Viu Manent Reserva Syrah/Carignan 2008

Chilenska viner är normalt sett inte min grej men det kan vara nyttigt att ge det en chans någon gång ibland.

Doften på det här vinet är intensivt fruktigt i en lite svulstig stil. Söt röd och mörk frukt blandas med lite rökiga toner, vanilj och gräs. Syltigt men med ok bra komplexitet för priset, det ligger ett stjälkigt stråk i vinet som stör en del och det domineras för mycket av smörkola.

Smaken är helt ok strukturerad för priset och vintypen. Tät syltig frukt, den stjälkiga känslan kommer igen, vanilj och teblad dyker upp. Det är inte min stil av vin men det är hyggligt bra för vad det är även om det finns bättre balanserade viner i samma prisklass och stil. Ett vin för människor som inte tycker om riktigt vin.

Le Tense Sassella 2006

Med lite luft känns den här mer fruktig än den brukar vara. Mycket fin blommig (rosor) doft med röda söta bär, nypon, mandarinskal, krita och mjölkchoklad. Även en del uppfräschande gräs och kryddor som nejlika och kanel.

Smaken är frisk med Italiensk syra och en hel del citrusskaltoner, smultron, lera, teblad och blommor. Ett rätt lätt vin som spelar på subtilitet och fräschör.
Så här pass bra och fruktig minns jag inte det här vinet. Det har alltid varit väldigt bra men det här är ännu bättre i en kanske lite mer tillgänglig stil än tidigare.

Det här är nog den bästa årgången av det här vinet jag druckit, lite mjukare syror och lite mer frukt än tidigare. Möjligtvis har de gått ett litet steg mot mindre traditionella viner men det är inte i en utsträckning som stör mig. Finns det något annat vin som ger mer kvalitet för pengarna i samma prisklass och stil? Jag föredrar den här framför Langhe Nebbiolo av Cesare.

Chateau Certan de May 2004

Jag provade det här vinet som hastigast för något år sedan och hade för mig att det var mycket bra men väldigt ungt och stramt för en Pomerol 2004. Tittar man i litteraturen så framgår det att Certan de May är ett av de kärvaste och mest lagringskrävande vinerna inom appellationen, helt i linje med min uppfattning. Därav en viss förvåning när AoV nyligen skrev att det är öppet och tillgängligt, jag öppnar en flaska för att bilda mig en klar uppfattning.

Doften är stor och mycket komplex i en cederträbetonad klassisk stil med blyertspenna, mörk bitter choklad, valnöt, plommon, tryffel, barrträd och en del fina fattoner. Det är imponerande bra med fin rostig mineralkänsla, framförallt med tanke på årgången.

Smaken är intensiv med tät örtig frukt. Efter det första intrycket kickar en rejäl tanninstruktur in som får kinderna att dra ihop sig. Den släpper en hel del med luftning men det känns som det här är ett vin som kommer utvecklas betydligt med några års ytterligare lagring. Mellan den moderna och traditionella skolan ligger det här närmare den traditionella men med riktigt bra frukt och en del rostade fattoner.

Det blir ännu ett snäpp bättre efter ett par timmar. Bland de kärvaste viner från Pomerol från 2004 jag provat även om det är någorlunda tillgängligt efter rejält med luftning. Certan de May är ett rätt nytt vin för mig, jag kan bara påminna mig om att ha druckit någon enstaka annan årgång men det är precis i min stil så det är ett slott jag ska leta mer efter. Nästan värt sina saftiga 499 kr på BS, andra årgångar kostar dock betydligt mer. Om det här är i linje med vad slottet presterar andra, bättre, årgångar är det i den översta ligan inom Pomerol enligt mig, endast ett snäpp under de mest omskrivna.

Semillon 2002 (Tamburlaine)

Ett av mina favoritviner har fortfarande de där speciella Semillonnyanserna av linoleummatta och vått ylle kombinerat med bivax, limeskal och grönt te. Men den har fått en anings bokna äppeltoner som tyder på att den är på väg att tippa över. Det är en utveckling som har gått fort.

Smaken visar samma tendens med mjukare syror än tidigare, inte riktigt samma klipp helt enkelt. Den limeigt krispiga frukten skiner igenom men har inte alls samma fräschör.
Dags att dricka upp.

Sirì d'Jermu (Pecchenino) 2004

Pecchenino har gjort sig ett namn för just Dolcettos, den här är en av deras bättre Dolcettos. Ung är den väldigt stram så trots att Dolcetto inte är känt som något lagringsvin så tänkte jag att den kan ha klarat sina sex år bra.

Doften visar upp en del mognadstoner med lite murket trä men det finns en hel del frukt kvar. Rönnbär, blåbär, sandelträ, enbär, barrträd och lakrits. Smaken har fortfarande bra stuns i syrorna med lite nedmejslade tanniner, örtig rödbärig smak med en del vediga toner. Dolcetto är ingen favoritdruva, den får aldrig någon riktig komplexitet, men den här är ovanligt bra.
Inget stort vin på något sätt men en kul upplevelse. Det lyfter faktiskt lite med luft och får en lite rundare köttigare karaktär med mer sötfruktigare toner i stil med plommonmarmelad eller liknande.

Chateau Musar 1975 och Scala Dei Cartoixa 1975

Chateau Musar 1975
Chateau Musar är ett välkänt vin så det behövs inte sägas särskilt mycket om det. Vinet blev känt med Michael Broadbents hjälp på en vinmässa 1979. Det mest kontroversiella med Chateau Musar är dess mycket speciella volatila stil. Sticker man in en flaska bland andra i en blindprovning så brukar den tas för defekt. Den volatila känslan varierar mycket med årgångar och försvinner delvis med luftning men finns alltid där.

Den här flaskan har lagrats lite tveksamt och korken åker in i flaskan bara man blåser på den, att använda en ”waiters saver” är inte att tänka på. Den slås snabbt upp i en karaff och har en blek lite rödbrun nyans.

Doften är klart över förväntan med intakt fin kryddig fruktighet. Subtil bärighet blandas med citrusskal, apelsinchoklad, arrak, svamp och sandelträ. Det har knappt några volatila drag. Att vänta tills Musar blir 35 år gammalt verkar vara tricket.

Smaken inte oväntat väldigt mogen med kryddor, svamp, röd fin bärighet, mossa och gamla trätoner. Otroligt att den är så pass fräsch, det här är en av de bästa Musar jag har druckit. Imponerande och mycket kul upplevelse.

Scala Dei Cartoixa 1975

Priorats tid som vinområde inleddes av Scala Dei året 1975. Det var det år då Priorat inrättades som vinområde i Spanien och Scala Dei var pionjärerna. Det här vinet är alltså det första Prioratvinet som gjorts. Den historiska betydelsen var helt klart anledningen till att jag hostade upp alldeles för många € i min favoritvinbutik i Barcelona för ett vin som med stor risk är vinäger.

Även det här vinets doft är oväntat intakt med en del frukt även om den är på gränsen till övermogen. Svamp, läder, salmiak och muscovadosocker. Lite unken men har även en del frukt.

Smaken är mjuk och aningens eldig med lätt lite kort smak. Örter, teblad och röd frukt. Det är riktigt gott med tanke på dess ålder.
Den växer med luft och hoppar upp ett par snäpp i intensitet och komplexitet, unkenheten försvinner. Så ett bra tips är att faktiskt lufta sina 35 år gamla Prioratviner någon halvtimme.

Gran Shiras 2004

Jag snappade upp i Argentina att det här vinet vann en vinjuryröstning med ett stort antal MW's, bla vår svenska Madeleine Stenwreth. Nu finns det ju mängder av juryvinprovningar att få troféer från, många känns rätt tveksamma men den känns ändå värd att prova då den inte kostar särskilt mycket på BS.

Doften är typiskt nya världenintensivt fruktig med lite gräddig känsla, söta röda bär som drar mot jordgubbssylt, vanilj och sötlakrits. Det blir mer intressant av en del enbär och granskott.
Imponerande bra för priset i en stil som påminner mig om Yalumbas Handpicked-serie, ett bra betyg.

Tät rödfruktig smak med lagom syra. Det är bra på så sätt att det inte är övergjort eller jolmigt. Djup och mycket komplex smak med mängder av blommor, hallonkärnor, smör och vanilj. Med tanke på priset är det här ett mycket bra köp om man är sugen på en fruktdriven men samtidigt välstrukturerad Shiraz.

Barbaresco Pajé 2003 (Roagna)

Pajé! Efter allt tjat och hyllningar om det här vinet (här, här, här, här och här) har jag nästan ramlat tillbaka i trotsåldern och motsträvigt undvikit det här vinet. Men det håller ju inte i längden så nu är det dags.

Direkt ur flaskan är det stumt och intetsägande, jahapp, helt ok, ännu en välgjord Nebbi, fan vad elakt vin. What's the hype? Luft...
Det händer mycket efter någon halvtimme och det känns nu riktigt bra, mer druvtypiskt med nyponblommor, lera och tjära. Efter ett litet mellanspel av Barbaresco Montersino 2001 av Abrigo inser vi att Pajé är bättre än vad man först tänker, Abrigos Barbaresco känns mest ekig och flabbig, Pajé är fräsh och bra.

Och sen kommer den! Efter ca två timmar transformeras vinet till ett av de bättre Nebbioloviner jag druckit med en rent överjävlig komplex och djup doft. Fantastiskt bra vin och än mer imponerande med tanke på årgången. Långt och syrligt med en underbar druvtypicitet, blommor, tegel, teblad, lakrits, menthol, tjära, rönnbär etc. Det är inte snällt, inte alls snällt, men fan så bra. Det sitter ihop så otroligt bra. Ett vin som absolut måste luftas, minst två timmar. Direkt ur flaskan känns det som årets bluff. Mer flaskor beställda, hoppas, hoppas att Gabriel har fler på lagret och jag ska aldrig mer gå in i trotsåldern.

Barbaresco Vigna Montersino 2001 (Orlando Abrigo)

Dels är det för modernt och fatigt, att det dessutom dricks bredvid Pajé 2003 gör inte saken bättre. Övertydlig mentholton, tjärpastill, mjölkchoklad, smörkola och rätt enkel frukt av rönnbär och tranbär. Nebbiolo och nya ekfat är inte min grej. Vinet lämnades till sist och dracks sen upp i brist på annat, inte ok för ett vin som kostar 349 kr. Bättre än Voerzio men inte bra. Andra tyckte bättre om det, här och här.

Att som i AoV's genomgång av, ett selekterat urval, beställningssortimentet ge det här ”Bästa köp” gränsar till tjänstefel. Gabriel/Bristly Wines, och många andra, ville uppenbarligen inte ge dem flaskor gratis så hans Piemonteviner (läs Roagna) är inte ens omnämnda (nu behöver han inte det då han har en egen fanclub här på nätet men iaf). Blir inte deras bild av BS lite skev då?

Chateau Giscours 2001

Giscours var det där slottet som fuskade och vart påkomna i mitten av 90-talet. Bland annat använde de ekchips i sitt andravin samt blandade in vin från områden utanför appellationen. Om jag har förstått det rätt var det från granngården som numera buteljeras under namnet Le Haut Médoc de Giscours Sedan dess har slottet bytt ägare, vinmakaren åkt ut med huvudet före och vinet har förändrats en del, likaså priserna.

Doften är rejält brettig direkt ur flaskan, det mildras skönt nog med lite luft. Det är rejält tryck i doften bortsett stalltonerna med mycket fattoner, kaffe, plommon, gräs, läder, cederträ, kryddnejlika och muskot. Jag saknar lite av blommigheten jag associerar med Margaux även om det är komplext och bra.

Tät fatig smak, den är rätt utvecklad men har rivig syra och en hel del tanniner. Kommer säkerligen utvecklas en hel del, hoppas bara inte den brettiga karaktären förstärks alltför mycket. Stort, fläskigt och väldigt bra men det är lite för modernt och flabbigt för att nå riktigt stora höjder. Några ytterligare års lagring kommer nog göra gott även om den är en bra bit från tex Pavillon Rouge 2000. Med dagens pris hos Hjo är det inte värt pengarna men sett till primörpriset är det klart ok.