Patrimo 2004

Patrimo är Feudi San Gregorios lyxvin av ren Merlot. Italien och Merlot är en kombo jag brukar tycka om men då är det oftast Toscana, inte Kampanien. Feudi San Gregorio satsar på kraft mer än elegans och dit hör helt klart det här. Köpt på rea men det är väl dyrt även då, J tar med och häller blint.

Det här är inte ett rött vin utan mer svart i färgen. Kompakt i både färg och doft. Det luktar grillkol, trä, mörk bitter choklad, brända örter, jag tänker på en ung superextraherad Malbec. Komplext men grovhugget med dominerande ektoner.

Smaken är imponerande men sitter inte ihop då eken spretar vilket ger en lätt besk bismak. Mörk dov frukt, ungt bångstyrigt med enorm kraft, valnötter, mörk choklad, nyrostade kaffebönor. Det är gott på sitt sätt men opersonligt och väl grovt för min smak.

Det vore intressant att prova det här om säg 5-8 år, kanske kan det gå ihop men det vore en chansning. En mer återhållen (och därmed billigare) vinifiering hade givit ett bättre vin. Tomflaskan klockar in på bisarra 1220 gram (jämfört med en klassisk bordeauxflaska på runt 570 gram).
Börjar inte tiden springa ifrån den här typen av monsterviner?

Chateau Potensac 1996 och Chateau Jander 2001

Potensac ägs av familjen Delon som är mest kända för Leoville Las Cases. Denna köptes för 11 år sedan. Precis som alla tidigare flaskor är den intetsägande med stum träig smak. Vek frukt, muskot, trä men inte mycket annat, trist helt enkelt.
Numera mjuk smak men nästan ingen frukt eller djup. Jag har följt det här och det har varit lika trist genom alla år. Det är såna här köp som gör att jag numera enbart köper viner som jag själv har provat innan.

För min egen och sällskapets skull öppnar jag min sista Jander 2001 för en jämförelse hur bra och prisvärt Bordeaux kan vara. Halva priset, 10 gånger bättre vin.
Jander lanserades för några år sedan för 154 kr utan att få någon uppmärksamhet, jag tyckte väldigt mycket om den och köpte några, då den senare prissänktes till 123 kr rensade jag landet på resterande flaskor.

Arketypisk Bordeauxdoft i Cabernetdriven klassisk stil (det är dock 50% Merlot i). Cederträ, blyertspenna, fin plommonfrukt, lite gräsigt men utan att vara kartigt, komplext med bra frukt. Lite sten och lera ger ytterligare ryggrad.

Torr djup smak utan moderna smörkoladrag som många enklare Bordeauxviner försöker ta som genväg. Tät frukt, gräs, mörka bär, lera, vildhallon, kaffe och mörk choklad. Här kommer Merlotdelen fram lite tydligare. Den här fräschören finns alltför sällan i Bordeaux nuförtiden.
Kanongott i en stil som påminner om bra årgångar av Poujeaux, en parallell som jag kanske drar för att det också kommer från Moulis. Så pass bra att namn som Clerc Milon kommer upp, det är faktiskt nästan så bra, Clerc Milon 2001 var ungefär såhär. Verkar kosta runt 16€ nere på kontinenten, någon borde importera det här snarast.

Riesling Cuvée Frédéric Emile 2000

Något utvecklad Rieslingdoft men mindre än väntat med tanke på 11 års ålder. Stenfrukt, blodgrape, sten, petroleum, lime, komplext och bra i druvtypisk stram stil. Det ligger mer åt det steniga hållet än den feta exotiska känslan.

Frisk komplex smak, klingande ren med markerad syra, grape, gråpäron, gula plommon, ett uns kamomill. Inga direkta mognadstoner av honung eller liknande, det här kan nog må bra av ytterligare några år. Den är bättre än förra gången men når inte de riktiga höjderna.

Det är väldigt gott men jag känner att jag alltmer börjar luta åt andra Rieslingviner i den här prisklassen. Man får mer för pengarna från Pfalz eller Rheingau. Sista riktigt stora CFE-upplevelsen var nog 1997'an.
Trimbach behöver kamma sig och inse att de har konkurrens. 03 och 04 var så mediokra att de inte ens borde ha släppts, 05 ska visst vara bättre.

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Clos Saint-Jacques” 2001 (Jadot) och Gevrey-Chambertin ”La Justice” 2005 (Guyon)

Det släpptes några mogna röda Bourgogner av Jadot i veckan som orsakade ett väldans spring bland vinintresserade svenskar. Själv har jag aldrig varit någon större beundrare av Jadots viner, alltid korrekta och ok bra men aldrig riktigt minnesvärda. Verkar något vara för bra för att vara sant så är det oftast så. Under 400 för en mogen Clos Saint-Jacques är ett sånt läge.
P köpte iaf på sig några av denna och tog med en första testflaska.

Doftar moget och utvecklat i en slimmad traditionell stil med mossa, bark, kalk, blåbärsris, röd frukt och en del aromatiska inslag, efter en stund kommer det fram en del fina tryffeltoner. Bra och gott men inte i nivå med vad Clos Saint-Jacques ska prestera. Det saknas djup och tyngd för område och ålder, men visst är det bra.

Smaken är slank och fräsch med lite gräsig frukt, gott, men jag saknar även här frukt och djup. Det är helt korrekt men rätt ointressant även om det inte smakar illa på något sätt. Doften är bättre än smaken. Man får väl se det som ett ok Bourgogneköp för under 400 men jag kommer inte försöka få fatt på några flaskor.

Jag öppnar parallellt en flaska av ett favoritvin när det gäller prisvärd röd Bourgogne. Förra flaskan var korkdefekt men den här är på riktigt bra humör. Fruktdrivet på ett inställsamt lite slampigt sätt som är svårt att inte tycka om. Doften blir ännu bättre efter lite luft som är aningens reduktiv i början. Tät sötaktig Pinotdoft som börjar få lite mogna drag. Komplext och flashigt i en stil som handlar mer om frukt än område, att det är från Gevrey-Chambertin är inte uppenbart. Det här är det godare vinet helt klart, trots en hundring billigare i inköp och lägre klassificering. Man kan utan problem dricka det här nu men den kommer utvecklas vidare i flera år.

(Jag glömde skriva att Guyons vin var från 2005, nu är det med.)

Chateauneuf-du-Pape 2001 (Guigal)

Guigal behöver ingen närmare presentation. De gör viner i alla delar av Rhonedalen, med ok till bra till enastående resultat.
Deras CdP 2001 fick mer eller mindre hyllningar världen över med Parkers 93 poäng som främsta fjäder. Jag minns inte ens om jag visste om det när jag köpte vinet, det var gott tyckte jag och fyllde en lucka. Nu är det läge att testa en flaska. Ett par vänner var inte nöjda med det tidigare i höstas men de har lite Berlusconivinklad vinsmak.

Rejält mogen med jord, svamp, arraktoner och mjuk sötbärig frukt, ett uns lite mer syrliga röda bär som rönnbär sticker fram. Inte så enormt djup eller intressant men lättgillad på ett mjukt direkt sätt. Smaken följer doften i mjuk söt stil, tobak, söta mogna bär och lite chark. Ett gott vin men det finns inget som rycker tag och gör det intressant, lite för själlöst för att beröra mig.

För mig är det långt ifrån 93 poäng, det här är en välgjord standardpap men inget som sticker ut över det vanliga. Bosquet, Clos de Pape eller Vieux Donjon är klart bättre (då jag köpte denna kostade Clos de Pape ungefär lika mycket, sic!). Nu är ju inte CdP mitt favoritområde och om det är något område där jag tycker Parker är ute och cyklar så är det Rhone. Det saknas alltför ofta nerv och syra.

Pinot Noir 2008 (Markowitsch)

Det här vinet lanserades i februari. Markowitsch har fått lovord för sina röda viner. Det blir inte så många österrikiska Pinot Noir-viner här hemma så det här känns kul.

Anslaget är fruktdrivet med typiska druvaromer i en något sötfruktig stil men utan att upplevas banal med för mycket smörkola. Mosade jordgubbar, mjölkchoklad, champinjoner, fat, kaffe och gräs utan att vara kartig. Aningens bonnigt drag i bakgrunden. Blek färg även för en Pinot Noir.

Smaken är mjuk och rätt lätt, väldigt chokladig, en del apelsinskal och lite gräs, sötfruktig som doften. Syran är helt ok med snäll tanninstruktur. Det är lite som Irony Pinot Noir med sin täta frukt fast med högre syra och inte lika kompakt, landar någonstans mellan gamla och nya världen. Konstigt utvecklad, jag hade nog gissat på ett två år äldre vin.

Alltså i den snälla skolan men mer Europeisk syrastruktur, bra PN för en rimlig slant. Köpa igen, hmm, ja om jag är sugen på något snällt. Mycket bättre än de generella Bourgogner runt samma pris (Jadot, Olivier Leflaive etc).

Vat 1 Semillon 1997

Semillon från Hunter Valley ligger mig varmt om hjärtat. Tyrrell's är de som anses göra den främsta i och med sin Vat 1. De här vinerna har ett eget vinliv som inte liknar något annat. Kalla ”dåliga” årgångar med regn och allmänt usla förhållanden är de som Tyrrell's anser brukar ge de bästa vinerna. Druvorna skördas väldigt tidigt, på gränsen till undermogna, vilket ger syradrivna viner med låg alkohol, 10,5 %. Livslängden på vinerna extremt lång i nivå med en bra Riesling. Det är inte bara lagringskapaciteten som påminner om Riesling utan även vinets karaktär med sin limeiga höga syra, lite bittra grapetoner och mineralkänslan. Tidigare kallades vinerna helt enkelt för Hunter Valley Riesling trots att de innehöll Semillon.

Den här flaskan känns ännu ung och väldigt stram. Jag saknar Semillonkänslan som brukar vara mycket tydligare. Med luft växer den till sig och får fram mer bivax, linoleummatta, honung och lite mer fruktaromer men håller sig hela tiden på den lite anemiska syradrivna sidan. Bra men inte alls så bra som jag minns den.

En knapp vecka senare efter att den halvfulla flaskan stått i skafferiet skyddad med inert gas har det hänt enormt mycket. Nu har det kommit fram en fetma som balanserar upp den höga syran och det finns mer tropisk frukt, lite petroleum, rökig flinta och en fin smörighet. Mycket komplext och bra i udda stil. Nu är den så bra som den ska vara. Ska man dricka den här ska man lufta den flera timmar. Den kommer nog nå sin mognadsplatå om runt fem år, 20 år verkar vara en lagom ålder för det här vinet.

Tiglat Chardonnay 2001

Jag har numera en oplockad gås med Francois Mikulski. Mitt välkylda söndagsvin, lagrad i flera år med stor förväntan fick vaskas på grund korkskada. Det är f-n inte ok.

Istället fläskchardo från Österrike, tja, varför inte. Jag köper med ojämna mellanrum ett par flaskor av viner som bryter av från mina vanliga inköp för att förkovra mig i utvecklingen av viner jag inte dricker så ofta. De kategoriseras in under utbildningskontot. Det här ett exempel på ett sådant vin. Kostar som en maffig mellanexklusiv amerikansk Chardonnay och verkar sikta dit även i karaktär.

Extremt maxad doft med mängder av tropisk frukt, hasselnötter, brynt smör, kalk, honung, nåt som liknar viol och lite salmiak. Det är rätt imponerande i sin något svulstiga stil men inte direkt subtilt.

Smaken sitter tyvärr inte ihop lika bra som doften. Tät frukt och väldigt nyansrik smak men alkoholen stör en del (13,5%) och det finns en ekbeska i eftersmaken som drar ner betyget. Det är som ett exklusivt kraftpaket från USA (typ Ridge). Gott vin i sin stil och jag var på humör på det här så jag drack den med nöje men det är nog ingen typ av vin jag kommer börja samla på mig.

Pape Clement 2002, 1996 och Cos d'Estournel 2001

För första gången dricker jag vin med en annan vinbloggare. Det är en gemensam bekant som tar med Konjären för att dricka, bland annat, två årgångar av Pape Clement. De andra tar jag nog upp senare. Han har även med sig en flaska.

Pape Clement har jag druckit förr med gott resultat. Slottet är det äldsta i hela Bordeaux, vill man veta mer kan man läsa här.

Doften hos 2002'an har ett perfekt anslag mellan traditionellt och modernt. Den känns lite mer tillgänglig än förra gången men växer med luftning. Alla fina Bordeauxtoner man väntar sig finns med som exklusiv cigarrlåda, blyertspenna, viol, tät djup frukt som är otroligt snygg. Det luktar riktigt dyrt och lyxigt. Vad jag gillar hos Pape Clement är den underbara känslan av sten och rost vilket ger vinet ett extra lyft. Smaken är ännu lite knuten men är givetvis otroligt god. Ett riktigt hedonistiskt vin med en krämig smak som klingar kvar länge helt utan gröna toner som årgång 2002 kan föra med sig. Bästa vinet i Graves år 2002 enligt Parker och jag har provat den bredvid Haut-Brion och håller med.

Magrez anklagas av en del att forcera vinerna i den moderna skolan men själv tycker jag att han om någon är den som lyckas balansera det perfekt.

1996'an är väldigt lik 2002'an med endast ett lite mer utvecklat drag av mossa, murket trä och lite rörsocker. För ett par år sedan minns jag konstigt nog den som mer utvecklad. Doft och smak är som en repetition av vinet ovan och bortsett den lite mer mogna tillgängligheten vill jag inte påstå att den här är uppenbart bättre trots det på pappret klart bättre året. Godare just nu men inte nödvändigtvis ett bättre vin på sikt. Det är nog överprestationen det svaga året 2002 som gör de så pass jämställda.
Båda vinerna kommer dock vinna på ytterligare lagring. Jag kan gott vänta runt 3-5 år innan jag provar nästa 2002'a även om de slinker ner väldigt lätt redan nu.

Konjärens flaska provar vi blint. Den första reaktionen är att det är ett väldigt bra vin med stor insmickrande doft av högsta snitt. Rätt modern med med bra ryggrad, lite som Pape Clement skulle man kunna säga. Superfin doft med en hel del fin choklad, kaffe, lera, lite basilika, plommon, sötbärig frukt av vildhallon, sötlakrits och en del vediga Bordeauxdrag. Det måste vara Merlot som dominerar. Jag är inne på en Saint Emilion av hög klass med lite moderna drag, kanske lite som Grand Mayne 1998 var för fyra år sedan eller en till och med en Pavie-Decesse. Det känns mer modernt än P-C ovan med mer smörkola vilken nog bara behöver lite mer tid för att slipas ned.

Vi får ledtråden att det är andra sidan. Merlotinslaget leder då till Saint Estephe. Det här insmickrande anslaget är det inte alla som har i Saint Estephe. En del hus dyker upp och Cos ligger nära till hands men tar man med sig en Cos lite spontant så där till någon man aldrig druckit vin med tidigare? Det gör man uppenbarligen vilket uppskattas enormt, varför har jag inte bjudit över Konjären tidigare. Den här flaskan har inte det starka draget av kokos som jag brukar känna i Cos men kvaliteten är där. Det här vinet är nog det som skulle vinna mest på lagring. Med tanke på hur öppen 1996'an var för något år sedan så skulle jag säga 4-5 år.

The Square

Dags att ta tag i skrivandet igen, börjar med ett restaurangbesök första dagen på semestern.

The Square ligger i London och har haft sina två stjärnor rätt länge. När jag har vägarna förbi London försöker jag passa på att gå på något bra ställe för att få bättre uppfattning om den typen av restauranger i England.

Avsmakningsmenyn bestod av 9 rätter. Bra ammisar. Konstig första rätt som var en varm viltconsommé med tung ägg och baconkräm. Första rätten brukar vara något lätt och fräscht men fräschör är inte deras ledord märkte jag.

En rätt de verkade vara stolta över, öppen lasagne med dorsetkrabba var väl mjäkig och slätstruken, men okomplicerat god. En del rätter stack ut lite extra som havskräftorna med ostgnocci och tryffel. Den halstrade färska anklevern är kanske den bästa jag ätit och var min favoriträtt. Cheesecaken på Brillat-Savarin var också ytterst bra.

Saker jag reagerade på var att så gott som alla rätter var rejält stabbiga, i rätterna ingick det, i följdordning : 1.ägg/baconkräm, 2. pasta, 3. gnocci och potatiskräm, 4. anklever, 5. potatiskräm, 6. fet kastanjekräm, 7. ostfondue, 8. cheesecake, 9. sufflé.
Mättnadskänslan var inte helt angenäm efter den fett- och kolhydratchocken.

I helhet väldigt bra på en nivå som försvarade sina två stjärnor men inte mer och inte i närheten av Michael Wearing. Värt att prova men jag kommer nog inte gå dit igen.

Vinpaketet var kul med många oväntade viner helt i min smak. Hade det inte varit så kul viner hade jag tagit viner från listan istället som är väldigt bra men har lite för lite fräscha vita viner.

Att börja med Barrals vita vin är minst sagt vågat, de hade luftat den innan för att bli av med de värsta volatila dragen och jag vart glatt överraskad. Den jag drack senast var 2006 vilken var nästan odrickbar, den här var riktig bra även om det är ett väl kraftigt vin att börja med. Tung och kraftig med volatila drag men komplext och intressant.

Sen var det ännu ett vin som överraskade positivt, senast jag drack Szepsys vita standardfurmint var den platt och trist. Den här var ruggigt bra med fina fattoner, strålande mineralkänsla och bra syra. Bättre än den Kakas jag drack för ett tag sen som hade oxidativa drag. Nog bästa vinet under kvällen. FV tyckte visst likadant nyligen.

Viogniervinet var även det väldigt bra med helt intakt känsla och bra syra trots fem års ålder, väldigt nöjd hittills. Måste kolla upp Ogiers Viognierviner i framtiden, det här var oväntat bra.

Sött bra vin till anklevern, mer koncentrerat och bättre än jag minns Clos Thou som fanns på SB för några år sedan.

Den röda Bourgognen var det klart sämsta vinet, vek frukt och gröna toner, inte ok. Jag tog in en annan som de hade på glas.

Bandolen smakade Bandol, helt ok men lite ointressant, finns bättre. Jag hade gärna betalt lite mer för att få Tempier. Jag började bli väl mätt och matt vid det här laget.

God Pinot Gris med restsötma men inget att minnas och det sista söta var som att dricka lönnsirap, kloggigt på ett sätt som inte är min stil. Men som helhet var det ett ovanligt kul vinpaket, hade jag bara fått ett riktigt gott rött vin till någon av varmrätterna hade jag varit helt nöjd. En Nebbiolo hade suttit bra.

För första gången någonsin klarade jag inte av att äta upp min godisbitar till kaffet.