Gran Claustro 2001, Ornato Barolo 2001, Radici Taurasi Riserva 1997

Gran Claustro 2001, Ornato Barolo 2001 och Radici Taurasi Riserva 1997 fick ackompanjera en Osso Bucco som fick ligga och puttra i ugnen ett par timmar. Temat var alltså Italien även om det då bröts med Gran Claustro 2001 som ju kommer ifrån Ampurdan- Costa-Brava i norra Katalonien alldeles uppe vid franska gränsen.

Några provningsanteckningar togs inte så det blir en rätt summarisk genomgång, dock en uppställning väl värd att skriva om.

Gran Claustro 2001 minns jag som ruggigt hård och stum för ett par år sedan så mitt intryck som var ett rejält fruktigt och ganska öppet vin var lite överraskande. Mycket tät och komplex, tydligt cabbig med en områdestypisk örtighet som känns någonstans mellan Katalonien á la Priorat och södra Frankrike. Fin mineralig känsla och lite utvecklade lädertoner, dov mörk frukt och mogen gul paprika. Mycket bra.

Ornato 2001 dominerade enligt mig. Underbar Barolo med begynnande mognad, blommor, lite bränd lera och perfekta syror. Mycket komplex med tät frukt för en Barolo med plommon, kaffe och mörk bitter choklad. Möjligtvis är smaken lite kort men i min bok slår det här Bric dël Fiasc som provats tidigare. Helt strålande Barolo och ett av de bättre röda viner jag provat på ett tag.

Radici Taurasi Riserva 1997 provade jag för inte så länge sedan och jag upplever den även denna gång som lite uttorkad. Syran är i början obalanserat hög men lägger sig efter nån dryg timme. Mest mogna nyanser av teblad, örter, citrus, läder och lite bränt kaffe. Mer intressant än bra. 1999'an av det här vinet är betydligt bättre med mycket fin intakt fruktighet.

Handpicked Shiraz/Viognier 2005 (Yalumba)

Handpicked Shiraz/Viognier 2005 (Yalumba) kommer från deras Handpicked Series, förutom denna görs även en Mourvedre/Grenache/Shiraz och Tempranillo/Grenache/Viognier men det här är min favorit. De använder sampigmentering vilket anses stabilisera färgen och ge Viognierdruvans del bättre integrering.


Mycket tät doft med fortfarande druvig karaktär, rönnbärsgelé, hallon och andra komplexa fruktaromer. Lite tjärpastiller, kolaremmar, mörk choklad och salmiak. De 5% Viognier tillför en kanonfin läskande fräschör som avspeglas med persika och blodgrapefrukt samt en hel blommor. Ekfatshanteringen är balanserad och tillför mest en fin kryddighet. En ovanligt balanserad och bra australiensisk Shiraz. Om jag ska dra lite siffror så har vinet fått 90 av WA och 94 av WS, jag själv skulle om jag var tvungen att dra till med en poäng ligga någonstans däremellan.

Cornalin "La Chaille" 2006 (La Rodelin)

Cornalin ”La Chaille” 2006 av La Rodelin är det sista av de röda viner jag köpte i Geneve tidigare i år. Cornalin är en inhemsk druva som har gott rykte. Rodelin håller till i Fully, en underregion i kantonen Valais.

En bläckig doft slår upp som påminner mig om andra druvor i den här delen av Europa som Mondeuse, Refosco och Lagrein. Bläck, blålera, körsbär och kokta plommon är det första jag tänker på. Med luft växer vinet och tar upp nyanser av än mer körsbär, röda vinbär och rönnbärsgelé. Ett oväntat bra vin i sin stil som går vidare mot lite Riojaliknande (joven) karaktär. Det finns en del ny ek som ännu inte riktigt integrerats i vinet men som inte tar överhanden, friska syror och bra längd. Förmodligen det bästa röda vin från Schweiz jag provat vilket dessvärre inte säger så mycket, dock tveksam prisvärdhet för runt 160 kr.

Tahbilk Marsanne 2005

Chateau Tahbilk Marsanne 2005 har funnits länge på SB och har alltid varit ett kul och annorlunda köp, ett vin som utvecklas bra med lagring även om den har viss ålder redan som det är. Tahbilk har odlat Marsanne sedan 1860-talet, dagens vinstockarna är dock inte så gamla, som äldst är de från 1920-talet.
Nagambie Lakes är en underregion till regionen Goulburn Valley vilket i sin tur är en region i delstaten Victoria, mer specifikt Central Victoria. Det är ett h-te att hålla reda på alla deras GI etc, men den statliga hemsidan för vinnäringen har en bra karta med alla regioner utsatta.


Tät lite kryddig doft med mycket nyanser av torkad frukt, aprikos, persika, apelsinskal, en essens av honungspastiller samt en rolig doft som drar mot bakelit. Även en del medicinala nyanser som kamomill och menthol.
Smaken är rätt fyllig med en hel del mognad, mycket gul frukt med utvecklade honungstoner, lång och tät. Det här är ett vin varken bygger på modern kraft eller frisk markerad syra utan är uppfräschande gammeldags (känn på det paradoxala uttrycket) med rätt låg syra, utvecklad frukt i väldigt Rhonelik stil. Utan alltför mycket fantasi kan det placeras i norra Rhonedalen med sina Marsanne-typiska drag.
Annorlunda och bra vin med mycket högt kuriosavärde för pengarna.
Rhonarna tyckte också om det.

Don PX Gran Reserva 1971 (Toro Albalá)

Don PX Gran Reserva 1971 av Toro Albalá fanns att köpa på SB för några år sedan för en överkomlig penning, den här typen av vin är sällan så värst dyr.

Färgen är, givetvis, becksvart. Men har efter alla dessa år börjat anta en grönskimrande nyans i kanterna.
Doften är överväldigande kompakt med russintoner, kaffe, choklad, arrak och mint. Smaken är kompakt och tät men saknar subtilitet som andra mörka dessertviner (tex port, riversaltes etc). Ett okomplicerat men gott vin, framförallt till en nygräddad portionsstor chokladmuffinsliknande sak med massor av mörk kvalitetschoklad som serveras med vaniljglass. Sockerchock är ett begrepp som ligger nära tillhands. Det här är ett vin man inte behöver mer än ett par centiliter av.

Tamburlaine Semillon 2002

Underbar tät och kryddig doft, mycket rökig och karaktärsfull, honung, ingefära, linoleummatta, bivax, gråpäron och citrusskal.
Lång frisk mak som har en fantastisk precision och längd. Jag är en sucker för Hunter Valley Semillon och det är precis lika bra som det alltid har varit, kanske ännu bättre. Sedan prissänkningen till 149 kr för snart två år sedan har jag nog druckit 15-20 flaskor av det här och det blir bara bättre och bättre.
Den friska grapeiga känslan, mineraltonerna som inte ligger långt efter en bra Champagne och karaktärsfullheten slås inte av många andra viner. Samtidigt tror jag att många oerfarna konsumenter starkt skulle ifrågasätta det här vinets mycket personliga stil: ingen ek, låg alkohol, snustorrt, hög syra, mer dova stennyanser än normala fruktnyanser etc. Det finns mycket i den här typen av vin som går igen hos åldrade semillonbaserade vita bordeauxviner (förutom eken) vilket är en annan personlig favorit. Mitt lager är tyvärr på upphällningen.

Chateau La Serre 2004

Chateau La Serre 2004 är ett för mig okänt St.-Emilionvin. Vinet har blivit rätt uppskrivet senaste åren. På primörsläppet chockhöjdes priset till hiskeliga 518 kr (verkar inte sälja så bra). Det här hittade jag för under 200, bådar bra, i synnerhet då jag ser 2004 som en underskattad årgång.

En mycket tät genomarbetad doft slår emot en, modern ek finns definitivt här med rostat kaffe, kolaremmar och choklad. Under de ännu rätt råa och direkta intrycket finns helt klart mycket struktur med tät komplex frukt, läder och mineraltoner. Även om det är ungt nu så känns det som om det kan bli något väldigt bra av det här. Kompakt och mycket bra, och oj vilken kraft för en 2004'a!

Tät komplex smak som utvecklas mycket med luftning. Detta vin dricks över flera dagar och typiskt med en del alltför unga viner som bygger lite mycket på hårt rostad ek blir det obalanserat efter någon dag för att sedan lyfta igen. Mycket bra men skall inte röras förrän om flera år, kanske 2012. Mängder av mörk bitter choklad, mörk frukt, kaffe, järn och plommon. Snyggt bygge och klart värt sina modesta pengar.

Grand Cour 2007 (J.-P. Pellegrin)

Grand Cour 2007 består av Kerner och Sauvignon och är det sista av de vita viner jag fick hem från Schweiz. Pelligrin har bra rykte, bland annat för sina Pinot Noirviner, han håller till i Peissy, en underregion till Geneve.

Vinet är ungt och ger först både kryddiga nyanser samt en del grön frukt samt gräsighet (förmodligen från Sauvignondruvorna), citrus och krusbär.
Syran känns inte helt balanserad utan ger ett ettrigt intryck som inte är så tilltalande, upplevs som om syra är tillsatt i efterhand. Såpass att jag öppnar ett annat vin och använder en del av det här till maten istället. Även i smaken ger det en udda kombination av Pinot Grislik kryddighet - ingefära och pomeransskal samt torkad frukt, under detta finns en hel del ung gräsighet och krusbärstoner. Det här vinet ger inte heller mersmak, fortfarande är de bästa vita Schweiziska viner hittills de jag drack på Rochat. Ok men inte mer.

La Bourgeois 2006 (Henri Bourgeois)

Druvorna till La Bourgeois 2006 har vuxit på flintajordar, en tredjedel av vinet lagras på ekfat resten på ståltank. Musten får ligga länge på sin jästfällning med kontinuerlig battonage.


Tät subtil Sauvignon Blanc doft, ingen övertydlig gräsighet eller unken ton. Riktigt komplex med aningens fet känsla, gul och grön frukt, mineral/flinta, gula plommon, en balanserad nyans av nässlor kan kännas men utan den där övertydliga svartvinsbärsbladskaraktären. Eken ligger bara som en fin liten krydda i bakgrunden, den är förvånansvärt integrerad med tanke på att så mycket som en tredjedel har legat på fat och med tanke på vinets ungdom.

Tät balanserad smak med sällsynt komplexitet och fyllighet för en Sancerre. Mogen gul frukt, citrusskal, grape, rabarber, nässlor och lite ekfatskaraktär. En uttryckte det som att man brukar behöva gå till Bordeaux för att hitta så här bra Sancerre. Jag kan inte minnas en bättre Sancerre förutom 2002’an av samma vin. SB och jag brukar inte gå så bra ihop men är det så här bra kan man inte klaga. Det här kommer med säkerhet vinna en hel del på något års lagring, 8-10 år står det på baksidan.

Grüner Veltliner Smaragd "Von den Terrassen" 2002 (F.X. Pichler)

Grüner Veltliner Smaragd "Von den Terrassen" 2002 är gjord av F.X. Pichler, ett tillfälligt släpp på passagen för några år sedan.
Franz Xavier Pichler är en av de mest välrenommerade odlarna i Wachau. Pichler plockar druvorna i tre omgångar, den första omgången blir deras federspielbuteljeringar, den andra plockningen blir den här buteljeringen som är en blandning från olika vingårdar (Steinertal, Loibnerberg och Kellerberg). Den tredje blir sedan vingårdsbetecknade smaragdbuteljeringar.


Jag har provat några GV av Pichler förut vilka har varit tunga och feta med ett uns restsötma. Jag väntade mig att den här också skulle ha en del restsötma men hoppades att den skulle fungera.

Direkt efter att ha slagit upp ett smakprov blir jag riktigt glatt överraskad. Vinet är i en perfekt mognadsfas och har en helt enorm koncentration. Doften osar av gul frukt, lite övermogna gula plommon, ugnsbakade äpplen, sparris, halm och druvtypiska peppartoner. Det kommer fram en del säregna örttoner och mycket flintasten. Lite utvecklade honungsnyanser finns som börjar gå lite mot kallt smör, även tropiska fruktnyanser helt utan svulstighet. Wow vad bra, aldrig har jag haft en liknande upplevelse av en GV.


Smaken är tät och fet men helt torr. Kraften i den här Grüner Veltlinern är helt enorm med utvecklad karaktär av tropisk frukt, honung, halm, vitpeppar, gula plommon och ett örtigt drag som går mot kamomill. Perfekt balans med intakta syror och superlång torr avslutning. Ett vin som har en tydlig början, mellanregister och avslut. En del smaragdviner har alltför hög alkohol och störande restsötma men den här klarar sig helt från alla dessa fällor. Mycket bättre än jag väntade mig, ungefär som en oekad Chablis Grand Cru (kanske Valmur) med perfekt mognad. Grymt!