Terre Alte 2006

Livio Felluga håller till i nordvästra Italien där han gör några av Italiens bästa vita viner. Även de röda är bra. En av druvorna i det här vinet, Tocai Friulano, är en druva jag försöker dricka så ofta jag kan, kanske mest för att den är så ovanlig på våra breddgrader. Förutom Tocai Friulano ingår Sauvignon och Pinot Bianco, en udda druvkombination. Friulanon lagras på fat, de andra på ståltank.
Denna årgång anses vara en av de bästa som gjorts. Givetvis tre glas av Gambero Rosso, 92 poäng av Suckling och 18,5 av Robinson vilket får ses som ett mycket högt betyg för ett Italienskt vitt vin. Förväntningarna är höga.

Det första jag tänker på när jag doftar på vinet är att det inte passar i någon av mina doftmallar jag har i huvudet när det gäller vin. Det här är något jag har upplevt tidigare från Fellugas viner, de sticker verkligen ut. Jag har svårt att precisera vad det är, men jag tycker om det.
Det är aromatiskt med havre, örter, grönt te och gelékulor. En balanserad fatton ger den en del fetma, gul frukt med en anings exotisk inslag, varma citrustoner som mandarinskal. Det finns något funkigt som är svårt att sätta fingret som tilltalar mig väldigt mycket, något som tillför ett stort mått av personlighet. Vissa drag påminner mig om bra vit Bordeaux av 50/50 Sauvignon/Semillon, lite bakelit och gummi. Det är högst personligt, väldigt snyggt och enormt tilltalande.

Smaken är fyllig med balanserad fatton, Smaken är intensivare än vad den först verkar vara med örter, honung, bivax, gul fruktighet, skållade mandlar och mjuka fina citrustoner. Smaken är väldigt bra men det är doften som verkligen får en att reagera. Syran känns i eftersmaken som ger ett uppfräschande bett, enligt min smak hade alkoholen gärna fått taggats ner en aning (14%), men det funkar. Det gäller att välja rätt tillfälle för det här vinet med sin fruktdrivna stil och lite eldiga fyllighet.

Enligt hemsidan växer det med lagring men det känns svårt att sia om.
Ett av de roligare vita vinerna jag druckit på länge, det påminner mig en del om när jag provade portugisiska Maritávora för första gången.