Fabius 2000

Fabius är en ren Syrah från Toscana av Ciacci Piccolomini d'Aragona.
Väldigt intensiv doft med tydliga fat, som en bra kombination mellan en Aussieshiraz fläskighet och ett italienskt vins stramhet. Örter, kött, läder, rostade fattoner och en blandning av röd och mörk frukt. Väldigt aromatiskt med fint djup.

Kompakt smak med mycket frukt, svamp, bitter choklad, fattoner och blommor. Kul och annorlunda vin i en tung och insmickrande stil. Sista flaskan tyvärr, kan nog utvecklas ytterligare. Ett vin jag kan tänka mig köpa igen.

Chateau Kirwan 1999

Kirwan 1999 visar en del mognad och har blivit av med sina irriterande gröna toner den led av som ung. Möjligtvis finns det kvar ett uns av gröna toner men de stör inte som tidigare. Det vinner på luftning någon timme.

Fruktigt och rätt kompakt i linje med Kirwans numera moderna stil, framförallt för en 1999'a. Plommon, grafit, choklad och ett ekfatstoner som påminner om nysplintad ved. Ett bra och gott vin som ger ungefär vad man väntar sig men inte lyfter till riktiga höjder, helt ok för sitt primörpris. Rätt modernt, drickfärdigt men kan ligga i flera år till.

Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 (Jean Boillot)

Jean Boillot gör bourgogneviner med ett rätt modernt fruktigt anslag. Dessa reades ut för några år sedan till ett bra pris.

Stor fläskig doft med fint djup som numera visar upp en del mognad med svamp och mossa. Fatkänslan är bra och den täta pinotfrukten mycket fin med en krämig komplex smak. Syran är burgundiskt bra vilket fräschar upp och ger vinet struktur. Möjligtvis är det lite väl strömlinjeformat för sin nivå, den där svårbeskrivna extra knorren saknas, men för priset kan man inte klaga. Okomplicerat gott och med flera år kvar framför sig, bra köp om man inte plockat på sig korkdefekta flaskor...

Sarget de Gruaud-Larose 2001 och Gruaud Larose 2001

Sarget de Gruaud-Larose 2001
Sarget 2001 har fått tveksamma betyg av andra, här och här. Då jag vill se hur mina flaskor ligger till så öppnar jag en parallellt med förstavinet av samma årgång.

Stum och rätt trist doft. Det påminner mer om en rätt enkel Sangiovese för en dryg hundring än ett nio år gammalt andravin från ett bra slott i bordeaux. Med luft blir det en aning bättre men blir aldrig något vidare kul, möjligtvis kan det hända något om minst fem år. Inte alls värda sitt pris på drygt 200 kr.

Gruaud Larose 2001
Det är stor skillnad på det här jämfört med andravinet som dricks samtidigt. Stor komplex doft med fin tät frukt och en hel del fat. Plommon, blommor, lakrits och ved. Smaken är ännu kärv och lite ung men det finns djup fin frukt och stor framtidspotential. Dock känns eken obalanserad och eftersmaken domineras alltför mycket av lite beska ektoner vilket är synd på ett så bra vin. Minst fem år till behövs för det här vinet och förhoppningsvis assimileras eken bättre om några år.
Inget av vinerna höll riktigt måttet även om förstavinet nog kan bli bra med ytterligare lagring. Lättare år som 92 och 93 toppade runt 15 års ålder så mer tålamod krävs.

Il Blu 2002

Tio veckors semester i vinfattiga länder sätter sina spår, alltså avsaknaden av spår, på bloggen. Tre viner på tio veckor är nog personligt rekord efter min tjugoårsdag, i negativ bemärkelse. De tre vinerna jag ramlade över är också bland de tre sämsta jag provat under året, men uddastämpeln går inte att klaga på.

Väl hemma var det första vinet en gammal favorit, Merlotbaserade Brancaia Il Blu från 2002.

Il Blu 2002

Det är slutet och lite stumt i början men öppnar upp sig efter någon halvtimme. Fruktigt och komplext med toner av mörkt kakaopulver, ved, kokos, bittra körsbär, lakrits och rostade kaffebönor. Merlot gör sig som alltid väldigt bra i Toscana.

Från att ha varit slutet och lite småtrist öppnar det upp sig och blir fläskigt och väldigt fruktigt efter någon timme. Väldigt gott i en direkt och lättgillad stil. Det är bra läge att dricka dessa nu men de håller några år till, utvecklingen har gått snabbt sen senast.

Vedré 2007

Vedré kommer från Jumilla. Förutom deras lokala druva Monastrell finns det 25% Syrah och 25% Tempranillo. Det här är ett spanskt vin helt rätt i tiden, druvblandningen, flaskdesignen och den moderna vinifieringen. Undrar om namnet anspelar på det franska namnet på Monastrell, Mourvedre?

Rätt stor doft med dov tät frukt. Smultron, fat, örter, kaffe, aningens stenigt rökig känsla och lite kött. Intressant och bra doft som öppnar upp sig mer efter någon timme.

Smaken är tät och fint blommig med fin rödbärig frukt, kaffe, örter och citrus. Balanserat och gott med bra syror och fräscha citrustoner som håller det hela uppe. På något konstigt sätt har jag helt missat det här tills nu men kommer nog köpa fler flaskor i framtiden.

La Mondotte 1997

Än en gång är det bland de bättre moderna Bordeauxviner jag provat. Underbar blommig aromtisk komplexitet med mängder av karaktär som drar mot en bra Grand Cru-Bourgogne. Rost, lera, choklad, blommor, tryffel, kaffe, fat, lakrits, mörk tät frukt, vildhallon, läder, jord etc. Det här är ett vin man kan dofta på hur länge som helst, varje gång förändras vinet. Fantastiskt bra.

Smaken är medelfyllig med fräsch mineralig känsla, ved, choklad, viol, lera och vildhallon. Långt och enormt komplext. Nu har det nått en alldeles lagom mognadsplatå och kommer nog inte vidareutvecklas så värst mycket mer även om det kommer hålla i många år till.

Chateau Pierre-Bise ”L'Anclaie” 1997

Det här var ett spontanköp för ett antal år sedan. Vid det här laget har jag ingen aning om hur det kommer vara, men Pierre-Bise är en bra producent och 1997 är ett bra år så det kan nog vara bra.

Djup bärnstensfärg med tydlig mognad.
Direkt inser jag att det är klart över förväntan, doften är djupt komplex och tät. Mängder av botrytis, knäck, tropisk frukt, citrusskal, russin, halm och grönt te. Helt moget men inte gammalt, mycket bra!

Smaken är enormt kompakt, mycket tätare än jag väntat mig med komplexa toner av botrytis, lim, bränt socker, tropisk frukt, apelsinskal, kvitten och saffran. Perfekt mogen och jag tror inte att det kommer bli bättre än så här.

Ett oväntat bra och kanongott sött vin med mängder av karaktär och djup. Borde köpa mer söta Chenin Blancviner.

Grüner Veltliner ”Käferberg” 2008 (Rabl)

Det här vinet har tagit ett rejält kliv upp och utvecklats mycket på några månader. Numera finns det ett helt annat djup i doften som den inte hade tidigare.

Tät oljig doft av kamomill, grönt te, örter, sten, gul mogen frukt och lite jästigt degiga aromer. Väldigt bra och öppen doft med rejält driv och stor personlighet.
I jämförelse med min favoritproducent av Grüner Veltliner, F.X. Pichler, så är det väldigt tillgängligt, Pichlers GV 2008 som jag drack för ett par veckor sedan är betydligt mer lagringskrävande och stumt vid samma ålder. Hade det här varit en Pichler hade jag gissat på år 2000 vilket säger en del om hur olika uttryck GV kan ta sig beroende på klon och framställningsmetoder.

Smaken är fet och lättgillat god med medelhög syra, krämig gul frukt, honung, mineral, gräs och en lång krämig eftersmak. Det här är riktigt bra i en öppen, fet och komplex stil. Det kommer utvecklas vidare i några år men är helt tillgängligt redan nu. Finns fortfarande på SB vilket får mig att vilja köpa några fler.

Miani Sauvignon 2000

Mamma fyller år och jag öppnar ett av mina mer sällsynta viner, syster hickar till när hon ser vad det är, mamma utan bakgrundskunskap tycker vinet är ”väldigt gott”. Bra betyg för ett måndagsvin.

Enzo Pontonis viner är bland de mest svårfunna vinerna som finns. Han har en starkt eremitiskt attityd bland sina vinrankor som enligt utsago mer liknar en trädgård med bonzaiträd än en normal vingård. Små, hårt tuktade vinrankor med en ynka vinklase på vardera sida om rankan. Uttaget är löjligt lågt, på hans areal vore en produktion på 100.000 flaskor normalt, Enzo gör 6000. Från (om jag minns rätt) 2004 har han ändrat filosofi en aning och försöker numera göra viner med högre syra, lägre alkohol och mer mineralkänsla. De är fortfarande enormt koncentrerade men förändringen är nog i linje med min smak. Det här vinet har en alkoholhalt på 14,5 % vilket är i högsta laget.
Numera har han separerat sina Sauvignon och Friulanoviner i två separata cuvéeer, år 2000 gjorde han ännu endast en av varje. Förutom de vita vinerna gör han även världens bästa Refosco och en enormt bra Merlot.

Doften minst sagt intensiv i dovt återhållet aromatisk stil. Det är inte alls så Sauvignon Blanc-typiskt utan betydligt dovare och kraftigare. Kanske lite som en mogen Pavillon Blanc du Chateau Margaux fast tätare. Honung, kamomill, stenfrukt som gula plommon, jasminblommor, fat, brioche, vax och krämiga vaniljtoner. Det är imponerande kompakt och komplext men aningens svulstigt. Att det är 100% ny ek märks inte så mycket, det finns fattoner men de slår inte över.

Smaken är bisarrt kompakt för en Sauvignon med tät krämig känsla, mogen gul stenfrukt, honung, smördeg, blommor och vanilj. Det är lite eldigt och rätt svulstigt men kvaliteten går inte att ta miste på, det här är ett högst imponerande vin med enorm täthet och komplexitet. Dock skulle jag nog föredra hans nutida viner som är lite mindre av allt och har mer syra och mineralkänsla än hans viner hade på den här tiden, men bra är det.

Prisvärdheten kan diskuteras men vissa viner måste ju bara provas någon gång. En yngre Friulano i källaren ser jag fram emot att prova om några år.