Crozes-Hermitage 2003 (Guigal)

Lafarge är numera med på svarta listan efter årets hittills mest dyrköpta korkdefekt. Hoppas vinreduktionen blir bra.

Precis som förra gången så får denna Croz från 2003 hoppa in som ersättare. Som tidigare väldigt bra med druv och ursprungstypiskt blommiga drag av tapenade, lera och rödbärig frukt. Fräscht och läskande i en lättare stil som har nästan pinotlika kvaliteter. Inte alls samma ettrigt örtiga drag som tex Graillot utan mer finlemmat och bärigt, väldigt gott och ligger numera på en bra mognadsplatå men håller länge till. Ska nog investera i nya årgången.

Knox Alexander Pinot Noir 2008 (Au Bon Climat)

 Au Bon Climat är lite av en favoritproducent av framförallt pinot noir. Stilen är inte svulstig eller forcerad utan har oftast en bra fräsch balans. Knox Alexander tas från några av deras bästa lägen i Bien Nacido, ett av deras bättre viner döpt efter Jim Clarendens son som klockar in på föredömliga 13,5 %.

Det börjar lite stumt även om frukten är rätt massiv, först är det bara insmickrande sötaktig frukt som gäller. Efter lite luft lyfter det flera kliv och får en alldeles bedårande orientalisk kryddighet åt sandelträhållet, blommor, en känsla av mulljord, apelsinskal och fina krämiga fattoner. Imponerande bra pinot med stort djup som ändå är helt fräsch, bästa amerikanska pinot jag druckit på mycket länge. De har numera ny importör och denna tas inte in i nuläget. Perfekt drickfönster.

Clarendelle Rouge 2006

Välgjord bruksbordeaux i rimlig prisklass är inte det lättaste att hitta här på vårt kära SB. La Tour de By är ok men drar lite åt det kartiga hållet. Clarendelle görs av familjen Dillon som äger Haut-Brion även om jag inte ger så mycket för ”Inspired by Haut-Brion” som det står på etiketten.

Vinet är dock bra, framförallt efter 30-45 minuters luftning. Vad som hjälper det jämfört med konkurrenterna är att det har hunnit fått ett första anslag av mognad vid sju års ålder. Det är smakrikt utan att kännas det minsta svulstigt, klassiskt med drag av cederträ, plommon, lätta drag av kaffe och fin blommighet. Inte stort på något sätt men jag köper hellre det här än La Tour de By. Bra köp.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2002 (Brocard)

2002 är välkänt som en toppårgång för vit Bourgogne och det märks i den här flaskan. Doften har uppnått en väldigt finstämd djup mognad med drag av honung och smör. Mineraliteten i form av ostronspad och krita är väldigt dominerande blandat med komplex frukt som drar åt mogen gröngul frukt, grönt te och halm. Inga som helst oxidativa inslag.

Sällsynt bra balans i smaken mellan fräschör av citrus, krita och smörig frukt. Den här ligger på en perfekt mognadsplatå för tillfället och är nog ett av mina mest lyckade lagringsprojekt av Brocards viner. Den dominerande kritigheten och avsaknad av fat ger vinet ett stramt något asketiskt intryck, men på ett positivt sätt. Väldigt Montmainstypisk Chablis.

Hatt et Söner, viner att undvika...

Hatt et Söner är en relativt nybildat champagneproducent som gör sina bubbel från druvor köpta av ett kooperativ. Det är ett svenskt projekt med säte i centrala Stockholm men de har visst kopplingar till Champagne sedan tidigare. De har fått en hel del pisk inom vinkretsar för att vara i stort sätt ett affärsmässigt skojeri som vinmässigt är en bluff. Nu hade inte jag provat dem tills nyligen men ser det som ett så pass intressant fenomen att jag tar upp dem trots att det inte var hemmavid jag provade dem (brukar ha det som krav annars). Hade möjlighet att testa tre viner bredvid varandra.

Första vinet är Premier Cru Blanc de Blanc NV, 349 kr. Det är varken bra eller dåligt, mest alldagligt och menlöst men jag kan inte här se varför det skulle få mer stryk än en del andra alternativ, jämför med Moët tex. Bra är det dock inte och det finns betydligt bättre köp än så här i samma prisklass. Men i sin friska men något opersonliga stil så går det ner.

Premier Cru Blanc de Blanc Extra Brut NV, 379 kr, däremot saknar helt stoppning för att få det att funka med så låg dosage som här. Här finns det inget som håller ihop delarna i vinet och en kartig grovt obalanserad skalbeska är jobbigt påträngande, helt avsaknad av frukt eller djup. Verkligen ett bottennapp, allt annat än bra.

Sista vinet är deras prestigecuvée ”Le Grand-Père” 2005 Blanc de Blanc, 899 kr. På den här prisnivån förväntar man sig ett vin på toppnivå som den Bollinger Grand Année jag provade nån dag innan. Så är dock inte fallet, frukten är stum och opersonlig, djupet obefintligt. Att köpa en årgångs-BdB av valfri välkänd producent skulle ge betydligt bättre leverans, som tex Pol Roger. Det här är ett skämt för priset, precis så illa som jag har hört ryktas om.

Deras rosé var visst defekt (flera flaskor i rad), den togs av banan innan matchen började.

Vad som är anmärkningsvärt här är att alla dessa viner inklusive den defekta rosén har kvalificerat sig från BS till fasta sortimentet nyligen. Är det någon som på fullt allvar tror att det finns så pass många inkompetenta vindrickare i Sverige som skulle stödja dessa viner. Inte bara nåt av dem, som det första som ändå var rätt ok, utan alla i den grad att de skulle passera den tröskeln? Högst tveksamt. Det här sannolikt är ett medvetet stödköp från deras egna sida enbart med syftet att få in dem i det fasta sortimentet.

Anledningen är väl att de tror att vin är som vilken annan produkt som helst, skit i produktens kvalitet utan lägg allt krut på marknadsföring etc så löser sig resten. Jag hoppas och tror att de har fel. Om man hade haft seriösa ambitioner med detta så hade man låtit projektet ta tid, lärt sig hantverket och hållit nere priserna, då hade det inte varit så provocerande som det tyvärr är nu.

Larrivet Haut-Brion Rouge 2005

För ett par år sedan fick det här vinet en svår match bredvid några andra viner och kändes småtrist i sällskapet. Nu har det dels blivit bättre och tappat lite av sina smörkoladominerade drag samt slipper tävla med betydligt tyngre namn.

Det är rätt kompakt och massivt vilket följer husstilen och året med chokladtoner, kaffe, lite rostkänsla och lera. Komplext, bra och blir lite subtilare och mer parfymerat blommigt med luft. Gott men inte stort vin som kan lagras vidare i flera år. Sett till priset en gång i tiden så är det bra leverans.

Chateau Conseillant 2003

Min sista flaska av det här drack jag upp för nån vecka sedan. Jämfört med den som jag drack för runt 18 månader sedan så känns den lite mer märkt av året än då. Det är väldigt bra och komplext men har en anings murrigt och ”varmt” intryck jag inte minns från tidigare.

Det gör inte alls ont att dricka, det brukar inte göra det att dricka Conseillante. Det har mycket frukt, är sammetslent med drag av plommon, choklad, blommor och ett imponerande djup. Alla andra närvarande tycker det är fantastiskt. Men som sagt så var den nog på topp hösten 2011, väldigt, väldigt bra vin men inte så anmärkningsvärt bra som den var då.

Barolo Albe 2007 (Vajra)

Nu har jag provat och druckit det här vinet i lite olika sammanhang. Framförallt på senare tid har det verkligen ”satt” sig på ett sätt det inte riktigt hade för några månader sedan.

Doften visar på en balanserat modern/traditionell stil med tät frukt utan att dras med störande dominans av fat. Väldigt finstämt och bra med klassiska nebbiattribut som blommor, nypon, teblad och surkörsbär.

Slank och fräsch men ändå med mängder av karaktär, imponerande bra. Mycket gott vin som verkligen smakar Barolo och är förvånansvärt tillgängligt med tanke på sin ringa ålder.

Att få en sån här leverans av Barolo för under 200 är sällsynt. Fontanafreddas variant för ett par tjugor mer är inte i närheten. Det här kommer det inhandlas betydligt mer av.

Några matintryck från sydostasien

Jag hade vägarna förbi Singapore för ett tag sedan och kände att jag var tvungen att passa på att gå på Iggy's som är den restaurang i Singapore som ligger högst på Pellegrinos lista över världens bästa restauranger. Nu brukar jag inte lite på den listan i någon större utsträckning men när jag ändå var där så... den har ju ändå röstats fram som bästa restaurang i Asien nåt år tidigare.

Jag fick för övrigt värdefulla tips och hjälp av den förra Singaporebon Vinovis, tack för det.

Exklusivt och avskalat i lyxig västerländsk hotellmiljö. Uppmärksam service. Jag valde deras fyrarätters lunchmeny vilket blev fem serveringar med ammis.

Lite som att äta på en rätt bra klassisk europeisk restaurang med lätta asiatiska inslag. Fyra rätter var huvudsakligen ”västerländska” medan en var asiatisk. Allt var rätt bra men inget stod direkt ut som anmärkningsvärt, som en av stockholms bättre ställen men inte topp. Det borde finnas betydligt bättre än så här i Singapore.

Dåligt tillagad anklever.

Helt ok ankbröst.

Goda nudlar med räkor.

En restaurang att testa i Singapore är annars Lolla, väldigt coolt men också väldigt bra. Som en perfekt blandning mellan Rolfs Kök och Matbaren. Och givetvis Din Tai Fung, en kedja med grymma dumplings.

Lolla's i Singapore

Mer nyligen åt jag på den restaurang i Thailand som rankas högst, Nahm. Lite beroende på vem man lyssnar på givetvis men det är den enda som är med på Pellegrinos top 50-lista.

Nahm, mycket men medioker mat.

Om Iggy's var bra på ett lite slätstruket sätt utan att nå några höjder så var det här mest konstigt. Efter en ammis av ananas toppad med bland annat rostade jordnötter och chili, gott, kom sen fem olika ”förrätter”. Efter det serverades alla övriga rätter samtidigt vilket gör att maten var kall efter runt 15 minuter. Och det är rubbade mängder mat som ställs fram. Man fick välja en rätt från de olika kategorierna som sallad, picklat, chili, soppa etc. Inget smakade illa men inget var särskilt minnesvärt, om jag jämför chilin med många andra jag ätit så var det här inte nån av de bättre, det är inget bra betyg.

Helt ok thailändsk Viognier.

Helt meningslös restaurang, under resan hittade jag andra ställen med regionala kök som höjde sig betydligt över Nahm. Om nån till exempel har vägarna förbi Hoi An så bör minst ett par besök på Morning Glory betas av, nog det bästa jag åt under resan.

Så här ska en vårrulle se ut, Vietnam.

Côte-Rôtie "Brune et Blonde" 2004 (Guigal)

Det har inte blivit några inlägg på länge då jag har semester och inte haft nåt att skriva om. Men häromdagen så sprang jag på Guigals Côte-Rôtie 2004 för under SB's pris, 60$ på restaurang, mer än rimligt.

Mina förväntningar var väl inte skyhöga men det borde ändå vara ett bra vin. Doften var lite stum till en början med mest örter och jord. Med luft kom det fram mer blommiga nyanser och ett tydligt drag av blyertspenna i bordeuaxstil.
Örtig och läskande smak med finstämd lätt bärig frukt. Bortsett från den något veka frukten var det riktigt bra, framförallt då jag inte har druckit kvalitetsvin på länge. Ligger nog delvis i den ökända Syrahtunneln just nu och kan nog utvecklas med lagring.

Det här var helt väsensskilt mot den 2003'a jag drack i vintras som var ett supermodernt monster. Går inte att fatta att det bara är ett års skillnad som skiljer dessa viner åt, konstigt.