lördag, februari 26, 2011

Pape Clement 2002, 1996 och Cos d'Estournel 2001

För första gången dricker jag vin med en annan vinbloggare. Det är en gemensam bekant som tar med Konjären för att dricka, bland annat, två årgångar av Pape Clement. De andra tar jag nog upp senare. Han har även med sig en flaska.

Pape Clement har jag druckit förr med gott resultat. Slottet är det äldsta i hela Bordeaux, vill man veta mer kan man läsa här.

Doften hos 2002'an har ett perfekt anslag mellan traditionellt och modernt. Den känns lite mer tillgänglig än förra gången men växer med luftning. Alla fina Bordeauxtoner man väntar sig finns med som exklusiv cigarrlåda, blyertspenna, viol, tät djup frukt som är otroligt snygg. Det luktar riktigt dyrt och lyxigt. Vad jag gillar hos Pape Clement är den underbara känslan av sten och rost vilket ger vinet ett extra lyft. Smaken är ännu lite knuten men är givetvis otroligt god. Ett riktigt hedonistiskt vin med en krämig smak som klingar kvar länge helt utan gröna toner som årgång 2002 kan föra med sig. Bästa vinet i Graves år 2002 enligt Parker och jag har provat den bredvid Haut-Brion och håller med.


Magrez anklagas av en del att forcera vinerna i den moderna skolan men själv tycker jag att han om någon är den som lyckas balansera det perfekt.

1996'an är väldigt lik 2002'an med endast ett lite mer utvecklat drag av mossa, murket trä och lite rörsocker. För ett par år sedan minns jag konstigt nog den som mer utvecklad. Doft och smak är som en repetition av vinet ovan och bortsett den lite mer mogna tillgängligheten vill jag inte påstå att den här är uppenbart bättre trots det på pappret klart bättre året. Godare just nu men inte nödvändigtvis ett bättre vin på sikt. Det är nog överprestationen det svaga året 2002 som gör de så pass jämställda.
Båda vinerna kommer dock vinna på ytterligare lagring. Jag kan gott vänta runt 3-5 år innan jag provar nästa 2002'a även om de slinker ner väldigt lätt redan nu.

Konjärens flaska provar vi blint. Den första reaktionen är att det är ett väldigt bra vin med stor insmickrande doft av högsta snitt. Rätt modern med med bra ryggrad, lite som Pape Clement skulle man kunna säga. Superfin doft med en hel del fin choklad, kaffe, lera, lite basilika, plommon, sötbärig frukt av vildhallon, sötlakrits och en del vediga Bordeauxdrag. Det måste vara Merlot som dominerar. Jag är inne på en Saint Emilion av hög klass med lite moderna drag, kanske lite som Grand Mayne 1998 var för fyra år sedan eller en till och med en Pavie-Decesse. Det känns mer modernt än P-C ovan med mer smörkola vilken nog bara behöver lite mer tid för att slipas ned.


Vi får ledtråden att det är andra sidan. Merlotinslaget leder då till Saint Estephe. Det här insmickrande anslaget är det inte alla som har i Saint Estephe. En del hus dyker upp och Cos ligger nära till hands men tar man med sig en Cos lite spontant så där till någon man aldrig druckit vin med tidigare? Det gör man uppenbarligen vilket uppskattas enormt, varför har jag inte bjudit över Konjären tidigare. Den här flaskan har inte det starka draget av kokos som jag brukar känna i Cos men kvaliteten är där. Det här vinet är nog det som skulle vinna mest på lagring. Med tanke på hur öppen 1996'an var för något år sedan så skulle jag säga 4-5 år.

2 kommentarer:

Frankofilen sa...

Mmm, jag måste försöka prova Pape Clément. Jag lägger mig helt på rygg när det gäller Bernard Magrez; killen vet vad han gör. Lite modernt tillvänjt kanske, men aldrig med bortslarvad ursrungskänska. Konjären är en så fantastisk trevlig och sympatisk snubbe (precis om de flesta vinarskallar, är det inte märkligt?) att jag inte är ett dugg förvånad att han tar med sig en Cos.

Ezra sa...

Ja, jag faller också pladask för hans viner, han låter inte tekniken överskugga ursprunget. Vi får hitta nåt tillfälle att dricka vin så kanske jag råkar få med mig en flaska P-C, det finns några kvar;)
Och förhoppningsvis blir det fler tillfällen med Konjären.