Ruinart 2002

Den här har varit väldigt bra alla gånger jag druckit den tidigare. För 349 kr som den kostade då det begav sig var det ett sällsynt bra köp, numera betydligt dyrare.

Vad som har hänt vet jag inte, den borde inte på något sätt tippat över redan vid det här laget men nåt fuffens är det.

Doft och smak känns nedtonade med rätt stum frukt och utan djup. Som en enklare NV med viss ålder. All spänst och komplexitet är som bortblåst.

Kanske en dålig flaska, hoppas på det, annars är det bara att dricka upp kvarvarande flaskor.

Crozes-Hermitage 1996 (Graillot)

Graillots Croz från 1996 var ett de första viner jag köpt en hel låda av, nu endast nån enstaka flaska kvar. Det är också först nu det här vinet verkligen visar sig från sin rätta sida.

Doften har utvecklat en väldigt aromatisk känsla med fina druviga drag av chark och saker man förknippar med syrah som peppar, brända örter, rödbärig frukt, lite citrusskal.

Framförallt var det smaken som var ett problem tidigare, i sin mellanfas, med obalanserat hög syra. Nu har den mognat och mjuknat på ett mycket angenämt sätt. Djup komplex smak med en rejäl dos fräschör, klart i min stil, långt och karaktärsfullt.. Väldigt gott, överlägset bästa flaskan jag druckit hittills.

Mullineaux Blanc 2012

Mullineaux och Swartland har helt plötsligt blivit väldigt ”hett”. Eben Sadie var väl först och det är inte direkt så där väldans nytt egentligen, men bra är det, i sin stil.

Denna variant av Mullineaux är baserad av chenin uppblandat med clairette och viognier. Doften är maffig med tät frukt, en del fat och nougat. Komplext och i ett Sydafrikanskt perspektiv får detta nog ses som en återhållsam stil även om det inte är det ur min personliga synvinkel.

Fet krämig smak med fattoner, mogen sötaktig frukt och imponerande djup . Väldigt bra i sin stil som även om det är ett modernt ”slankt” vin från Swartland ändå är rejält drivet om man jämför med, säg, en vit Bourgogne. Gott.

Bourgueil ”Les Perrières” 2010 (Breton)

Jag är normalt inte en fantast av cabernet franc då de gröna dragen oftast blir alltför störande. Denna har helt klart en del av de dragen men också en väldigt aromatisk finstämd bärig fruktighet som påminner om en klassisk pinot i stilen.

Alltsammans sitter ihop väldigt snyggt med en ännu lite bråkig fatkaraktär och stramhet, men komplexiteten och djupet imponerar. Med tid kommer det här nog utvecklas väldigt positivt. Kan inte påminna mig om att ha druckit en bättre Bourgueil så i studiesyfte lägger jag ner ett gäng.

Bourgogne Blanc Vieilles Vignes 2012 (Pierre Labet)

Trots sin unga ålder är doften helt öppen och tillgänglig med tydliga men snygga fat och en Chassagneliknande struktur av krossad sten, örter och djup frukt med bra komplexitet för sin nivå.

Smaken är krämig med tät frukt, stenig och drag av smör och nougat från faten, säkert också en del battonage. Väldigt bra generell Bourgogne som jag gärna köper igen.

Pommard ”La Chaniere” (Marechal) 2004

Det här vinet har alltid varit ett säkert kort men jag har aldrig druckit det med så pass ålder.

Den har hållit ihop väldigt bra och utvecklat finstämda tertiära drag av undervegetation, gammalt trä och tryffel. Det finns inga gröna drag som årgången kan föra med sig, för sin appellation och pris är detta lite sensationellt bra.

Djupt komplex smak med tät frukt, fräscht med balanserad syra och lagom mognad. Jabbar klart över sin matchvikt. Borde köpt mycket mer men har iaf några flaskor kvar. Helt drickfärdig.

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Lavaux-Saint-Jaques” 1986 (Tortochot)

Blint luktar den som en gammal Rioja. En hel del fat med laktisk nästan dillig känsla, lite uttorkad frukt, smörkola, gammalt trä, röd frukt.

Syran i smaken är klart högre än en Rioja vilket är förbryllande, annars lite trött smak utan djup. Röd frukt även här, gräs och smörkola.

Luktar gammal Rioja även efter vi sett flaskan, var är pinotdragen? Tortochot är inget säkert kort.

Grüner Veltliner Smaragd ”Urgestein Terrassen” 2008 (F. X. Pichler)

En lite enklare smaragdbuteljering som är en blandning av olika terrasserade lotter.

Helt i linje med vad jag minns med mycket mineralkänsla, urtypisk pepprighet, örter som fänkålsfrön etc, gul stenfrukt.

Inga fat men trots det en krämig rund känsla och en aningens smöriga drag utan smörkola. Ytterst balanserat och bra, djup finstämd komplexitet. Sällsynt bra grüner. 

Pichler lyckas, här, undvika den alltför ofta påträngande alkoholhettan och avsaknad av fräschör som jag ofta upplever hos Wachauviner.

Denna dricks delvis parallellt med en slatt av Emidio Pepes trebbiano sen dagen innan vilket inte faller väl ut för trebbianon, den känns än mer överprissatt vid jämförelse.

Leoville -Las-Cases 1994 och Mas la Plana 2002

11 flaskan LLC-94 från en låda. Tyvärr är denna en av de som inte är så värst kul. Saknar frukt och djup men har väldiga klassiska drag av stål, cigarrlåda, en känsla av rost/borstat stål i Pauillacliknande stil. Blir lite bättre med luft och är ett klart gott vin men inte så som de kan vara. Dags att dricka upp.

Mas la Planan är fruktintensiv i varm stil med märkbara drag av fat, kaffe, mörk lite likörlik fruk, ännu rätt påtagliga tanniner. Lättgillat och välgjort trots ett, på pappret, dåligt år. Priset på Mas la Plana har dragit iväg över min smärtgräns sett till dess kvalitet men denna var god. Kan lagras i minst 3-5 år till.

Trebbiano och Montepulciano d'Abruzzo 2009 av Emidio Pepe

Emidio Pepe har gjort vin i många år, alltid utan bekämpningsmedel och minimalt med svavel. Utan att ens försökt ligger han numera helt rätt i tiden då hans viner nog kan klassas som "naturvin". Köpte de två som finns i Sverige för en närmare koll.

Trebbiano d'Abruzzo 2009 (Emidio Pepe)

Mörk färg för en trebbiano. Lite stum doft med lätta drag av musselskal i Chablisstil. Lyfter ovanligt mycket med luft och får fram drag av gul frukt, honungspastiller, lite vaxighet. Ett bra vin med viss karaktär utan några direkta orenheter trots sin minimala dos svavel.

Priset står dock inte alls i paritet med kvaliteten, hälften vore mer korrekt. Kul att prova men köper inte igen.

Montepulciano d'Abruzzo 2009 (Emidio Pepe)

Klart intressantare och högre nivå än dess vita motsvarighet. Lite ettrig, örtig röd aromatisk frukt i typiskt italiensk stil. Här finns lätt orena drag av framförallt brett, även ett uns volatilitet av nagellack men nivån ligger inom min gräns för vad som är ok. Frisk markerad syra, detta gillas mer eller mindre av alla.

Klart intressant och riktigt bra vin, förmodligen den bästa montepulciano jag druckit men priset känns även här lite väl högt för vad man får i glaset.