Chateau Suduiraut 2001

Hittade Ch. Suduiraut glasvis, ca 50 sek för 4 cl, på Silja Line av alla ställen (sånt fanns inte för 15 år sedan då jag åkte färja senast...). Det är den bästa Sauternes jag provat på mycket mycket länge, klart årsbästa, bättre än både 97 och 03 som jag provat tidigare i år. Om jag ser bakåt måste jag två år tillbaka till en d'Yquem 83 för att minnas ett bättre exemplar. Otroligt tät och nyansrik doft med fin balans mellan botrytis, frukt och de där härliga limnyanserna. Ett vin man kan sitta och lukta på hur länge som helst, citrusskal, tropisk frukt, nougat, ingefära, te, det finns hur mycket som helst... Smaken är även den sällsynt bra sammanhållen, perfekt sötma/syrabalans, enormt tät och komplex. Men oj vad dyr den har blivit, 565 kr för en halvflaska på SB (vilket iof sig är ett överpris i sedvanlig Hjo Grosshandelanda), alltså billigare att dricka den glasvis på Silja-färjorna!

Le Galantin 2000

Le Galantin 2000 från Bandol är ett mycket bisarrt vin. Mourvedre har en tendens att utveckla väldigt mycket brett med åldern och det här är nog bland det värsta jag har varit med om. Doften domineras av stall och gödsel, men även utvecklad frukt finns med hallon, rostat kaffe, nötter, lite barrträdskänsla, ek, läder. Smaken är mjuk och komlex även om den extrema brettigheten märks. Dag nummer två har den värsta bretten luftats bort och vinet känns mer balanserat, det är ett väldigt bra och välgjort vin och har man inga problem med brett så är det att rekommendera.

Paul Cluver Pinot Noir 2006

Paul Cluver Pinot Noir 2006 lanserades i april och ska alltså finnas tillgänglig i minst ett år. Jag brukar tycka om deras viner som är vara renare än många andra SA viner. Elgin är ett svalt område nån timme från Kapstaden som gör sig bra för t.ex. Pinot Noir.
Doften har bra intensitet med mycket fin Pinotfrukt, choklad, apelsinskal, kaffe, kanel och andra kryddor samt även lite dovare nyansr som läder, över förväntan. Smaken följer doften med bra och mjuk frukt, syran är givetvis inte så markerad som i en Bourgogne men den känns balanserad och vinet är tillgängligt redan nu, komplext och lättomtyckt variant av PN. En mycket välgjord sydafrikansk Pinot Noir och ett mycket bra köp för sina 149 kr.

Clos des Papes 1996

En intressant flaska att jämföra med Bosquet des Papes 1998 vilken dracks för några veckor sedan, Clos des Papes 1996 har bara en tendens till mognad i färgen. Det är fascinerande outvecklat för ett 12 år gammalt vin, BdP 1998 ovan var mycket mer utvecklat med jord och brända gumminyanser men det här har inga sådan tendenser alls. Mycket bra och välgjort vin med en nästan krämig känsla full av citrusskal, röda bär, tobak, lagerblad, korint, komplex och ytterst intressant upplevelse men kanske inte så bra som jag väntade mig. Tänk vad roligt det vore om man fick möjlighet att gå på en vertikalprovning av det här vinet, jag undrar när det börjar visa tydliga mognadsnyanser? Det visar också att det krävs en enorm framtidsförhållning om man köper nya årgångar.

Chateau Labadie 2004, Chateau Grand-Mayne 1998, Domaine Santa Duc Cuvée Tradition 2005, Baron de Ley Reserva 2003.

Under påsken köpte och drack jag Ch. Labadie 2004 efter att ha läst tex Francophilens blog, om den lever upp till Andreas Larssons bedömning så är det ett kanonköp. Färgen är rejält kompakt för den här typen av vin, doften är stor med tydligt modern ekfatshantering, mycket extraherat vin med mängder av frukt, plommon, choklad, rostat kaffe, lite blålera och allmänt merlottypisk. Då till påsklammet tyckte jag det var väldans bra. Den dracks bredvid Domaine Santa Duc Cuvée Tradition 2005 och Barom de Ley Reserva 2003. Gigondasvinet är en ovanligt bra representant för Gigondas, pepprig, örtig med röd frukt, lite ungt stum men komplex och lovande för framtiden. Det vore kul att köpa på sig några flaskor för framtiden. Baron de Ley Reserva 2003 är modern med bra frukt, ek, tydligt stallig (för stallig enligt J), ett vin som stack ut vid en större provning av SB-viner under 100 kr, mycket bra.


Ett par veckor senare har bestämt mig för att dra korken ur en Chateau Grand-Mayne 1998 och ser till att köpa en ny flaska Ch. Labadie 2004 för att göra en jämförelse. Nu är det självklart taskigt mot Labadie att ställas mot en St.-Emilion Grand Cru av hög kvalitet, dessutom rätt mogen. Chateau Labadie 2004 framstår som överextraherad och plufsig i det här sällskapet. Jag kan förstå att många tycket om det här, mycket frukt, lättgillade rostade ekfatstoner med massa choklad. Men jag stör mig på den lite ofräscha känslan som kryper sig på med soltorkade tomater och vek syra, det känns som man har försökt gömma omogen paprikamärkt frukt med hjälp av överextraktion, fyyyyy! Var är grafiten och cederträet? Egentligen ett ok bra vin men inte särskilt mycket Bordeaux. Den gör sig bättre på fri hand och slinker ner framför en film då kraven inte är lika höga.

Chateau Grand-Mayne 1998 har jag druckit några flaskor av vid det här laget och den har alltid varit mycket bra. Nu börjar den bli fint mogen och det här nog den bästa flaskan hittills. Underbart komplex doft, med parfymerade nyanser av blommor (viol, syrén, orkide), grafit, piptobak, choklad, en kompott av olika bär som vildhallon och slånbär. En mycket fin balans mellan frukt, syra och tanniner. Den börjar visa tendenser till mognadsnyanser med lite stall och svamp men är fortfarande rätt stram vid öppnandet, vinet luftades ett antal timmar och öppnar upp sig först efter ca 3-4 timmar. Både WS och WA hyllar det här vinet och jag stämmer in helhjärtat vilket jag inte brukar göra så ofta

Volnay 1:er Cru "En Caillerets Clos de 60 Ouvrées" 1999, Pommard "La Chanière" 2004

Volnay 1: Cru öppnar jag inte så värst ofta, men nu då jag tänkte öppna en "En Caillerets Clos de 60 Ouvrées" av Le Pousse d'Or från 1999 gick jag och köpte en Pommard 2004 av Marechal som jag minns som ytterst bra och prisvärd. 2002'an var alldeles underbar medans jag tyckte 2003'an var lite obalanserad och märkt av det extrema året.


Volnay 1:er Cru En Caillerets Clos de 60 Ouvrées 1999 (inte ett så PR-mässigt namn...) är fortfarande ung i färgen. Doften är medelstor med finstämda typiska Pinotnyanser, det är ännu rätt stramt och känns lite stumt så den får åka ner i en karaff medans jag går en promenad och handlar middag. Efter några timmars luftning växer den en del, den har rätt dova nyanser för att vara en Volnay med jord, piptobak och mörk frukt kombinerat med mer klassiskt bäriga nyanser. Det är ett väldigt bra vin, mycket kraft för en Pinot Noir, men på nåt sätt saknar det den det där extra som gör att ett vin verkligen lyfter. Efter ytterligare tid blir den mer expressiv, man kan skymta lite tryffel och blommor bakom den kompakta fasaden. Mycket bra men inte så bra som den borde vara. WS verkar vara inne på mitt spår.

Pommard "La Chanière" 2004 (Maréchal). Den här Pommardvinet brukar vara en favorit och den här 2004’an införlivar alla mina förväntningar. En stor komplex doft slår emot mig, det här vinet får mig att le när jag häller ner den i karaffen. Det så otroligt mycket nyanser och karaktär i det här vinet, röda bär, kaffe, citrusskal, mjölkchoklad, lite ved etc. Det är rejält tryck i syrorna och den behöver mycket lång luftning i nuläget. Tyvärr är vinet precis så bra som den brukar vara vilket gör att jag nog blir tvungen att göra av med en massa pengar på fler flaskor. Pommarden vinner faktiskt matchen idag trots att Volnayvinet ligger betydligt högre i pris och ranking.

En minnesvärd provning

Det har blivit ett litet uppehåll med mitt bloggande men jag ska försöka få det till en mer kontinuerlig vana. För ca tio dagar sedan hade jag och några vänner en liten trevlig provning. Alla tar med roliga, bra viner som de vill bidra med vilket innebär att uppställningen är helt okänd. Alla viner serveras blint av den som har det med sig.


Först vart det tre vita viner, mina bidrag var Clos de la Coulée de Serrant 1988 samt Riesling Smaragd Singerriedel 2001 (Hirtzberger), det tredje stod S för och visade sig vara Riesling Rüdesheimer Berg Rottland 1981 (Breuer).
Nicolas Jolys knasvin hade jag luftat redan dagen innan vilket han anser att man bör göra, dock vart det ingen större skillnad. Annorlunda och utvecklad doft med våta lovikavantar, honungspastiller, linoleummatta, jord, bokna äpplen, citrus, det har tydlig karaktär av sent skördade druvor. Smaken är rätt uttorkad och har tappat en hel del frukt, koncentrationen är det dock inget fel på. D sammanfattade det rätt bra: Otroligt kul att prova men det är mer intressant än bra.
Singerriedel Rieslingen av Hirtzberger anses vara bland det bästa som finns i Österrike, vi har druckit denna för ett antal år sedan då den var ung och D ansåg då att det var den bästa riesling han provat. Nu har vinet utvecklats rejält, färgen är djupt gyllene och doften domineras av torkad tropisk frukt, apelsinskal, ingefära, ett uns skiffer, en otroligt komplex och fint sammansatt doft. Att druvorna skördades under tre dagar den sista veckan i november märks, den syra som fanns för ca fyra år sedan har lagt sig och vinet upplevs som halvtorrt. Det har en otroligt fin balans, komplexa fruktiga nyanser som speglar doften väl och en underbar lång eftersmak. Mycket bra men gör sig nog bäst att dricka så här, på fri hand. Jag börjar förstå varför österrikarna dricker sina rieslingar väldigt unga då de har kvar sin friska syra.
Sist var det en helt mogen riesling av Breuer. Doften säger med stora bokstäver: Mogen riesling från Rheingau! Utvecklad stenig doft med skiffer och flinta, men även fina fruktnyanser av rött äpple, grapefrukt, lime, citronskal, rabarber. Perfekt mogen smak med fin balans mellan syra och frukt. En strålande bra riesling, jag önskar jag kunde dricka såna här viner oftare.


Sedan blir det en radda röda viner. Först upp kom mitt intressantaste köp från Sydafrika, Kanonkop Auction Reserve Pinotage 1999. En stor doft packad med frukt, fina söta röda bär, kaffe, viol, massor av basilika, choklad, pomerans, ett uns rökighet. Smaken är perfekt mogen och balanserad, tät och fruktig med fina tanniner, söta röda bär, choklad och vanilj. Alla var överens om denna pinotagen helt ritade om vår bild av hur bra en pinotage kan vara, otroligt imponerande!
D och E stod för Domaine Serene Pinot Noir "Evenstad Reserve" 2003. Det här vinet importerades av Jakobsson & Söderström tidigare men numera får de inte in det längre på grund av för liten allokering, endast det enklaste Pinot Noirvinet finns tillgängligt. Först är doften rätt sluten men är ändå väldigt komplex med druvtypiska aromer helt utan någon syltighet, vildhallon och andra fina röda bär dominerar samt mjölkchoklad, nejlika, kanel, sandelträ och kaffe. Smaken sitter ihop mycket bra och efter en knapp timme har det verkligen lyft och blivit den överlägset bästa amerikanska Pinot jag provat med ett otroligt djup.
Sist drar jag upp en Bosquet des Papes 1998. Denna är också tydligt utvecklad. En örtig lite bränd doft med nyanser av gummi, läder, röd och mörk frukt, korint och svart te slår emot en. Smaken är rätt mjuk, utvecklad och med samma aromer som doften. Det är mer eller mindre helt moget men kan utan problem ligga ett antal år till. Mycket bra men kan inte riktigt matcha de två tidigare vinerna.


Sist öppnas två söta viner vilka visar sig vara grannar. Moulin Touchais 1959 har en djup bärnstensfärg, lite för mörk för att det ska kännas bra. Doften är mycket utvecklad, citrus, torkade gula frukter, nötter, ylle, mineral, halm, bränt socker, mycket komplex. Smaken har den där märkliga blandnigen av sent skördad frukt kombinerad med en ung limeig syra som från unga druvor vilket ju kommer sig av de plockar druvorna i två omgångar, dels unga för att få tillräckligt med syra och sedan sent för att få mogna fruktaromer. Bra men lite för åldrad, jag har provat bättre exemplar.
S står för en Quarts de Chaume 1990 (Dom. de Baumard). Det här vinet är i en annorlunda stil, mycket fräschare med tropisk frukt, lite lim, mineral, apelsinskal, ingefära. Tät, fyllig smak med balanserad sötma, komplex och lång. Det finns lite kokta/fadda aromer som stör mig men i övrigt är det mycket bra. Känns inte alls som ett 18 år gammalt vin.

Vi var överens om att denna provning var den bästa vi har haft av den här sorten då vi bara tar med vad vi känner för. Förhoppningsvis tar det inte alltför lång tid tills nästa gång.

Corton-Charlemagne 1997, Brancaia Il Blu 2002 och Castello di Fonterutoli 1999.

På grund av födelsedag drar jag ihop en ostronsoppa till förrätt och lamm med tortillas fyllda med aubergine, tomat, buffelmozzarella och basilika till varmrätt. Då måste man ju också öppna lite passande viner. Så den sista flaskan Corton-Charlemagne 1997 av Bonneau de Martray öppnas på förmiddagen för att undersöka om den bör luftas, den får en lite kortare stund i en mindre kanna nån timme innan den skall drickas. Till lammet luftas en Brancaia Il Blu 2002 samt en Castello di Fonterutoli 1999 (halvflaska) i god tid.

Det osar, verkligen osar mineralitet om Corton-Charlemagnen. En enormt tät doft av mineraler, våt slipsten och flinta är det första man slås av. Bakom detta finns lagom mogna äpplen, gula plommon, lite ek som har nästan helt har integrerats, citronskal, nötter, ett uns blommighet i stil med lilja. Ett imponerande vin men inte riktigt så bra som jag minns den, jag tyckte om den bättre när den fortfarande hade en tung, fet känsla vilken nu nästan har torkat in helt. Man skulle kunna ta den för en mycket bra, mogen Chablis Grand Cru med sin helt dominerande mineralkaraktär.
Brancaia Il Blu 2002 består av 50% sangiovese, 45% merlot samt 5% cabernet sauvignon och är precis som jag minns den: Enormt tät, i synnerhet med tanke på årgången, dov mörk frukt med bakomliggande moderna fat, mörk bitter choklad, plommon, kaffe, körsbär med fin kärnighet, cederträ, komplex men ännu lite ungt bångstyrig, väntar till runt 2011 innan nästa öppnas. Det som slår mig är att ingen som provar denna blint skulle ta den för en 2002'a, imponerande bra.
Castello di Fonterutoli 1999 är betydligt mer utvecklad, här finns teblad, mulljord, bigaråer, cederträ, choklad, brända örter. Ett okomplicerat gott och rätt utvecklat vin, tyvärr sista flaskan.

Fortfarande fast i Sydafrika...

Det är väl ett uttryck av nostalgi att öppna två sydafrikanska viner igen mindre än en månad efter hemkomsten därifrån men det görs trots allt en del bra där nere. Det ena är en lansering från februarisläppet och det andra är ett prissänkt vin som jag alltid uppskattat. Ett rött, Kanonkops Pinotage 2005 och ett vitt, Rijk's Semillon 2004. Det är ytterst ovanligt att jag köper pinotage, en druva jag normalt sett har väldigt svårt för. Dock anser jag att Kanonkops version höjer sig långt över alla andras. Vinet har lite pinotiga fina bärtoner kombinerat med lite mörkare dova fruktnyanser, det finns en del rökiga nyanser men inte den där extrema brända stilen som de flesta pinotager har, tydlig ek med medföljande vanilj och kolaremsdofter. Smaken är välbalanserad med viss stramhet, det här skulle vinna på några års lagring (når sin mognadsplatå 2009 enligt baksidestexten), fruktigt och lite syltigt men komplext, gott och lättdrucket. För övrigt är Kanonkops viner bland de ytterst få som kostar lika mycket/lite här hemma som i Sydafrika.

Semillon är en druva jag verkligen tycker om, det finns något i dess feta nyanser av honung/bivax och jordiga nyanser som går mot flinta, vått ylle och linoleummatta som jag fastnar för. De bästa är antingen en semillonbaserad klassisk vit Bourdeaux eller en druvren Semilon från Hunter Valley, men det finns riktigt bra exemplar i Sydafrika också. Rijk är en av de som lyckas bra, de där udda aromerna som nästan låter negativa när man beskriver dem finns där, kombinerat med rätt tydlig ek, bra syra och även lite mognadsnyanser. Ett vin som kombinerar karaktär, frukt och fräschör på ett mycket lyckat sätt. Efter dessa flaskor vart även en Constantia Uitsig Semillon 2005 uppskruvad som jämförelse. Denna saknar de rätta druvtypiska dragen och siktar mer på de breda massornas gillande, klart tristare trots ett högre pris. Efter utförsäljningen från vanliga sortimentet lanseras Rijk's Semillon i mars på beställningssortimentet.

Chateau Trotanoy 1997

Det var roligt att lyckas lägga upp mitt första inlägg så jag fortsätter direkt. Efter att reflekterat över likheten mellan Bonheurs viner och en lättare Bourdeaux kom jag att tänka på en av mina sista 97'or som gick åt för inte så länge sen, Chateau Trotanoy 1997. Den snappades upp vid en utförsäljning hos importören för det rimliga priset 400 kr år 2002 vilket får anses vara bra med tanke på de senaste årens priser på Trotanoy. Jag har alltid tyckt om 1997 som årgång i Bourdeaux, om och om igen överpresterar de. Detta är något jag brukar få mothugg på av en del men SP och en del andra är helt med mig. De är inte till för långlagring utan är perfekta att dricka nu runt deras 10-årsdag. Denna fick bra betyg av Parker då den lanserades, 92 poäng har jag för mig. Av de 97'or jag druckit är denna nog den som mognat minst, förutom Leoville las Cases kanske.

Det som dominerar först är vediga nyanser. Rostade örter, ceder, lera och grafit mer än fruktnyanser. Tidigare flaskor har haft mer frukt men med luft utvecklas det och blir allt bättre, det här är ett vin som blir mer intressant ju mer man dricker. Varje ny pyts från dekanteringskaraffen ger nya intryck och flaskan är som bäst vid det sista halva glaset. Dock är den inte lika bra som tidigare flaskor. Frukten är lite vek och vinet kännns lite vedigt uttorkat, ytterst intressant men inte lika strålande som väntat. Den sista flaskan kommer nog öppnas rätt snart.