen fanns det kvar Clerc Milon, de trodde jag skulle gå väldigt fort. Saldot var direktuppdaterat på skärmen så det borde stämma. Det här är det mest avspända bordeaxusläppet jag upplevt, kan det vara så att alla väntade sig att det skulle vara helt tjockt på de stora butikerna vilket ledde till att ingen (utom jag) gick dit?

Bucerchiale 2003

Det här är riktigt, riktigt bra! Ett vin som jag ville prova efter att ha sett ett inslag från den mest egensinniga vinrösten i vinvärlden, Gary Vaynerchuk, han brukar ha bra koll.
En mycket mintig doft slår emot en som skiljer sig en del från det man är van vid att uppleva från en traditionell Chianti. Mycket fruktig utan att vara överextraherad eller sönderekad, den är inte så körsbärskärnig som en typisk chianti utan har mer av mörk frukt, plus den tydliga minttonen. Blint hade jag nog gissat på Brunello, det är verkligen mycket Brunellolikt. Det är en riserva så visst finns en hel del vediga nyanser och en hel del rostat kaffe men det finns en underbar balans mellan frukt och vedighet. Järn, mineraler, mörk choklad och blommor sticker även fram.
Smaken övertygar helt, mycket tät och fruktig för en chianti, återigen mycket brunnellolik. Syrorna finns med och biter ifrån fint, här kommer en mer klassisk bittermandelton fram, kaffe och mörk bitter choklad, gräs, plommon och lite kryddor (kanel). En mycket bra Chianti för priset, kommer med säkerhet att växa med lagring, nu är det ännu rätt matkrävande.Yummy! Det här vinet dricks över några dagar och det är framförallt dag två eller så som jag blir riktigt exalterad över det, det är så personligt och italienskt. Visst tycker jag om Castello di Brolio och Castello di Fonterutoli men de är moderna i en väldigt Bordeauxlik stil, detta känns mer genuint och personligt. Det här kommer det att läggas ned några flaskor av

Under helgen tog jag med en flaska Taberner till ett gäng bekanta, nu upplevde jag den väl modernt ekad, rätt obalanserad. Lite söt sa en, portvin sa en annan. Den är ganska överdriven men tycker man om nya världen Shiraz så är man på rätt spår. Copertino visade än en gång sanslöst mycket kvalitet för det löjligt låga priset på 66 kr. Farnese's Colline Teramane höll måttet, lite atypiskt för Italien men i övrigt mycket bra.

Taberner 2005

Taberner 2005 av Huerta de Albalá består av 80% Syrah och resten Merlot och Cabernet Sauvignon enligt hemsidan, enligt Vina Espanola är det endast Syrah, förvirring. Vinet har klassificeringen Vino de la Tierra de Cadiz då druvorna inte är tillåtna i detta sherrytraditionella område. Vinet har legat ett år på franska Allierfat.

Doften som verkligen slår upp från glaset har ett imponerande djup och är sällsynt komplex med nyanser av rostat kaffe, smörkola, sötlakrits, julkryddor, choklad, lingon, lite balsamiska nyanser, bigarråer, basilika och ett uns gräs.

Tät och krämig med kompakt smak, det finns en lätt syrlig bärighet som påminner om lingonmarmelad, bra syra som lyckas balansera upp den sötaktiga frukten, tydligt ekad med kaffe, lakrits och smörkola.

Tycker man om fruktdrivna Shirazviner bör man absolut prova det här, ett mycket speciellt och bra vin som spöar alla nya världen Shirazviner i samma prisklass. Huerta de Albalá gör även en lyxcuvée som kostar tre gånger mer, den vore intressant att prova. Parker gav vinet 92 poäng.

Santenay 1:er Cru "La Maladiere" 2005 (Girardin)

Santenay 1:er Cru "La Maladiere" 2005 av Vincent Girardin brukar leverera mycket bourgognekvalitetet för en överkomlig penning vid bra årgångar, vid svagare år dras den ofta med en störande kartig grön ton. En ypperlig årgång som 2005 måste givetvis provas...

Doften är mycket pinottypisk med primär tät frukt, förutom vildhallonen och de solvarma jordgubbarna finns även en del mörkare frukt, plommon, tobak, vanilj, pomerans, blodapelsin och lite vediga nyanser (grankottar e.d.). Intressanta animaliska nyanser lurar bakom hörnet.
Smaken är ren med ung komplex pinotfrukt, väldigt primär med frisk bärighet, choklad, citrusskal och lite gräsiga/vediga nyanser. Mycket bra med utvecklingsbarhet, tät och komplex utan kartighet. Som med de flesta av Girardins viner är den väldigt ren och druvig men saknar kanske lite personlighet och galenskap, men för pengarna finns det inte mycket att klaga på.

Païen 2007 (Cedric Flaction)

Païen 2007 av Cedric Flaction kommer från Valais. Païen är en druva som tillhör familjen Savagnin d'Arbois med släktskap till traminerdruvorna. Detta märks i doften som känns väldigt Pinot Gris-lik med lite extra fet kryddighet i stil med Gewurtztrtaminer. Mogen gul frukt, saffran, grönt te och marmeladkulor dyker upp, ännu ungt jästig karaktär. Vinet sitter inte ihop helt och hållet i smaken, det är mjukt och ger nästan en lite fadd känsla, fruktig med ungt jästig och lätt obalanserad känsla. Ett vin som visst ska utvecklas bra med lagring men det kommer jag inte få veta och jag har även svårt att tänka mig det. Rolig ny erfarenhet men inget att minnas. Tidigare har jag druckit en Païen av Simon Maye vilken imponerade betydligt mer.

Mesh 2005

Mesh 2005 är produkten av ett samarbete mellan Jeffrey Grosset och Robert Hill Smith (Yalumba). Druvorna kommer från Eden Valley.

Jag är svag för Australiensisk Riesling och det här infriar alla förväntningar.

Doften utstrålar fräschör med krispig känsla av lime, citrongräs, ingefära, mineral, papaya och annan tropisk frukt. Tät smak av citrusfrukter som limeskal och grapefrukt, även ingefära, papaya och aprikos. Kryddig och mycket komplex med lång aptitretande smak som hänger kvar. Det här vinet tilltalar mig enormt mycket med sin smakrikedom, renhet och fräschör. WS tycker likadant med 92p. Tidigare var det här väldigt stramt och knutet men nu överraskar det mer än väntat och levererar på topp. Spontant upplever jag det här som bättre än CFE 2000 redan nu och det kommer växa än mer om några år.

Clos Fourtet 2004

Clos Fourtet 2004 är klassificerad som en Premier Grand Cru Classé B. Vingårdarna är planterade med 85% Merlot, 10% Cabernet Sauvignon och 5% Cabernet Franc. De nya ägarna (efter tidigare Lurton) konsulterar Derenoncourt vid framställningen vilket anses ha lyft kvaliteten de senaste åren. Mellan 80-100% ny ek används beroende på årgång.

Doften är först helt intetsägande, jag har provat det här en gång tidigare och känner inte alls igen det. Det tar uppemot en timme innan det helt plötsligt kommer loss från sina järnbojor och börjar visa vilka kvaliteter det här vinet faktiskt har. Doften blir djup, nötig och fascinerande, en aristokratisk dov doft som visar på lera, plommon, fin kryddighet som går mot kanel, vildhallon, tobak, ceder, det finns inga brettiga nyanser alls. Rent och fräscht i stram klassisk stil, att det är minst 80% ny ek i det här känns inte alls.

Smaken är stram och nötig där frukten hålls i ett järngrepp. Återhållen och klassisk med mycket finstämd komplex frukt, mörk bitter choklad, plommon, gräs, kaffe, ungt kärv. Utvecklingen med luftning tyder på att det kommer vinna mycket på lagring. Mycket rent, fräscht och elegant. Kanske lite lite hedonism i den fas som vinet är i just nu men mycket traditionellt och en uppvisning i St.-Emilion karaktär.

Le Bonheur Prima 2004

Le Bonheur Prima 2004 består av Merlot och Cabernet Sauvignon.
Vinet är gjort i en klassisk bordeauxstil med lite mer direkt nya världenfrukt. Bra komplex frukt med ceder, stall, choklad, lakrits, rostad gul paprika, ek/vanilj, plommon och hallon. Det lyckas med att vara ovanligt balanserat för ett SA-vin utan plufsighet eller överextraktion. En viss rökighet finns men den är betydligt mindre än i de flesta konkurrenters viner, tyvärr kommer den fram mer vid luftning men är fortfarande acceptabel.

Cuvée Frédéric Emile 2000

Trimbach Cuvée Frédéric Emile 2000 har fått en del uppmärksamhet senaste tiden, här, här och här. CFE har alltid spelat mer på subtilitet och jordmån än tyngd och fetma och det här är i samma linje. Doften domineras av mineralitet, mycket skiffer och en del krita, bivax och honung, rött äpple, grapeskal, gråpäron och aprikos. Subtil och komplex i en mer stenig än fruktig stil men jag saknar det där riktigt fascinerande djupet som det här vinet brukar bjuda på. Det kommer även in en udda känsla i stil med granbarr.
Smaken är frisk och grapeig, smaken av det lite bittra vita mellanskiktet mellan fruktkött och skal i en grapefrukt ligger närmast till hands. Lime, aprikos, rabarber och rött äpple är fruktaromer som dyker upp. Syran är lägre än väntat och vinet har inte den där laserlika definitionen och känslan som jag väntar mig av en CFE. Absolut gott men inte upseendeväckande, vilket en CFE ska vara. Jag är inte lika negativ som andra bloggare har varit men den håller inte riktigt måttet, 1997'an vid samma ålder var enastående. Möjligtvis blir den mer balanserad och komplett med ytterligare lagring, det får tiden visa.

Gevrey-Chambertin "La Justice" 2005 (Guyon)

Gevrey-Chambertin "La Justice" 2005 av Guyon inhandlades förra året då jag tyckte den var en ovanligt bra och prisvärd röd Bourgogne.
Doften är mycket stor och direkt för att vara en Gevrey-Chambertin, det finns mängder av söta röda bär som jordgubbar och vildhallon. Annat som dyker upp är mjölkchoklad, soja, bakelit och citrusskal. Smaken är mjuk och tillgänglig med komplex tät frukt, för sitt ursprung är det här vinet rätt atypiskt med förhållandevis låg syra. Det finns en rätt forcerad, designad känsla i det här vinet, lite som Tollot-Beaut's viner men bättre än så. Bortser man från det atypiska är det här vinet kanongott och ett mycket bra Pinot-Noirköp.

Lafon-Rochet 1995 och 1982

Lafon-Rochet 1995 är helt sluten och monolitisk i början. Tyvärr öppnas flaskorna lite för sent så större delen är uppdrucken när den tillslut börjar utvecklas. Väl då är doften tät och dov med jord, ceder, lera, nötter, viol, mörk choklad, plommon, fint stenig doft i en återhållen klassisk stil. Smaken sitter ihop mycket bra med ännu rätt ung struktur, bra rund känsla och längd. Nästa gång kommer vinet luftas i mycket god tid.

Lafon-Rochet 1982 är mer tillgänglig då den öppnas. Den luftas dock även den. I början har den lite volatila syror som försvinner snabbt. Vinet är mjukt och utvecklat med komplex chokladig doft med mycket vediga nyanser som ceder, trä och grafit. Även kaffe och fin mörk frukt, mycket balanserat och bra vin.
Båda vinerna är bra men ingen av dem lyfter så där riktigt högt, kul jämförelse och upplevelse dock. 82'an var en gåva från L till B, mycket generöst, han verkar dock ha lite problem med sina etiketter.

Comte de Champagne 1995

För ett par veckor sedan hade jag runt 20 minuter att döda i väntan på en buss i Nice. Runt hörnet låg en kombinerad vinaffär/vinbar, mest lokalbefolkning, lite skönt dammig men med ett oväntat bra vinutbud. Ena hörnet användes för deras Champagner och där fanns de flesta stora som Dompan, Cristal, Dom de Ruinart, Salon, Louise, Krug m.f., samt min favoritlyxcuvée: Comte de Champagne. Det är i sig inte konstigt men den årgång de hade var enligt skyltningen 1995, inte den aktuella i Sverige, 1998. Jag mindes 1995’an som en av de bästa Champagner jag provat. Vid förfrågan trodde det manliga biträdet att det nog stod fel, det var en annan årgång. Men stegen kom fram för att rota fram flaskan bland hyllorna och visst fanns det en flaska 1995 kvar. Lite oroande var att temperaturen inte var optimal med tanke på att den nog legat där ett tag. Priset var som det var då den släpptes, alltså bra pris om den inte var skadad, jag chansade och köpte den.

Med tanke på värmen kändes det inte som någon bra idé att spara den då den kunde falla ihop än mer. En dryg vecka efter hemkomst fick den ackompanjera löjrom + vänner. Det var med viss nervositet med tanke på flaskans tillstånd jag vred ur korken och hällde upp en testklunk.

Doften från Comte de Champagne 1995 är som ett knytnävsslag. Den djupaste och kraftigaste doft jag upplevt från en Champagne, som trögflytande olja i skepnad av ett vin. En helt perfekt flaska!
Den har en doft man kan sitta och lukta på i timmar. Den liknar mycket en Grand Cru Bourgogne, Le Montrachet, Chevalier-Montrachet eller liknande, fast med bubblor, och bättre än alla sådana viner jag provat. Ostronskal, nougat, sherry, honung, brioche, blommor, kaffe, blodgrapefrukt, mineral och sten, lager på lager av tät frukt och en fin rostad smörighet som ska i en riktigt bra och typisk Blanc de Blanc.
Det är nästan man väntar sig att smaken ska bli övermäktig, att syran har fallit ihop, men inte alls. Trots en enormt kompakt smak lyckas den kännas helt fräsch och balanserad, syran är helt intakt med lime och apelsinskal. Enormt lång, doften kommer igen i smaken med utvecklade nougattoner, ingefära, lime etc. Ett helt överdjävligt bra vin och det bästa vinet inte bara i år utan längre tillbaka än så, det här går in på topp-femlistan någonsin. Undrar när jag får dricka ett vin av den här kalibern igen, nästa Comte de Champagne kanske?

Pernand-Vergelesses 1:er Cru 2002 (Laleure-Piot)

Pernand-Vergelesses 1:er Cru 2002 av Laleure-Piot köpte jag för några år sedan då jag var nöjd med dess speciella karaktär. Pernand-Vergelesses är ett grannområde till Corton-Charlemagne och vinet liknar på många sätt en lättviktig vit Corton.
Medeltät komplex doft som först är väl stumt men min erfarenhet av det här vinet säger mig att kommer öppna upp sig vilket det gör efter 40-60 minuter. Mycket sten/flinta/tändsticksplån, vinet har en svårdefinierbar doft som liknar kallt vinterhav och ostronskal, mogen gul frukt, honung, persika, viss smörighet som nog mer kommer av ålder än av ek, eken som tidigare var ganska markerad har numera lagt sig en hel del.

Smaken är rätt oljig med välintegrerad ekkänsla, citrusskal, mogen frukt med gult päron och persika. Vinet har mycket bra längd och har nått en lagom mogen nivå, möjligtvis minns jag det som ännu mer säreget med ännu tydligare flintakänsla men det är en mycket intressant och välgjord vit Bourgogne.