Chateau d'Angles Blanc Grand Vin 2008

Huvudsakligen Bourboulenc påfyllt med grenache blanc och roussanne. Fet tung doft och smak med vaxiga drag, tropisk frukt, honung, snygga fattoner och en del rostade hasselnötter. Intressant och komplext på ett fascinerande sätt. Köper gärna igen.

Såg en rad om detta vin av AoV ”expertpanel” där de avfärdade det som oxiderat och för gammalt, de kan ha haft en dålig flaska, min var inte alls oxad, men jag vet att det är gambling med sydfranska vita viner. Jag har druckit vita viner av Chapoutier för en tiofaldig prislapp som varit betydligt mer oxiderade.

Chateau Cantelys Blanc 2004

Jag har en klar fäbless för vit Bordeaux. Det här vinet har jag köpt ett flertal årgångar av och brukar se det som ett kap sett till kvalitet/pris-kvot jämfört med många kändare grannar. 2002'orna var irriterande nog väldigt ojämna vilket denna också har börjat bli, den senaste var en lätt oxiderad flopp inte värd att minnas.

Denna ligger lite år det hållet, jag saknar en del av den rena fräscha fruktigheten med sina feta dova semillondrag uppblandat med friskhet från Sauvignondruvorna även om det finns nånstans lite i bakgrunden. Lite oväntat så lyfter den med luft väldigt mycket vilket jag inte brukar uppleva med detta vin. Blir nästan så pass bra som jag vill ha dem med gummi, vax, gräs, citrusskal etc.

En klar förbättring efter nån dryg timme men fortfarande inte en av de bästa flaskor jag druckit. Men kommer det en ny årgång så kommer jag nog köpa några flaskor av dem också.

Några Bordeauxviner av enklare snitt med viss ålder

Chateau Graulet, 1976, 1985 och 1986

Chateau Graulet kommer från Côtes de Blay, ett premier cruläge vid namn Plassac. Helt okänt 1:er cruläge eller hus för mig. De gör visst fortfarande vin.

76'an är rejält knuten med med mycket mognad, den känns extremt hårt svavlad på ett otidsenligt sätt och behöver mängder med ovarsam hantering i karaff för att öppna upp sig. Jordig och lite skeppsvraksorienterad med något uttorkad frukt, cederträ och örter. Slankt och gott på ett enkelt sätt.

85'an är den som tveklöst har mest frukt kvar. Imponerande komplext och gott för sin oansenliga nivå. Plommon, viol och mörk bitter choklad balanseras av ok syra och finstämda mognadstoner. Riktigt bra.

86'an har ungefär samma mognad som 85'an men har inte samma täta frukt. En del föredrar denna men jag gillade 85'an bäst. Slank och stenig med drag av borstat stål, viol och gräs. Bra.

Representativa flaskor för dessa närliggande årgångar rent stilmässigt.

Leoville Barton 1982

Denna känns väldigt murken och mogen och vi undviker att ge den alltför mycket luft vilket visar sig vara något av en missbedömning. Efter nån timme kommer alltmer frukt fram och den blir riktigt god med mer Bordeauxlika drag, vilket inte var självklart i början då den nästan kändes italienskt syrlig. Kanske inte en optimalt lagrad flaska men ett klart steg upp jmf med de enklare vinerna innan, dock hade jag nog väntat mig mer från en 2'a Cru från 82'a. Väldigt gott hur man än vrider och vänder på det, efter luftning.

De enklare flaskorna är härtappade av Vin & Sprit med informativa baksidesetiketter vilket väcker sentimentala minnen från då jag började dricka vin lite mer seriöst.

Chartogne-Taillet ”Saint-Anne” NV

Chartogne-Taillet är en Champagneproducent från Merfy som jag sprang på för flera år sedan. Den buteljering som verkligen stack ut då var deras minimala produktion av pre-phylloxerastockar av pinot meunier som de buteljerar under namnet ”Le Barres”. Nu är detta, tyvärr, inte denna men jag ser dem ändå som en något förbigången odlarproducent med egensinniga och välgjorda bubbel. De använder huvudsakligen gamla fat i sin vinifiering (om jag har förstått det rätt). Denna aktuella cuvée görs dock av alla tre huvudsakliga druvor men vilka delar vet jag inte exakt, framgår inte.

Denna flaska utan årgång har legat väl lagrad i ca 4-5 år i min källare. Doften är dov, tät, lätt brödig med första drag av mognad, mer röd frukt än grön frukt vilket förmodligen kommer sig av den stora delen röda druvor. Bra, oväntat bra, med finstämt mineralstick och kritiga drag, betydligt bättre än jag mindes den som ung. Ett bubbel som bygger på kraft mer än subtilitet men riktigt gott.

Fyllig smak av röda citrusfrukter och andra klassiska Champagnedrag. Fin längd och tät bra munkänsla, seriöst gott med mersmak. Jag kommer nog hålla utkik efter detta hus i framtiden.

Ramnista Xinomavro 2009 (Kir-Yianni)

Xinomavro är en grekisk inhemsk druva som jag har druckit några gånger men verkligen inte i några större mängder. Vinerna blir bleka som en nebbiolo ungefär och ger strama röda viner.

Doften är finstämd med aromatisk röd frukt på ett sätt som påminner om en nebbiolo eller kanske mer som en högklassig nerello med rönnbär, hallon, sten, örter och citrus. Imponerande finstämd och bra doft för 99 kr.

Smaken kommer lite som en chock då syran är, även för mig, galet hög. Känslan är återigen liknande ett nerellovin fast med mångdubbelt så hög syra. Definitivt ett vin som behöver luft eller lagring. Till fet mat funkade det bra och det blev lite mer balanserat efter luftning. På nåt självspäkande sätt tycker jag om det här, mycket fräschör och karaktär för en högst överkomlig peng. Ett kul och bra vin som det vore intressant att lägga ner några år, kan bli ännu bättre.

Kir-Yiannis prestigevin lanseras senare i sommar, ett självklart testköp. Andreas Larssons rätt nya internetsida med betyg på blindprovade viner ger detta bra betyg och väldigt bra till prestigevinet.

Pommard 1966 (Chateau de Corton-André) och Mountford Estate Pinot Noir 2008

Två, väldigt, olika uttryck av pinot noir hamnade bredvid varandra.

Pommarden var åldersstigen och örtig i en klassisk stil, som alltid med så pass gamla viner var det i början svårt att tydligt känna en druvarom, nyanserna flyter ihop med så pass mycket mognad. Slank frisk smak med drag av jord, skeppsvrak, svamp, röd syrlig frukt, citrus. Ingen av de bättre gamla röda bourgogner jag druckit, saknade lite frukt, men en kul erfarenhet.

Mountford kändes, givetvis, purung i jämförelse. Snygg och djup frukt med en första tendens av tertiära aromer av röd finstämd frukt, en del fat, sandelträ och apelsinskal. Gissningarna gick mot en modern burgundisk producent vilket borde vara ett bra betyg. Mjukheten och draget av smörkola kunde indikera nåt annat men mycket bra i sin stil.

En trio av carricante

Tre vita viner från Etna gjorda av enbart eller dominerande (90%) av den inhemska druvan carricante, kul jämförelse.

A Puddara 2012 görs av Tenuta del Fessina vilka som de flesta andra huvudsakligen gör röda viner av nerello. Detta vin är deras främsta vita vin av carricante.

Det finns ingen direkt ek i varken doft eller smak, intrycket är friskt och lite ungt jästigt med outvecklade päronsplittiga aromer. Ett hyggligt komplext och gott vin men som saknar djup och personlighet för att vara riktigt intressant. Hade hoppats på mer.

Cuvée delle Niche 2011 (Tenuta delle Terre Nere) är ännu en ren carricante från gamla stockar. Här känns en finstämd men balanserad fatton som mest lyfter vinet en del. Frukten är klart karaktärsfull, vaxig och honungslik med drag av grönt te, kamomill och mogen gul frukt. Definitivt det fylligare vinet i fascinerande och egen stil. Mycket bra, liksom tidigare.

Ett tredje vin i uppställningen, Cavanera Ripa di Scorciavacca 2010, var grovt oxiderat och i princip odrickbart. Huruvida det är ett genomgående fel med detta vin, som jag aldrig provat tidigare, vet jag inte. Men med tanke på priset så skulle jag inte chansa en gång till.

Intressant uppställning på pappret som blev sämre än vad jag hade hoppats på, men Terre Nere var som vanligt väldigt bra.

Barbaresco ”Serraboella” 2005 (Cigliuti) vs Barolo 2005 (Cesare)

Cigliutis Serraboella är verkligen ett favoritvin och den här flaskan är precis så bra som väntat. Väldigt aromatisk och fruktdriven för en nebbiolo, blommor, örter, balanserade fattoner som låter frukten skina igenom. Extremt bra.

Cesares Barolo vid sidan om framstår mest som grovt överekat och endimensionellt. Det är svårt att hitta några nebbitoner över huvudtaget. Mest rostade och träiga drag, fullkomligt överkörd av Barbarescon trots att priset är ungefär detsamma.

Kommer inte köpa fler Cesare men köper snarast fler Cigliuti.

Chateau Kirwan 1999

Jag har väl inte varit helt nöjd med mina Kirwan på senare år, lite för modernt för min smak. Den här flaskan slipper någon Bordeauxkombatant bredvid sig, vilket den brukar förlora på, utan dricks som den är.

Faten dominerar en del, framförallt i början, men har man inte druckit bättre Bordeaux på länge, som jag, så är det ändå väldigt trevligt. Frukten kommer fram allt mer med luft och den får lite grovhuggna men ok komplexa drag, kanske inte så Margauxtypiskt, saknar lite fräschör. Känns som om hanteringen döljer ursprunget en del, men gott trots det.

Priset nuförtiden på nya årgångar är horribelt.

Capo Martino 2009

Capo Martino är Jermanns främsta vita vin. Första gången jag provade Capo Martino var årgång 1991 vilken var makalöst bra och perfekt mogen runt tio år efter skörd. Denna känns att vara på väg att tippa över redan nu, efter fyra år. Verkar som om det skett en markant stilförändring genom åren.

Smaken är tung och massiv i en stil som påminner mycket om vita viner från Rhonedalen med låg syra. Drag av honung, torkad gul frukt, grönt te och som sagt låg syra. En lite alkoholigt inslag finns också.

Har Jermann blivit sämre eller är det en dålig flaska? På sitt sätt gott men inte min stil.