Corton-Charlemagne 1997, Brancaia Il Blu 2002 och Castello di Fonterutoli 1999.

På grund av födelsedag drar jag ihop en ostronsoppa till förrätt och lamm med tortillas fyllda med aubergine, tomat, buffelmozzarella och basilika till varmrätt. Då måste man ju också öppna lite passande viner. Så den sista flaskan Corton-Charlemagne 1997 av Bonneau de Martray öppnas på förmiddagen för att undersöka om den bör luftas, den får en lite kortare stund i en mindre kanna nån timme innan den skall drickas. Till lammet luftas en Brancaia Il Blu 2002 samt en Castello di Fonterutoli 1999 (halvflaska) i god tid.

Det osar, verkligen osar mineralitet om Corton-Charlemagnen. En enormt tät doft av mineraler, våt slipsten och flinta är det första man slås av. Bakom detta finns lagom mogna äpplen, gula plommon, lite ek som har nästan helt har integrerats, citronskal, nötter, ett uns blommighet i stil med lilja. Ett imponerande vin men inte riktigt så bra som jag minns den, jag tyckte om den bättre när den fortfarande hade en tung, fet känsla vilken nu nästan har torkat in helt. Man skulle kunna ta den för en mycket bra, mogen Chablis Grand Cru med sin helt dominerande mineralkaraktär.
Brancaia Il Blu 2002 består av 50% sangiovese, 45% merlot samt 5% cabernet sauvignon och är precis som jag minns den: Enormt tät, i synnerhet med tanke på årgången, dov mörk frukt med bakomliggande moderna fat, mörk bitter choklad, plommon, kaffe, körsbär med fin kärnighet, cederträ, komplex men ännu lite ungt bångstyrig, väntar till runt 2011 innan nästa öppnas. Det som slår mig är att ingen som provar denna blint skulle ta den för en 2002'a, imponerande bra.
Castello di Fonterutoli 1999 är betydligt mer utvecklad, här finns teblad, mulljord, bigaråer, cederträ, choklad, brända örter. Ett okomplicerat gott och rätt utvecklat vin, tyvärr sista flaskan.