Mamma fyller år och jag öppnar ett av mina mer sällsynta viner, syster hickar till när hon ser vad det är, mamma utan bakgrundskunskap tycker vinet är ”väldigt gott”. Bra betyg för ett måndagsvin.
Enzo Pontonis viner är bland de mest svårfunna vinerna som finns. Han har en starkt eremitiskt attityd bland sina vinrankor som enligt utsago mer liknar en trädgård med bonzaiträd än en normal vingård. Små, hårt tuktade vinrankor med en ynka vinklase på vardera sida om rankan. Uttaget är löjligt lågt, på hans areal vore en produktion på 100.000 flaskor normalt, Enzo gör 6000. Från (om jag minns rätt) 2004 har han ändrat filosofi en aning och försöker numera göra viner med högre syra, lägre alkohol och mer mineralkänsla. De är fortfarande enormt koncentrerade men förändringen är nog i linje med min smak. Det här vinet har en alkoholhalt på 14,5 % vilket är i högsta laget.
Numera har han separerat sina Sauvignon och Friulanoviner i två separata cuvéeer, år 2000 gjorde han ännu endast en av varje. Förutom de vita vinerna gör han även världens bästa Refosco och en enormt bra Merlot.
Doften minst sagt intensiv i dovt återhållet aromatisk stil. Det är inte alls så Sauvignon Blanc-typiskt utan betydligt dovare och kraftigare. Kanske lite som en mogen Pavillon Blanc du Chateau Margaux fast tätare. Honung, kamomill, stenfrukt som gula plommon, jasminblommor, fat, brioche, vax och krämiga vaniljtoner. Det är imponerande kompakt och komplext men aningens svulstigt. Att det är 100% ny ek märks inte så mycket, det finns fattoner men de slår inte över.
Smaken är bisarrt kompakt för en Sauvignon med tät krämig känsla, mogen gul stenfrukt, honung, smördeg, blommor och vanilj. Det är lite eldigt och rätt svulstigt men kvaliteten går inte att ta miste på, det här är ett högst imponerande vin med enorm täthet och komplexitet. Dock skulle jag nog föredra hans nutida viner som är lite mindre av allt och har mer syra och mineralkänsla än hans viner hade på den här tiden, men bra är det.
Prisvärdheten kan diskuteras men vissa viner måste ju bara provas någon gång. En yngre Friulano i källaren ser jag fram emot att prova om några år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej,
Kul post. Beundrar Mianis viner - även om jag inte druckit en så pass åldrad vit Miani tidigare (vilket jag upplever som ett stort problem i sammahanget!). Den -07 Friulano Buri vi drack tidigare i år var påfallande sluten och stum. Potentialen fanns där, helt klart, men nästa flaska får vänta många år. (Jag upplevde -08 Bianco som mycket mer spelbar nu).
Pontoni måste vara en helgalning! Vilken annan halvgalen vinmakare skulle lätt kunna ta ut den ett åminstone dubbelt så stort uttag ur sina marker och få om någon skulle märka detta! Det här med prisvärde är klurigt och personligt, men är jag villig att betala 300-550 spänn för en bra flaska vitt så är det väl där produktionen uppgår till ett tusental flaskor om någonstans?
/MW
Ps: Han gör faktiskt två Merlot! En Filip och en Buri, på samma sätt som han vinifierar sina vita separat.
/MW
Ps;
Det görs två separata Merloter. En Buri och en Filip vinifieras separat på samma sätt som de vita.
/MW
Stämmer att han numera även delat upp sin Merlot i två cuvéer, jag har bara provat Filip. Refoscon finns det fortfarande endast ett vin av så vitt jag vet, Calvari.
De behöver tid, den nya enklare blandcuvéen Bianco är klart mest tillgänglig som ung.
Jag har en Friulano Buri som jag kommer vänta minst fyra år på innan jag rör den.
Detta är inte rättvist. Någon borde göra något. Nu.
Just ja, du Ingvar har ett uttalat specialintresse för Friulien. Du hade nog tyckt om den här...
Skicka en kommentar