Chateau Plince 2003

Stor och mycket fruktdriven doft av plommonfrukt, choklad, läder, stall, cigarrlåda, rostat kaffe och en fin blommighet. Den är lite köttig och plufsig, mineraltonerna och järnmalmskänslan saknas. Det stalliga draget växer alltmer med luft.

Smaken är glycerolaktigt rund och tung, mättad fruktighet med choklad och mörk frukt. Syran är ganska låg vilket gör den lätt att dricka på fri hand. Tillgänglig och okomplicerat god i en lite atypisk Pomerolstil vilket förmodligen beror på årgången. Inget lagringsvin, färdig för konsumtion.

Chablis Les Clos 2004 (Joseph Drouhin)

Oj, vilken bra Chablis det här är. Superfin doft med underbart djup av huvudsakligen hav och halm. Drouhin ekfatslagrar sina Chablisviner på den här nivån men använder endast gamla franska ekfat, eken är perfekt balanserad och tillför mest ett exotiskt element till den mineraltäta karaktären.

Annat som finns är utvecklad gul fruktighet, citronskal, krita, hasselnötter och en del skållade mandlar, havskänslan med musselskal, jodstinna ostron etc är enormt påtaglig och det som verkligen lyfter det här vinet. Den har uppnått en del mognad men kommer nog nå sin topp först om ett par år.

Smaken är tät med frisk syra, mängder av mineraltoner, ostronskal, gula plommon, citronjuice, halm och en fin liten nötighet.
Generellt sett är jag inte så förtjust i Drouhins viner, framförallt inte hans röda. De vita är klart bättre och av dessa är det just hans Chablisviner jag tycker bäst om, det här håller helt klart toppklass, enormt bra vin. Parker gav den 93 poäng, nästan en anings snålt tycker jag.

Seven Flags 2006

Det här är Paul Cluvers lyxbuteljering av Pinot Noir, deras standardbuteljering har funnits ett tag på SB med gott resultat.

Doften är bra men inte mer, vilket den borde vara i den här prisklassen. Tät Pinottypisk frukt, rätt eldig med mycket smörkolakänsla. Stall, läder, örter, smultron, hallon, mer smörkola dyker upp.
Syran är oväntat påtaglig till en början vilket indikerar att vinet är gjort för lagring men den lägger sig med någon halvtimmes luftning. Bra och komplex smak med söta röda bär, citrusskal, gräs, läder och teblad. Jag brukar tycka deras normala Pinot är ett mycket bra köp tills lanseringen av årgång 2008 som är skräp i en hemsk rökig SA-stil. Den här är också mycket bra men håller inte nivå med priset, bättre att köpa deras vanliga buteljering (2007) för mindre än halva priset.

Sammanfattningsvis en bra Pinot Noir i modern stil men med tanke på att flaskan kostar som en bättre Bourgogne, även efter prissänkning, blir det inte några fler flaskor.

Guado al Tasso 1997

En stor Cabernetdoft slår upp. Dov och kraftig med tydligt mintiga drag i nästan Australiensisk stil, basilika och andra örter kommer också fram, även citrus, kaffe, mörk bitter choklad och krossade mörka skogsbär. Det här är kraftigt och mycket komplext i en rejält fruktig stil, möjligtvis finns det en körsbärskärnig nyans som skvallrar om ursprunget men annars är den rätt internationellt format.

En flaska jag öppnade för ett par veckor sedan var helt öppen och tillgänglig men den här känns lite mer stum och knuten så den får en sväng i karaff. Den första luftningseffekten gör mycket men det tar flera timmar innan den öppnar upp sig helt.
Smaken är kompakt med numera nedmejslade tanniner som är alldeles lagom, mörk tät frukt med tydligt mintiga drag, det kommer även fram en del röda bär, rostat kaffe och mörk bitter choklad. Den lite internationellt fruktiga doften följs trevligt nog inte upp med en sötfruktig smak utan är helt torr och lagom stram med fin mognad.
Mycket bra vin med imponerande djup kombinerat med fräschör och kanonlång eftersmak, enormt gott.

Det här är bättre än år 2000 men inte riktigt lika bra som 98’orna (om de är som de ska). Förutom 60% Cabernet Sauvignon finns det 30% Merlot samt 10% Syrah och andra druvor. 96 poäng av WS som ger 98’an ett snäpp lägre betyg (95). Jag är dock mer för 98’an som är stramare och ger mer associationer till Frankrike än Australien.

Chateau Limbourg 2005

Medelstor doft med typiska nyanser av vit Bordeaux med sina vaxiga Semillontoner. Det är förvånansvärt mycket Semillonkaraktär i doften med tanke på att det bara är 40% i vinet, resterande är givetvis Sauvignon Blanc.
Annat som finns är citronjuice, honung, bokna äpplen, gräs, krusbär, bakelit och ylle. Det finns inga övertydliga ekfatsnyanser.

Smaken är medeltät med en frisk citronkänsla. Även i smaken finns väl mogna äpplen, krusbär, honung, gula plommon. Den är lite Sauvignon Blancaktigt lätt i sin struktur, mer Semillon hade varit att föredra. Det är bra men inte på samma nivå som tex Chateau Cantelys. Jag har en stor fäbless för vit Bordeaux men den här tycker jag är för lätt och saknar det djup man önskar sig på den här nivån även om det är ett bra och intressant vin. Semillonfrukten känns även redan lite trött med väl mycket äppelskrutt. Ok för priset men inte mer.

Andra har provat med lite mer positiv slutkläm.

Radici Taurasi Riserva 1999 (Mastroberardino)

Taurasi är Kampaniens främsta vinområde, vinet består av 100% Aglianico. Influerad av en nyligen öppnad flaska som också bestod av Aglianico öppnar jag den här som har legat och väntat på ett bra tillfälle ett tag.

Doften visar upp en fin mognad med läder, vägdamm, cederträ, lite svamp, rostade örter, rostat kaffe, lite syrliga röda bär som tranbär och klarbär, nypon och lite blommor. Om det inte vore för de annorlunda fruktaromerna påminner det här om en riktigt mogen bordeaux i den gamla skolan. Med bara lite luftning utvecklas fina kryddiga aromer som sandelträ, kardemumma, nejlika, lakrits, vanilj och kolaböna. De sista kommer från ekfatslagringen.
Smaken är tät med frisk syra, bra fruktintensitet, balanserade tanniner i en typisk Italiensk stil. Det här vinet har spenderat en ansenlig tid på ekfat vilket märks. Vediga balsamiska nyanser kommer fram med mer luft.
I smaken består frukten också mestadels av röda bär som körsbär, rönnbär, smultron men även lite plommonkomott. En frisk citruskänsla och bittermandel kommer fram i eftersmaken. I början är doften bättre än smaken som är rätt krävande på egen hand, det här är ett vin som gör sig bäst till mat.

Det blir bättre hela tiden, efter någon timme har frukten lyft och balansen är bättre även om den fortfarande är rätt matkrävande. Mycket bra vin och i jämförelse med närliggande årgångar som 1997, 1998 och 2000 är det här min favorit. 1997 och 1998 har mer uttorkad frukt och inte samma djup, 2000 är helt enkelt inte på samma nivå. 1999 känns som en årgång i Italien som har sprungit ikapp och gått om 1997 i många avseenden (vilket kom upp i kommentarerna hos Finare Vinare nyligen). På topp nu även om den kommer att hålla ihop ett antal år till.

P.S. Taurasi måste vara ett av vinvärldens coolaste vinområdesnamn.

La Rocca 2001

Färgen är vackert honungsgul av ålder.
Doften är tät med mogen gul frukt som gula plommon, persika, kvitten och äpplen. De Soavetypiska skållade mandlarna är här, honungpastiller, halm, sparris samt en lite skifferliknande oljighet.

Smaken är mjuk och krämig med balanserad syra. Rätt smakrikt vin utan att på något sätt vara tillspetsat, kvaliteten hos bra Soave har jag lite svårt att sätta fingret på. Det är gott utan att ha en Rieslings extrema karaktär, fyllighet och mineralkänsla hos en bra Bourgogne, den utstickande karaktären hos en Semillon eller liknande, utan bara lite svårdefinierat gott helt enkelt. Smaken liknar doften med plommon, gula äpplen, papaya, och liknande frukter samt en liten uppfräschande beska som påminner om grapefruktskal, sparris även i smaken. Anmärkningsvärt mycket vinsten. Det här är helt moget, en del skulle kanske anse den vara lite över tiden men jag tycker den är perfekt, passande nog sista flaskan. Kul och bra utan att vara någon wow-upplevelse.

Fungerar perfekt till majskycklinglår som fått gå i ugnen med citron, vitlök, smör, timjan och salvia (samt en slurk ur flaskan).

Giuv 2006 (Villa Rotondo)

Det här vinet lanserades i maj och kommer från Basilicata, Italiens fotknöl. Det består som namnet antyder av enbart Aglianico.

Doften är druvig med röd frukt som körsbär och rönnbär samt gräs, tobak, läder, örter och lite rostade nyanser som drar mot kaffe. Det finns en rätt modern ekig ton i vinet som balanseras bra mot den Italienska ursprungskänslan med röd syrlig frukt och bittermandel. Med luft kommer en del blommiga nyanser fram och lite nypon. Frukten blir också lite dovare/mörkare.
Smaken är tät med markerad syra och tanniner som fungerar bra med den täta frukten. En lite sötfruktig smak kombineras med bittermadel, körsbär, gräs och kaffe. Ett karaktärsfullt och bra vin i sin prisklass som precis kommer undan med sin moderna fathantering. Kan nog utvecklas bra ett antal år.

Chateau Lafaurie-Peyraguey 1996

Det här är ett moget vin i klassisk limmig stil. Tät komplex frukt i form av torkad tropisk frukt, saffran och syltade apelsinskal. Riktigt, riktigt mumsigt med balanserad fatton. Smaken är lika bra som doften utan några som helst uttorkade drag (minns med sorg en övermogen Suduiraut 1990 på halvflaska för något år sedan). Mycket fylligt med lång kompakt smak av tropisk frukt, honung, saffran och syltade citrusskal. Lite kamomill och grönt te kommer också fram, kanske ett uns ingefära eller liknande, citrongräs kanske. Den är söt men inte så kompakt söt som Rieussec, Suduiraut eller liknande vilket gör att den går bra till de fruktbaserade desserterna. Det här var det bästa söta vita vin jag druckit på länge, toppklass.

Mycket bra spontanköp av en ensam flaska i Örebro för några år sedan som också visar vilka mögelproblem jag hade i källaren innan jag grävde ut ett bra dräneringssystem. Man kunde knappt se etiketten innan jag torkade av hinnan av mögel. Något som dock inte har påverkat vinet.

P.S. Hittade information i mina anteckningar om att "Allt om Mat" gav den betyget + (alltså "mer än prisvärt") för 370 kr i sin vinsammanställning hösten 2000. Håller med!

Dom Pérignon 1996

Tja vad säger man, det är inte varje dag jag dricker Dom Pérignon. Jag har nog lyckats prova de flesta årgångar sedan 1993 men det är en helt annan sak att dricka ett vin i lugn och ro i bra glas under längre tid.

Väldigt stum i början, inte alls dålig men lite småtrist trots en känsla av kvalitet. Den indikerar dock klass med en tät krämig känsla i munnen. Doft av brioche, vaniljkakor samt sedvanlig Champagnekaraktär av krita, grapefrukt, gråpäron och rött äpple. Det är dock mest avsaknaden av fel som indikerar att det är ett bra vin.
Jag får det blint och börjar mest med att utesluta andra producenter som Krug, Henriot, Bollinger etc, den känns yngre än 1996, mer som en 98’a. Är inne på Winston Churchill eller liknande, inte helt oävet. Kaffetonen borde ha satt mig på rätt spår... Och än en gång (sagt till mig själv), håll dig till den första känslan och gissningen. Men jag kunde inte riktigt tro att det kunde vara en Dompa. Blindprovningar är alltid givande.

Efter en del luft kommer mer typiska nyanser fram som nougat, kaffe, kokos och tät komplex frukt. Ännu ett exempel på att även Champagne bör luftas, vi hade fått ut så mycket mer av det här om vi hade luftat vinet i förväg.

Känslan i munnen är toppklass med tät fyllig känsla helt utan den lätt anemiska känslan som till exempel Pierre Peters 1999 hade, perfekt balanserad syrastruktur men det riktiga djupet kommer aldrig. Det här är ljusår från den Comte de Champagne jag drack i höstas. Den utvecklas väldigt bra och är helt klart ett mycket bra vin men jag måste nog tillstå att min bild av Dom Perignon försämrades lite, jag hade trott mer av en så pass bra årgång av Dompan.