Några Bordeauxviner av enklare snitt med viss ålder

Chateau Graulet, 1976, 1985 och 1986

Chateau Graulet kommer från Côtes de Blay, ett premier cruläge vid namn Plassac. Helt okänt 1:er cruläge eller hus för mig. De gör visst fortfarande vin.

76'an är rejält knuten med med mycket mognad, den känns extremt hårt svavlad på ett otidsenligt sätt och behöver mängder med ovarsam hantering i karaff för att öppna upp sig. Jordig och lite skeppsvraksorienterad med något uttorkad frukt, cederträ och örter. Slankt och gott på ett enkelt sätt.

85'an är den som tveklöst har mest frukt kvar. Imponerande komplext och gott för sin oansenliga nivå. Plommon, viol och mörk bitter choklad balanseras av ok syra och finstämda mognadstoner. Riktigt bra.

86'an har ungefär samma mognad som 85'an men har inte samma täta frukt. En del föredrar denna men jag gillade 85'an bäst. Slank och stenig med drag av borstat stål, viol och gräs. Bra.

Representativa flaskor för dessa närliggande årgångar rent stilmässigt.

Leoville Barton 1982

Denna känns väldigt murken och mogen och vi undviker att ge den alltför mycket luft vilket visar sig vara något av en missbedömning. Efter nån timme kommer alltmer frukt fram och den blir riktigt god med mer Bordeauxlika drag, vilket inte var självklart i början då den nästan kändes italienskt syrlig. Kanske inte en optimalt lagrad flaska men ett klart steg upp jmf med de enklare vinerna innan, dock hade jag nog väntat mig mer från en 2'a Cru från 82'a. Väldigt gott hur man än vrider och vänder på det, efter luftning.

De enklare flaskorna är härtappade av Vin & Sprit med informativa baksidesetiketter vilket väcker sentimentala minnen från då jag började dricka vin lite mer seriöst.

Chartogne-Taillet ”Saint-Anne” NV

Chartogne-Taillet är en Champagneproducent från Merfy som jag sprang på för flera år sedan. Den buteljering som verkligen stack ut då var deras minimala produktion av pre-phylloxerastockar av pinot meunier som de buteljerar under namnet ”Le Barres”. Nu är detta, tyvärr, inte denna men jag ser dem ändå som en något förbigången odlarproducent med egensinniga och välgjorda bubbel. De använder huvudsakligen gamla fat i sin vinifiering (om jag har förstått det rätt). Denna aktuella cuvée görs dock av alla tre huvudsakliga druvor men vilka delar vet jag inte exakt, framgår inte.

Denna flaska utan årgång har legat väl lagrad i ca 4-5 år i min källare. Doften är dov, tät, lätt brödig med första drag av mognad, mer röd frukt än grön frukt vilket förmodligen kommer sig av den stora delen röda druvor. Bra, oväntat bra, med finstämt mineralstick och kritiga drag, betydligt bättre än jag mindes den som ung. Ett bubbel som bygger på kraft mer än subtilitet men riktigt gott.

Fyllig smak av röda citrusfrukter och andra klassiska Champagnedrag. Fin längd och tät bra munkänsla, seriöst gott med mersmak. Jag kommer nog hålla utkik efter detta hus i framtiden.

Ramnista Xinomavro 2009 (Kir-Yianni)

Xinomavro är en grekisk inhemsk druva som jag har druckit några gånger men verkligen inte i några större mängder. Vinerna blir bleka som en nebbiolo ungefär och ger strama röda viner.

Doften är finstämd med aromatisk röd frukt på ett sätt som påminner om en nebbiolo eller kanske mer som en högklassig nerello med rönnbär, hallon, sten, örter och citrus. Imponerande finstämd och bra doft för 99 kr.

Smaken kommer lite som en chock då syran är, även för mig, galet hög. Känslan är återigen liknande ett nerellovin fast med mångdubbelt så hög syra. Definitivt ett vin som behöver luft eller lagring. Till fet mat funkade det bra och det blev lite mer balanserat efter luftning. På nåt självspäkande sätt tycker jag om det här, mycket fräschör och karaktär för en högst överkomlig peng. Ett kul och bra vin som det vore intressant att lägga ner några år, kan bli ännu bättre.

Kir-Yiannis prestigevin lanseras senare i sommar, ett självklart testköp. Andreas Larssons rätt nya internetsida med betyg på blindprovade viner ger detta bra betyg och väldigt bra till prestigevinet.

Pommard 1966 (Chateau de Corton-André) och Mountford Estate Pinot Noir 2008

Två, väldigt, olika uttryck av pinot noir hamnade bredvid varandra.

Pommarden var åldersstigen och örtig i en klassisk stil, som alltid med så pass gamla viner var det i början svårt att tydligt känna en druvarom, nyanserna flyter ihop med så pass mycket mognad. Slank frisk smak med drag av jord, skeppsvrak, svamp, röd syrlig frukt, citrus. Ingen av de bättre gamla röda bourgogner jag druckit, saknade lite frukt, men en kul erfarenhet.

Mountford kändes, givetvis, purung i jämförelse. Snygg och djup frukt med en första tendens av tertiära aromer av röd finstämd frukt, en del fat, sandelträ och apelsinskal. Gissningarna gick mot en modern burgundisk producent vilket borde vara ett bra betyg. Mjukheten och draget av smörkola kunde indikera nåt annat men mycket bra i sin stil.

En trio av carricante

Tre vita viner från Etna gjorda av enbart eller dominerande (90%) av den inhemska druvan carricante, kul jämförelse.

A Puddara 2012 görs av Tenuta del Fessina vilka som de flesta andra huvudsakligen gör röda viner av nerello. Detta vin är deras främsta vita vin av carricante.

Det finns ingen direkt ek i varken doft eller smak, intrycket är friskt och lite ungt jästigt med outvecklade päronsplittiga aromer. Ett hyggligt komplext och gott vin men som saknar djup och personlighet för att vara riktigt intressant. Hade hoppats på mer.

Cuvée delle Niche 2011 (Tenuta delle Terre Nere) är ännu en ren carricante från gamla stockar. Här känns en finstämd men balanserad fatton som mest lyfter vinet en del. Frukten är klart karaktärsfull, vaxig och honungslik med drag av grönt te, kamomill och mogen gul frukt. Definitivt det fylligare vinet i fascinerande och egen stil. Mycket bra, liksom tidigare.

Ett tredje vin i uppställningen, Cavanera Ripa di Scorciavacca 2010, var grovt oxiderat och i princip odrickbart. Huruvida det är ett genomgående fel med detta vin, som jag aldrig provat tidigare, vet jag inte. Men med tanke på priset så skulle jag inte chansa en gång till.

Intressant uppställning på pappret som blev sämre än vad jag hade hoppats på, men Terre Nere var som vanligt väldigt bra.

Barbaresco ”Serraboella” 2005 (Cigliuti) vs Barolo 2005 (Cesare)

Cigliutis Serraboella är verkligen ett favoritvin och den här flaskan är precis så bra som väntat. Väldigt aromatisk och fruktdriven för en nebbiolo, blommor, örter, balanserade fattoner som låter frukten skina igenom. Extremt bra.

Cesares Barolo vid sidan om framstår mest som grovt överekat och endimensionellt. Det är svårt att hitta några nebbitoner över huvudtaget. Mest rostade och träiga drag, fullkomligt överkörd av Barbarescon trots att priset är ungefär detsamma.

Kommer inte köpa fler Cesare men köper snarast fler Cigliuti.

Chateau Kirwan 1999

Jag har väl inte varit helt nöjd med mina Kirwan på senare år, lite för modernt för min smak. Den här flaskan slipper någon Bordeauxkombatant bredvid sig, vilket den brukar förlora på, utan dricks som den är.

Faten dominerar en del, framförallt i början, men har man inte druckit bättre Bordeaux på länge, som jag, så är det ändå väldigt trevligt. Frukten kommer fram allt mer med luft och den får lite grovhuggna men ok komplexa drag, kanske inte så Margauxtypiskt, saknar lite fräschör. Känns som om hanteringen döljer ursprunget en del, men gott trots det.

Priset nuförtiden på nya årgångar är horribelt.

Capo Martino 2009

Capo Martino är Jermanns främsta vita vin. Första gången jag provade Capo Martino var årgång 1991 vilken var makalöst bra och perfekt mogen runt tio år efter skörd. Denna känns att vara på väg att tippa över redan nu, efter fyra år. Verkar som om det skett en markant stilförändring genom åren.

Smaken är tung och massiv i en stil som påminner mycket om vita viner från Rhonedalen med låg syra. Drag av honung, torkad gul frukt, grönt te och som sagt låg syra. En lite alkoholigt inslag finns också.

Har Jermann blivit sämre eller är det en dålig flaska? På sitt sätt gott men inte min stil.

Il Frappato 2011 (Occhipinti)

Occhipintis Frappato har rönt rätt mycket uppmärksamhet senaste åren. Jag har nog druckit/provat de flesta årgångar men inte tagit upp dem här. Minns inte de olika årgångarna tillräckligt bra för att kunna jämföra dem men denna är i alla fall väldigt bra.

Doften är väldigt aromatisk med ren rödbärig frukt som imiterar en pinot noir på många sätt. Väldigt fin doft med söta röda bär, citrusskal och choklad. Steniga drag finns också, mycket bra.

Smaken är slank och läskande, mineralig med balanserad syra. Imponerande bra och fräscht. Det här dricker jag gärna igen. Inget direkt lagringsvin även om det nog överlever och växer några år, det här är gott nu.

The Square revisited

Kul att komma tillbaka till ett av Londons säkraste kort på denna nivå. The Square levererar klassisk lyxig mat utan att vara varken konstlat eller tråkigt, lättförståelig och lättgillad mat. Genomgående väldigt bra med några riktiga toppar som tartar på kalv men framförallt deras piggvar. Om något så var inte desserterna lika bra denna gång. Även denna gång var jag nästan jobbigt mätt efter.

(Alla rätter är inte med på bild)

Här drack vi Londonresans bästa viner. Meursault ”Tesson-Clos de Mon Plaisir” 2005 av Roulot och Meursault 1999 av Coche-Dury. Roulots vin var helt öppet och väldigt bra med tät frukt. Coche-Duryn öppnade dovt och lite knutet men växte hela tiden och var efter runt 45 minuter helt överlägset, stort vin på alla sätt, en av de bättre vita bourgognerna jag druckit med enorm mineralkänsla.

En Nuits-Saint-George 1:er Cru ”Clos de Porrets” 2007 av Gouges var lite stum, nötig och inte så märkvärdig, precis som deras viner brukar vara.

Riesling Brauneberger Juffer-Sonnenuhr Auslese 1995 av Fritz Haag var mindre söt än väntat men utvecklad och god, bra prissatt.

The Square är med rätta erkända för sin vinlista som är dels massiv dels har sällsynt bra priser på många bättre viner.

Då vi hade en del vitt vin kvar efter piggvaren så beställde vi en extra fiskrätt, köket fick välja. En bra havsabborre som i och för sig inte låg i nivå med piggvaren. Först när vi satt i taxin insåg vi att de hade bjudit på extrarätten, väldigt generöst.

Salad of beetroots, celeirac and dried pear with goats cheese curd and Ice Wine vinaigrette

Tartar of English Veal with Violet Artichokes, Black Radish and autumn Truffles

Saute of Scottish Lobster with Parmesan Gnocchi and emulsion of potatoe and Truffle

Roast Foie Gras with a Tart Fine of Endive and Figs

Fillet of Turbot with Rosemary Butter and Farfalle. (Bästa rätten)

Breast of Yorkshire Grouse with a Crustillant of the leg, baked Celeriac and Blackberry

PS Jag har haft problem med Blogger. Mina "knappar" för redigering, inlägg etc syns/finns inte, nu har jag hittat en omväg till dem. Är det nån som har upplevt detsamma?