Korkdragaren

Chateau Certan de May 2004

2012-01-23T14:51:00.000+01:00

Senast jag drack den här var för knappa två år sedan. Då kändes den ännu rätt ung men med bra potential för hus och årgång.

Den här flaskan är direkt betydligt mer öppen och framåt än väntat. Stor inbjudande stålig Pomeroldoft med alla attribut av plommon, lera, örter, mörk choklad och lite kaffe. Väldigt bra.

Tät och fräsch smak utan alltför moderna anslag. Mjuk fin frukt med lagom bett av tanniner och syra. Klart bättre och mer tillgängligt än väntat, Nu kan man börja dricka de här.

Gran Vino Reserva 1999 (Bodegas Weinert )

2012-01-20T01:13:00.000+01:00

En producent från Argentina jag har läst en del om men aldrig haft möjlighet att prova är Bodegas Weinert. Som motvikt mot de flesta andra producenter i Argentina så gör de viner i en extremt klassisk stil, aldrig nya fat, normala alkoholhalter etc. Alltså ingen superkoncentrerad alkosaft som det tyvärr ofta blir när många producenter ska göra ”bra” vin. Jag provade deras enklare, normala, Cabernet 2005 vilken gav mersmak. Hade nog gissat Frankrike på den om jag fått den blint.

Sen hittade jag denna med ålder, mycket kul. De gör även en topplinje som kallas Estrellas (estrella=stjärnor) där vinerna märks med stjärnor, upp till tre, beroende på vin. De är extremt svåra att hitta och kostar loco mycket, runt 2000 om jag fattat rätt.

13 år är rätt mycket för ett Argentinskt vin. Doften är väldigt mogen med toner av arrak, trä, svamp, tobak, finstämd frukt och viol. Riktigt bra men den känns lite trött, lite som en medelklassbordeaux i 300-kronorsklassen som blivit rejält åldrad.

Smaken är även den rätt åldersstigen med en del syra, mogna toner av tobak, gräs, svamp, sirlig fräsch frukt. Intressant och bra men den känns som om den håller på att falla ihop lite grann. Den toppade nog för några år sedan men det kan även ha att göra med hur den har lagrats under tiden. Weinerts viner är kända för att tåla lagring.

Känslan är, liksom den förra vinet från dem, inte alls så som man tänker Argentina utan mer Frankrike. Det finns en fräschör och lätthet man normalt inte hittar här. Syran är också mer Europeisk. Väldigt kul och riktigt bra för runt 180 kr, konstigt att ingen svensk importör tar in deras viner.

Galpin Peak Pinot Noir 2006

2011-12-24T22:03:00.000+01:00

Ännu ett lite udda experimentelltlagringsprojekt, den förra Pinoten från SA, Hamilton Russel, varbland det värsta jag druckit på länge, får se hur denna ter sig.

Kvalitetsskillnaden är extremt tydlig,det här är klart bra. Sötfruktig Pinotfrukt med bra djup, fat ochgräs. Inte alls samma brända känsla som Hamilton Russel. Klassiskoch inställsamt fruktig men samtidigt rätt finstämd, den härbehöver inte skämmas för sig i jämförelse med mången amerikanskPinot.

Mjuk fyllig smak med tät frukt av sötabär, en hel del vanilj, kaffe och choklad. Alkoholen är balanserad,riktigt gott. Oväntat bra, okomplicerat men gott. Marginell men heltöverkomlig rökig SA-känsla. Deras toppinot ska bli kul att provamed tanke på hur pass bra den här visade sig vara.

Nu har jag semester så det kommer vara väldigt sporadiskt med inlägg, några sådana här som ovan har jag på lager men i övrigt ligger jag lågt. Kanske hittar jag kul vin på vägen som är värda att ta upp. Jag kommer fira jul med ett exklusivt Brasilianskt rött vin...God Jul!

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Clos du Fonteny” 2005 (Bruno Clair)

2011-12-05T23:59:00.001+01:00

Jag har glömt att ta upp det härvinet men det är helt klart värt att kommentera. När jag skriverdet här ska man veta att jag har ytterst svårt för Bruno Clairsom producent, ett ypperligt exempel på en biodynamisk producent sominte är kapabel att göra bra viner. Kvalitet har att göra med braråmaterial och skickliga vinmakare, inte planeters och månensrörelser.

Fick det blint. Lätt klassisk doft medmer jordiga, mineraliga inslag än komplex frukt. Helt klart entraditionell producent av stram Bourgogne, Montille kan vara så härung men brukar ha mer kött på benen. Inte Montille alltså,svårgissat. Helt ok för bättre villagenivå från svalt år.

Sen får vi höra att det är 1:er Cru,dyr sådan, då är det helt klart inte ok, från bra varmt år!!!Ännu mindre ok, ingen kan tänka tanken att det är 2005. Det äralla överens om, inklusive den som har med sig vinet. Det tar P nånminuts betänketid att istället sälja vidare sina flaskor, detfinns alltid nån lättlurad typ som går mer på rykte än verkligkvalitet. Så här medioker brukar inte ens Bruno Clair vara, frånvarma bra år, vilket skämt.

RWT Shiraz 1997

2011-12-01T00:31:00.001+01:00

Stor maffig doft med dov utveckladfrukt som växer med luftning. Helhetsintrycket är lyxigt med avvägdmodern känsla, att det är en Australiensiskt vin av väldigt högnivå känns rätt tydligt. Örter, fat, mint, blommor, lera och stål.Även denna Shiraz har en del gräsiga, cederträliknande drag somfår mig att tro att det finns Cab med i den. Mer Shiraztypiska dragkommer fram mer med luft.

Massiv smak som dock intekänns det minsta svulstig eller överextraherad. Enormt bra medkrämig djup känsla och imponerande nivå av karaktär. Stort vinsom vann över alla (D.d Chevalier 96 etc), i nivå med bättre 2:ra crunivå enligtsamstämmiga röster, om man nu skall göra jämförelser. Penfoldslyckas än en gång leverera bäst under kvällen. Penfolds bättreviner är nästan provocerande bra för en frankofil som jag, eonerfrån Ben Glaetzers senskördade monsterviner.

Strax efter vi drack denna kom de nyaårgångarna av Penfolds på SB, vilka kostar en hel del, men setttill kvaliteten dessa viner håller så är priserna faktiskt heltok. Man borde se dem i samma kategori som en bättre Bordeaux/CoteRotie, då är priserna helt ok. Inte för de vita dock, de äralltför banala. Och vilket detta vin visade, de behöver lagras.

Domaine de Chevalier Rouge 1996

2011-11-30T15:09:00.001+01:00

Den öppnar lite tveksamt med väldigtunkna träiga aromer och krutiga drag men de här aromerna brukarluftas bort. Senare öppnar den upp sig rejält och får fram enfruktig fatig bordeauxdoft med rostat kaffe, choklad, trä, vanilj,mörk dov frukt och blyertspenna.

Mjuk fyllig smak som är rättdominerad av fat vilket ger mycket kaffetoner och en krämigchokladig känsla. Väldigt gott och oväntat bra om man gillar denfatiga stilen, minns 1990 som rätt död och sex år är inte såmycket i skillnad. Oväntad överprestation i något överfatad stil,helt drickfärdig.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

2011-11-21T23:02:00.001+01:00

2000 är inte någon toppenårgång förnorra Rhonedalen, jag har inte några förväntningar att denna skallleva upp till 1998 eller 2003 men Jamet är ju alltid Jamet. Dags fören andra koll, förra gången jag drack den var 2006 (tiden gårsnabbt) då jag hade ungefär det intrycket.

Inte riktigt så öppen och tillgängligsom jag trodde, den behöver en del luft. Klassisk fin Syrahdoft avbra kvalitet men den saknar djupet och parfymen som 98 och 03'an har.Lätt rökighet, teblad, jord, gräs, rödsyrlig frukt.

Medeltät smak med kvaliteter mensaknar som sagt det riktiga djupet, dock ett väldigt bra vin medarketypisk känsla av bra Syrah från norra Rhonedalen. Lite av denfina blommigheten finns, röd frukt, lite syrligt som nyöppnat,lossnar aldrig riktigt men är så klart ett väldigt bra vin. Mankan gott vänta några år till om man vill, den börjar nåpensionsåldern men är fortfarande pigg.

Två mogna nyinköpta Pessacer sida vid sida.

2011-11-18T01:59:00.001+01:00

Smith Haut Lafitte Blanc 1995

Smith HautsLafittes rykte har inte alltid varit det bästa, när de skärptetill sig verkar det finnas olika åsikter om. Deras röda 1998 ärgrym så det borde ha varit innan dess. Från 1991 slutade de användapesticider vilket kanske kan ses som en tidsmarkering. Denna var iafbillig jämfört med hur priserna ser ut nu för tiden.

Öppnar jag en 16 år gammal vitBordeaux så förväntar mig den typiska känslan av bokna äpplen debrukar dras med. Den här har inte alls något sådant. Djuptimponerande doft som är helt intakt, fruktintensivt och perfektmoget. Lanolin finns men inte så mycket (det ärSauvignondominerat), snygga balanserade fattoner, honung, kamomill,örter, lätt petroleumton. Ruggigt bra nästan i nivå medPape-Clements vita som är en favorit, fast annorlunda, klart bättreän den Domaine de Chevalier Blanc 1992 jag drack för inte så längesedan.

Tät fet smak, utvecklad mogen smak meninte trött på något sätt. Vax, gul mogen frukt, ett lätt drag avbrynt smör, honung, fin känsla av mineralitet som inte många vitaBordeauxer brukar lyckas få fram. Imponerande och oväntat!

Kraften och måttet av karaktär i dethär vinet behöver smakrik mat för att komma till sin rätt,bortsett från att det är ett häftigt provningsvin.

Pape-Clement Rouge 1989

Om den vita Bordeauxen överraskadepositivt så hade jag redan innan höga förväntningar på det här.Allt annat än extremt bra hade varit en besvikelse.

Vid öppnandet känns vinet liteinstängt med en del skeppsvrak och krutrök men det lättar medluftning och frukten kommer fram alltmer. Finstämd klassiskBordeauxdoft med cederträ och finaste piptobak blandas med dov mörkfrukt, fina rostade toner, viol, gräs och örter.

Smakrik med inte massiv utan väldigtklassisk med väl mogen känsla, dock inte trött på något sätt.Läskande och fräscht med djup smak och sirlig mognadskänsla,frukten kommer fram alltmer med luft. Ytterst bra vin på topp justnu, tror inte det kommer bli bättre.

Första gången jag har köpt vinutomsocknes, det var väldigt kul och kan lätt bli en dyr ovana. Denstörsta positiva skillnaden för mig är att det går att få tag imogna klassiska viner av den här typen.

Riesling Idig 2005 (Christmann)

2011-11-15T22:21:00.001+01:00

När jag provade de här då delanserades tyckte jag att de var bland det mest lovande ochimponerande inom Rieslingväg jag provat. Tills nu har jag lyckatshålla fingrarna borta från flaskorna vilket är bra då det är ettutpräglat lagringsvin.

Doften är dov och utpräglat stenigmen inte på ett petroleumsätt utan mer av krita och en känsla avkall lera. Enormt djup fin doft av stenfrukt, gråpäron, nougat,grönt te och blommor. Strålande bra, bland det bättre jag druckiti Rieslingväg.

Krämig fet smak med en oljig känsla,stenig och djupt komplex. Fylligheten och den inte alltför högasyran kommer sig nog av det varma året, men visst finns det rättbra med syra. Ruggigt bra Riesling, det är framförallt den perfektabalansen som gör det speciellt. Det är lite som en Riesling förBourgognefantaster.

Morey Saint-Denis Blanc 2003 (Dujac)

2011-11-15T20:12:00.001+01:00

Dujac är lite aven favoritproducent, men det är mest röda viner jag tänker på då.Den här vita hittade jag för en bra pris i London.

Doften är bra med en klar känsla avvit bourgogne men känns förvånansvärt ungt knuten. Att det är en2003'a känns inte alls, intakta syror, flera år till skulle noglyfta det här en hel del.

Stenigt men inte på ett Pulignysätt,samtidigt har den en fin krämig smörighet som drar lite åtMeursaulthållet men inte riktigt fullt ut. Att de andra har svårtatt gissa område känns självklart, tills de får lite hjälp.

Inte stort men riktigt bra, minerfarenhet är att 1:er Cru varianten är ett betydligt steg upp.

Vita och röda pappar med ålder

2011-11-12T02:30:00.001+01:00

Chateau de Beaucastel VieillesVignes Roussanne 1996

Den här roliga flaskan hittade jag iLondon för mindre än vad en ny flaska kostar. För några år sedanprovade jag 88'an som var enastående bra så jag hade lite hopp omden här.

Den verkar ha börjat lyfta sig frånsin oxidativa mellanfas men visst har den klart bokna toner av gamlaäpplen. En hel del arrak som påminner om fatlagrad rom, mycket fat,vanilj, tropisk frukt, rostat bröd, torkat gräs och nougat. Väldigtkomplext i en fet fatig stil.

Rätt låg syra och aningensalkoholigt, fet krämig känsla, tropisk frukt, mycket fat och liteålderstigen oxiderad smak. Rätt gott även om det inte riktigt ärmin typ av vin, mycket kul och annorlunda med en imponerande långeftersmak.

Domaine de la Janasse Blanc 1985

Den här flaskan kändes minst sagt somen chansning. Färgen tyder på att det är intakt med bara en lättgyllengul ton.

Rejält mogen med bokna äpplen,honung, lätta drag av punsch, inte lika komplext somBeaucastelflaskan men oväntat bra och kul. Det finns en litenunkenhet som kommer fram lite grann men som inte stör alltförmycket.

Fet mjuk smak med drag av övermognaäpplen, honung, gul mogen frukt. Inte dåligt men inte heller såimponerande bortsett från att det är så pass fräscht för sina 26år.

Chateau de Beaucastel Rouge 1999

Den öppnar stramt och stenigt, rejältmed tanniner och syra. Två timmars luftning gör väldigt mycket.

Massivt fruktig doft med röd tätfrukt, mint, rostade örter, tjära, svart te. Mycket personligt ochkomplext.

Djup karaktärsfull smak med ännustrama tanniner. Luftningen gör att frukten har öppnat upp sig ochsyran dominerar inte lika mycket. Väldigt bra med sydfranskrödfruktig känsla, teblad, lakrits, lite dov träig mognadskänslamen med långt liv kvar. Väldigt tät frukt. Bland de bättreBeaucastel jag druckit men inte i nivå med 1990.

Le Vieux Donjon Rouge 2000

Den här känns betydligt mer utveckladän Beaucastel 99 med torkad frukt, russin och lite kryddpeppar. Detär bra men känns inte som någon bättre årgång, rostade örteroch lite dov köttig känsla.

Mjuk fyllig smak, rätt låg syra ochlite russinlik frukt som nog var bättre får nåt år sedan.Karaktärsfullt men lite trött.

Barolo ”San Rocco” 2005 (Azelia)

2011-11-06T03:10:00.000+01:00

Azelia är enbaroloproducent jag har fått upp ögonen för. Alla deras viner harimponerat då jag har provat dem. Nu kom jag för mig att köpa enflaska av deras vingårdsbetecknade San Rocco för en mer grundligkoll, det var den enda de hade på passagen.

I början är denlite oväntat trist och stum men efter en dryg timme förvandlas denrejält och öppnar upp sig. Väldigt komplex doft med Nebbitypiskaattribut av lera, blommor, rost, röd frukt, ved och citrus. Ruggigtbra med lagom moderna drag, sista glaset är så klart det bästa.

Rejält kärv ochstram smak med markerad syra. Fin djup frukt, väldigt druvtypisk,lång och läskande med en del fattoner. Ytterst bra Nebbiolo som jaggärna köper fler flaskor av, det kostar dock en del, trots det ser jag det som ett bra köp i jämförelse med liknande prissatta Nebbis.

Det här vinetkommer vinna väldigt mycket på lagring. Annars måste det luftaslänge, minst en och en halv timme.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Joseph Drouhin)

2011-11-04T02:09:00.000+01:00

Sista flaskan avdet här vinet som alltid har varit väldigt bra. Med ålder har detblivit mindre expressivt och faten har helt integrerats.

Doften är mildmed en fint utvecklad nötighet, smör och krita. Med luft växerdoften betydligt och får mycket mer tropisk frukt, musselskal, jodoch en nästan Rieslinglik oljighet, mycket bra. Inte flashigt ellerfläskigt utan mest mineraligt och fräscht.

Kritig smak medtät lite krämig känsla, smör och drag av halm, gräs ochmusselskal. Mer frukt kommer fram, det här är komplext på ettåterhållet klassiskt sätt som skulle kunna tas för en Puligny.Väldigt gott och inga premoxproblem alls. Så här får gärna allamina Chablisviner vara.

Chateau Clarke 2000

2011-11-04T02:04:00.001+01:00

Väldigt bra klassiskt skolad Bordeauxfrån bra år. Stilmässigt påminner den om en traditionell Pauillaceller liknande. Stål, cederträ, tobak, mörk frukt, blyertspenna,blommor och lite lätta kaffetoner. Väldigt snygg doft som harutvecklats en del sen sist men det känns som det här vinet har enhel del framtid framför sig. Det är mer Merlot i Clarke än vanligt för Medoc, trots det känns den väldigt cabbig.

Pauillackopplingen är inte helt fel då det är Lafite-Rotschildarna som driver egendomen.

Inte stram men ändå ännu rätt hårtstrukturerad smak med cabbiga drag, ståligt och mineraligt. Väldigtfräsch krispig känsla. Mörk dov frukt, kaffe, blommor och fat i traditionell stil.

Väldigt bra vin som behöverytterligare några år och var ett extremt bra köp för runt 200 kr. Jag minns en väldigt bra 96'a för några år sedan så potentialen är stor.

Hibiscus och Pollen Street Social

2011-11-02T01:56:00.000+01:00

Hibiscus

Här vart detockså endast den enklare lunchmenyn vilket var lite trist då jaggärna hade testat mera, det gick tyvärr inte.

Stilrent ochavslappnad stämning, nästan lite lojt.

Som av en händelseåt jag en pumpavelouté som förrätt här också och vilkenskillnad mot gårdagen. Väldigt bra, underbart len och smakrik medstrålande lätta, fräsch smakbrytningar runt om somgranatäppelkärnor etc. Klasskillnad mot Robuchon.

Varmrätten varäven den väldigt bra men drogs ned av den enkla fisken pollock somhuvudråvara vilken aldrig blir riktigt bra. Trots att de hade rimmatden länge och väl och att den var av högre klass än normalt. Brarätt i övrigt, runt om hade de friterat skinn av fisken somoätliga, men de var bara att peta bort.

Desserten var enfantastisk avslutning som var den bästa desserten på hela matresan.En djup skål med en kräm på färskost, färska bitar av fikon ochtoppad med en fenomenal glass av Earl Grey-te. Otroligt gott ochfinstämt, jag var verkligen imponerad av desserten, den var påtrestjärnig nivå. Rent, enkelt men gott. Så här borde de varit påDucasse.

Pollen Street Social

Sista middagen varpå detta relativt nyöppnade ställe. Det drivs av en kock,Jason Atherton, som jobbat länge under Ramsay, på Maze och andraställen. Hyllningarna har varit unisona och de fick en stjärnaturligt nog lite efter att jag bokade mitt bord.

Här vart det denvanliga avsmaken med flera smårätter som inte var så värst små.Satt/stod i baren som drar mycket folk. Smetfullt på en måndagborde vara bra betyg.

En ”risotto”på fint tärnad bläckfisk och blomkål var väldigt, väldigt bra.Strålande kvalitet på bläckisen som verkar vara lite av eninneråvara i London.

Deras variant av”Full English Breakfast” var kul men fungerade inte lika bra dåen tomatsås tog över hela smakpaletten. Basen var det eviga bakadeägget med bacon, svampcréme och nämnda tomatsås.

Fiskvarmrättenvar på torsk och var enormt bra, fisken i sig var den mest perfektafisken ur tillagningssynpunkt under hela resan, serverades med krämigsås, olika bönor och finfin potatispurée.

Huvudrätten påkött var bisarrt stor, jag kunde inte äta upp den. Ingakonstigheter men köttkvaliteten var inte i nivå med Hedone,givetvis.

Väldigt stabilmatlagning, lite förväntade smaker bortsett från bläckisen mendet var en kul upplevelse och kändes väldigt prisvärt. De försökerinte göra något udda eller knäppt utan det är rätt mycket iRamsays klassiska stil med en liten tvist.

Pollen StreetSocial var väldigt bra, klart bättre än Robuchon tex men inte medsamma finess som Hibiscus trots att det ”bara” var en lunch där.Stark rekommendation dock.

Ska jagsammanställa London är det att Ducasse är bättre än Ramsay av detvå trestjärniga och min favorit bland de tvåstjärniga ärfortfarande Michael Wearing som jag måste tillbaka till (kan detverkligen ha varit så jäkla bra...). Och jag måste även kollaHibiscus närmre som var min favorit av tvåorna denna gång. Robuchon borde inte ha två stjärnor.

L'Atelier de Robuchon

2011-10-31T01:04:00.000+01:00

L'Atelierde Robuchon

Det här harblivit en form av kedja som finns i Paris, London, Hong-Kong etc. Deflesta, som denna, har lyckats få två stjärnor.

Det är rätt kulatt sitta vid baren och se in i det öppna köket. Precis som i endel TV-kockprogram så svarar hela köket unisont ”Yes, chef”direkt när köksmästaren säger till om något. Man sitter och serdirekt vad alla gör.

Här var vi inteupplagda för nån långsittare utan tog den enklare lunchmenyn. Vihade nog inte några större förväntningar, Robuchon har inte någotvidare rykte bland seriösa matmänniskor. Det här var mer: vi ärju tvungna att äta lunch någonstans så varför inte här, och sevad det var frågan om.

Maten var dock bramen något vobblig.

Min förrätt varhelt ok bra, en velouté på pumpa med lite knapriga tillbehör ochsmakbrytningar av citrus. Gott men inte så minnesvärt.

Min väns förrättvar bättre trots att det var det förbannade bakade ägget (snartmåste det försvinna...) serverat med svamp och standardtillbehör,gott men väntat. Jag vägrade att beställa det trots tryck frånflera håll.

Varmrätt påtagliatelle av bläckfisk. Oväntat bra och fräscht med bläckis avbra kvalitet utan någon gummiaktig konsistens som det lätt blir.Enkelt smaksatt med basilika och bakad tomat, bra men inte så värstminnesvärt.

Ok desserter meninte mer. Välgjort och gott men alls inte på tvåstjärnig nivåenligt mig. Mer som en medelmåttig till svag enstjärna. Återigenäter man klart bättre på alla enstjärniga i Stockholm, men då åtvi iof sig den enklare lunchen.

Påpekas bör äratt det var väldigt billigt, 40£ för tre rätter med tre glas vintill mina tre rätter. Trista viner, men ändå. NZ Sauvignon,yiack... det är minuspoäng. Lunch på Londons stjärnkrogar ärgenerellt rena fynd.

The Ledbury och Alain Ducasse at the Dorchester

2011-10-25T15:49:00.001+02:00

TheLedbury

Jag hade högaförväntningar på Ledbury. De har fått flera utmärkelser senastetiden och har två stjärnor.

Vi valde trerätter ur den vanliga á la carte-menyn då vi ville ha ett brahelhetsintryck, tänkte att de enklare lunchrätterna inte skulle gedet.

De verkar görarätter med en liten tvist då det gäller smaksättningen, ofta medlätta asiatiska inslag men aldrig så att de tar över.

Förrätten varkungskrabba med zucchini och frusen parmesan. Krabban var fintstrimlad som soppspagetti vilket jag inte uppskattar då mjälla finabitar av färsk kungskrabba känns bättre. Den här rätten var nogden enskilt sämsta under hela resan, meningslös, smaklös ochointressant. Vi var djupt besvikna.

Min varmrätt varbra, inte på tvåstjärnig nivå men väldigt bra. En halv europeiskhummer i form av urtaget kött serverad med broccoli och brynt smörfint smaksatt med asiatiska/orientaliska kryddor. Bra kvalitet påhummern, framförallt sjukt stor bit hummer. Min väns rätt var intealls lika bra, en havsabborre som så ofta då det kommer tillhavsabborre drogs med en lätt unken biton. Havsabborre liksom blamakrill måste serveras en väldigt kort tid efter att den haft enpuls för att inte få denna bismak. Rätten som sådan var inteheller alls lika bra.

Desserten var bramen inte tillräckligt bra. Väldigt god och bra ingefärsglass meden ok tonkabönsbakelse.

Som helhet enbesvikelse och inte alls i nivå med våra förväntningar. Som enmedelgod enstjärna. Man äter bättre på alla enstjärniga iStockholm, stilmässigt ligger det lite åt F12's stil med sinaasiatiska inslag, fast F12 är bättre.

Alain Ducasse at the Dorchester

Ducasse är en avde mest kända inom lyxmatsbranschen. Tre stjärnor i Paris, Monacooch nu London med ytterligare restauranger över hela världen.Undrar hur mycket mat han lagar nuförtiden, bra på att anställapersonal måste han dock vara.

Atmosfären ärextremt lyxig på ett nästan ofräscht sätt på The Dorchester menpersonalen inne på restaurangen är väldigt trevlig ochprofessionell.

Väldigt stabiltoch bra rakt igenom. Ammisen var en rätt på krabba (deja vu frånlunchen...). Fräscht och gott och en väldigt bra början, nivån pådenna första start höjde våra förväntningar en hel del. Det varhelt klart den mest anmärkningsvärda ammisen hittills. Supertätasmaker och väldigt god.

Nästa varmiddagens dipp. En rätt med grönsaker tillredda på olika sätt,jag är en stor fantast av grönsaker så det borde vara en rätt imin smak men att servera lätt tillredda grönsaker i oktober iEngland fungerar inte. Om inte grönsakerna har den smak som de harpå San Pau, eller i Italien på sommaren, så fungerar inte den härrätten. Den blir som mest ok. De som har dragit upp en morot urmarken, sköljt av den och ätit den vet hur goda de kan vara, attförsöka sig på detsamma med inköpta grönsaker är att gräva engrop åt sig själv. Denna rätt borde diskvalificerat sig eftersommaren.

Sen började docken uppvisning i klassisk matlagning på högsta nivå.

Pastarullarservade med kycklingqueneller smaksatta med tryffel samt hummer ochen fenomenal sås till var ruggigt god. Kvaliteten på hummern vardock inte helt hundra, lite överkörd och aningens seg. På endirekt fråga påpekade jag det vilket de tog, inte bra, men helt ok.Min lunchorgie i hummer var klart bättre sett till hummern. Menrätten var grym, den var visst deras signaturrätt.

Nästa rätt varenligt mig den bästa på hela resan, alltså den bästa på runt 40stycken.

Helgeflundraserverad väldigt avskalat med tunna skivor rotselleri naperade medskaldjurssås, toppade med små svampar och bläckfisk. Runt omhälldes en av de bättre såser jag smakat. Världsklass, helt inivå med Rochat som jag ser som den bästa traditionella restaurangjag hittills besökt. Dock tyckte jag återigen att fisken kundetagits ur ugnen aningens tidigare.

Hjorthuvudrättenvar väldigt bra men inte i nivå med fisken. Rätt många olikasmaker med kvitten, pumpa och annat. Stabilt och säkert men integrymt.

Osten var påsamma nivå som jag äter varje vecka, alltså väldigt bra men ingetsom stack ut från det vanliga. Kul tillbehör dock.

Den förstahuvudsakliga desserten var mycket konstig, en rätt på exotisk fruktsom passionsfrukt och mango. De har uppenbarligen inte tillgång tillden bästa frukten. Syran i den här rätten var på en bisarr nivåsom gav tårar i ögonen och frätsår i munnen. Vi fattadeingenting. Smakerna var ok men syran var obarmhärtig.

Sen kom en oändliglinje av sötsaker och choklad som satte totalt stopp för vidarematintag, har sällan varit så mätt.

Det här var denenda gång vi drack ett seriöst vin som var riktigt gott. EnChassagne-Montrachet 1:er Cru ”Morgeot” 2002 av Girardin somlevererade över förväntan, mycket bra med mineralitet och fintutvecklad nötighet, bröd och tät frukt. Fick även ner ett glasCrozes-Hermitage 2009 av Graillot som var bra.

Lite fascinerandeatt en överväldigande majoritet av personalen på dessa ställen ärfransoser med rapplig svårförstådd engelska, endast sommelierenvar britt.

Ducasse höllglädjande nog nivå med sina tre stjärnor, det är inte ofta manäter så pass bra mat. Dock fanns det dippar, grönsaksrätten ochsyrachocken i form av desserten, men helhetsmässigt var det ruggigtbra.

Den enda vi var påsom kommer in på min topp-tiolista, men den ligger en bit frånhelhetsintrycket man får från Spaniens bästa, som förövrigtkostar mindre pengar.

Gordon Ramsay och Hedone

2011-10-23T17:12:00.000+02:00

Tänkte lägga upp mina intryck efter en hektisk matorgie i London, delar upp dem efter dag. Först dag ett alltså.

GordonRamsay

Gordon Ramsaybehöver ingen närmare beskrivning. Bland alla restauranger handriver så är det här hans främsta med tre stjärnor. Trots attdet nog var länge sedan han själv jobbade i köket så ska nivånhålla sig på trestjärnig nivå i en klassiskt fransk stil.

Personalen ärextremt välkomnande och trevlig rakt igenom, trots att en del ser utsom fotbollshuliganer (det gör iofs Gordon också). Trevligaste ochproffsigaste personalen på hela resan.

Som alltid ettglas Manzanilla som fördrink medan man fick lite ostfylldasmördegspuffar att stoppa i sig. Vi la i övrigt inte så mycket fokus på vinerna. Drack ett gott glas Mullineux Blanc till rätterna.

Ruggigt trevliga Jean-Claude visar köket.

Även trestjärniga kockar måste göra skitgöra som att skala tomater.

Ammisen bestod aven liten havskräftstjärt på en liten bädd fina grönsakervarefter en tomatconsommé hälldes runt (alltid consommé på sådanahär ställen). Väldigt fräsch bra början, mild och lätt.

En välgjordankleverterrin serverades lite för kall vilket gjorde att den varlite för fast vilket också dämpade smakerna. serverades med enmillefueille av fruktmarmelader och små bitar av rökt anka.

Signaturrätten,ravioli med hummer, havskräfta och lax serverades med en enaståendegod sås. Raviolin var rejält matig på gränsen till stabbig medhög kvalitet på råvarorna. Väldigt gott på ett lättgillat sätt.

En liten bitpiggvar som enligt mig var aningens överkörd serverades med en krämpå vita bönor, hela vita bönor och små fina bitar av fläsk somgav en fin smakbrytning. Subtil och aningens slätstruken rätt. Denminst bra rätten. Jag vet att många normalkonsumenter okunnigt villha sin fisk så här (ca 55 i kärntempertur) så frågan är om detär en miss eller en anpassning efter det.

Huvudrätt varlamm serverat på tre sätt, väldigt hög kvalitet på köttet, lättkokta primörer (hur nu man får tag i det den här tiden på året)och klassik välgjord sky runt om. Väldigt bra men inte enastående.Wearings lammrätt är fortfarande den bästa jag ätit.

Bra men inte såvärst minnesvärda desserter. Perfekt gjord Créme Brulée, godviolsorbet etc.

Helhetsbilden är ytterst välgjord traditionell fransk mat på högnivå men jag upplevde inte den där allra högsta nerven/växeln somdet kan ha vilket tex Rochat har och Ducasse senare visade sig ha. Påden här nivån räcker det inte att vara väldigt bra, jag förväntarmig storverk och i princip inga slätstrukna rätter. Stark tvåaenligt mig, inte på samma nivå som Ducasse at the Dorchester, SanPau eller Rochat för att nämna några.

Hedone

Hedone drivs av ensvensk som bott länge i Frankrike och där tagit till sig mattänketfrån Frankrikes främsta restauranger. Där har han även sysslatmed att leta rätt på och få fram de allra främsta råvarorna somfinns. Han drev/driver matbloggen Gastroville. Nu när han sedannågra månader tillbaka har startat upp en restaurang i London ärfokus på väldigt avskalade rätter med klassisk fransk prägel, trekomponenter på varje tallrik, och totalt fokus på huvudråvaran somska vara den bästa tänkbara.

Att driva detavskalade till den här nivån är rätt vågat och blandmatskribenter verkar han dela upp dem i två läger. En del som AndyHayler är lyriska medan andra tycker att det blir avskalat på ennivå som gör det ointressant.

Det första somkommer var en créme brulée smaksatt med sjögräs (eller liknande) och ettumamitäcke, udda, bra och kul.

Första riktigarätten är en halv silverlök bakad tills den är perfekt mjukserverad med tunna skivor päron och en smörsås med citrustoner.Det är precis så avskalat som det låter men godare än det låter.Bra men det är fortfarande bara en lök, här skulle jag vilja hamer smakbrytningar för att göra det intressantare.

Ett bakat äggserverades med en kräm på svamp och stekt svamp, gott och bra menjag börjar bli lite trött på alla bakade ägg man får på dessarestauranger.

Rätten med tvåhalstrade pilgrimsmusslor var fantastisk. Huvudsakligen för attkvaliteten på musslorna var sanslöst bra, jag har ätit mångapilgrimsmusslor genom åren men aldrig ätit så här goda pilisar.Enkelt serverade med minisquash där den fyllda blomman sitter kvaroch en välgjord sås med morotsjuice runt om.

Liknandeupplevelse var köttet. Superenkelt serverat med förvälldababyendiver och stekskyn. De gånger jag har ätit kött av den härkvaliteten kan jag räkna på ena handens fingrar, imponerande.

Enkelheten ochnivån på råvarorna påminner mig lite om Rochats trestjärnigautanför Lausanne. Möjligtvis tycker jag att tillbehören iställetför att bara vara nedtonade sidosmaker skulle kunna accentueras ochlyfta rätterna ytterligare men jag tycker om den extrema filosofinbakom sättet att laga mat på. Det blir också lite konstigt attjämföra dessa rätter med betydligt mer elaborerade rätter på texDucasse där fler smaker samspelar. Men råvarumässigt åt vi intebättre på något annat ställe under vår matorgie i London.Bedömningsmässigt motsvarar det en stark etta ävenom råvarorna är helt klart trestjärniga, så sett till det borde det vara högre. Intrycket av Hedone växtenär jag tänkte tillbaka på det efter att ha varit på fler ställeni London.

Brödet var blanddet bästa under hela resan, britterna är generellt inget vidare påbröd så det är lätt för en svensk att göra det bättre.

Drack ettfascinerande vin som finns på exakt alla Londons toppkrogar just nu.General de la Revolution av Abbatucci. Han gör viner av inhemskadruvor på Korsika och verkar vara superhet i London just nu.Druvorna är Biancone, Carcajolo, Paga Debbiti, Riminese, RossulaBrandica och kändisen i sammanhanget; Vermentino. Alla som ärfamiljära med dessa druvor räcker upp en hand...

Har aldrig settdem i Sverige men det borde bara vara en tidsfråga tills Wine Tradeeller någon annan med deras inriktning tar in dem. Stramt och litesvårgillat i början men med hög kvalitet, behövde luft. Påminner om en alltförung stram Chablis av Dauvissat eller nåt, fast med lite annan bredare smakpalett. Vore väldigt kul attlagra det här några år och se vad som händer.

Corton ”Clos du Roi” 2001 (Girardin)

2011-10-09T15:53:00.000+02:00

Mina flaskor av Girardins vanligaCorton 2000 har varit väldigt bra de sista gångerna. Nu, när de ärslut är det dags att börja beta av hans Clos du Roi 2001 som ävende dök upp för under 300 kr vilket är ett extremt bra pris.

Girardin ser jag som underskattad, rättmånga gånger levererar de över förväntan.

Den här är inte lika utvecklad somCorton 2000 och mer stenig. Rätt stram kalkig stil med lätt örtigröd frukt som fortfarande har ett markerat syrabett och en deltanniner. Samtidigt hålls det upp av finstämd tät Pinotfrukt somgör det komplett. Väldans gott men inte lika insmickrande krämigtsom Corton 2000. De tertiära dragen förstärks med lite luft ochfår fina drag av svamp och lätt murket trä, gott men lite tuffareän väntat.

Om den förra Cortonen hade börjat sinväg nerför så har den här nog ett par år kvar innan den når sinutvecklingskulmen. Man dricker för lite röd Bourgogne, oavsett hurmycket man dricker.

Mathias Dahlgren revisited...

2011-10-08T14:56:00.000+02:00

Ett återbesök på Mathias Dahlgrenblev av för ett bra tag sedan men jag har missat att läggaupp det, kom på det när jag drack d'Auvenays ” En la Richarde”igen. Förra gången var det många delar som inte höll måttet menfrån vad jag hade hört av andra så var förväntningarna höga.

Upplägget är lite annorlunda.Skitsnacket om att för gästens skull ha en kort avsmakningsmeny harnu övergivits och som det ska vara när man äter en avsmakningsmenypå ett sånt här ställe så händer det nu saker mest hela tiden.Ammisarna är klart bättre och känns mer som riktiga ammisar, förragången fick man mest lite trista chips av torkade rotsaker. Ettklart lyft. Popcorn med riven tryffel är lagom humoristiskt ochdessutom väldigt gott.

Brödet serveras återigen som enseparat rätt med tanken att det inte ska ta uppmärksamheten från rätterna middagen igenom. Så efter man är klar med dem tassmör etc bort, helt ok även om jag tycker om att äta gott bröd.

Det viktigaste sen. Maten. Rakt igenomhåller den klart högre nivå än förra gången, det var nog ingenrätt som var direkt ointressant eller någon detalj som kändesogenomtänkt. Ingen rätt som serverades kylskåpskall som förragången etc.

En favorit var den första, enförsvenskad tolkning av sashimi med ostron och lax. Superfräschtoch gott. Rådjuret var också enormt bra. Det känns att MD intedirekt hittar på nya rätter utan mer gör variationer på gamla.Iden med en djup kopp fylld med flera lager med olika texturer ochtemperaturer var med igen, där var nog den förra bättre.

Även här går det att få bådavarmrätterna vid förfrågan, de är inte så generösa att de intetar betalt för det som på San Pau men det vart ingen svettigextrakostnad heller.

Slånbärsdesserten var ruggigt bra.

Min genomgång är inte lika detaljeradsom förra gången men helhetsintrycket var betydligt bättre. Sammaintryck fick två av mina vänner som också varit där tidigare. Nukändes inte de två stjärnorna fel, det här var på nivå som enok tvåa, bättre än Lasarte men inte så bra som tex Wearing i London.

För övrigt är det kul att läsa en kunnig britts intryck och kommentarer här, vi verkar ha ungefär samma helhetsintryck bortsett från att jag verkar ha mer överseende med de mer "skandinaviska" smakbrytningarna. Och han premierar enkelhet och avskalade rätter till en gräns jag inte gör.

När det gäller vinet så ärfortfarande dryckespaketet överprissatt och vinerna inte så värstspännande. En gång i tiden hette det vinpaket, numera heter detdryckespaket. Allt med syfte att kunna trycka in öl och annat föratt maximera vinsten. Möjligtvis kan jag acceptera sake som idétill första rätten med tanke på den utpräglade sashimikänslan(men en toppriesling med sötma är alltid godare än sake).

Välj, bara bra viner, alternativt, låtden låga kostnaden i glasen speglas i priset på dryckespaketet. Detbästa, på samma nivå som maten, var en Meursault av Pierre Morey(när White Guide var där var den visst utbytt mot betydligttristare Pacalet).

Funnes det inte tillgång till deraskällarlista med ok priser vet jag inte om jag hade gått ditöverhuvudtaget, priserna är direkt oförskämda på den vanligalistan. Ett virus som sprider sig över landet som pesten. Esperantoär de enda som har schyssta priser på den här nivån numera.

På The Square tog jag vinpaketet, därvar vinerna både bra och intressanta (utom den röda Bourgognen),och ok prissatt.

Att tjäna pengar på gäster som intebryr sig och bara vill komma billigt undan, typ ”husetsvin”-beställare är helt ok, varför premiera dem (jag håller alltså inte med DN och SvD's vinpriskritik så länge de inte tar upp vinpriserna på ett mer övergripande plan)? Men härfinns inga bra köp överhuvudtaget, oavsett prisnivå. Till derasförsvar så finns ju iaf vinkällarlistan, som man måste aktivt beom, det är inget de skyltar med. Så länge den finns tillgängligså kommer jag tillbaka.

Vi beställde alltså flaskor frånderas källarlista vilket i slutändan spårade ur lite, men det ärnog den bästa middag ur vinsynpunkt jag kan minnas.

Började med en Veuve Cliquot RareVintage 1988 som var otroligt bra, perfekt mogen utan att varauttorkad med svamp, jord, hasselnötter, smör och mjuka citrustoner.De här flaskorna kan ha en hel del variation men den här är denbästa jag provat. Någon tyckte det var den bästa Champagne dendruckit.

I avsaknad av Raveneaus Blanchot somvar slut tog vi in Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2000 avDomaine d'Auvenay. Jobbigt dyr men i ett internationellt perspektivändå bra prissatt, lika mycket som en ny årgång kostar i butik,om man nu skulle hitta en. Det är den bästa vita Bourgogne jagdruckit någonsin. Oändligt djup smak som var som flytande sten medperfekta fattoner och intakt men utvecklad frukt. Vi plockade den nogi ett ypperligt drickfönster. Surrealistiskt bra vin. Finns detnågon bättre vinproducent än Domaine d'Auvenay!

En middag är ju inte komplett utan enRiesling så nästa vin blev en Riesling Forst Pechstein 2004 avReichrat von Buhl. Fint utvecklad och härligt stenig, stramt ochläskande med ypperlig balans. Väldigt bra Riesling med en delmognad, och väldigt bra pris.

Det röda fick bli en Chateau Rayas2002. 2002'an var betydligt billigare än alla andra årgångar, 2002har ju lite dåligt rykte, men jag har gott minne av den. Specielloch rejält mogen med arrak, blommor, läder, sötbärig frukt somnästan drog åt Pinot-hållet fast med lägre syra. Jag gillade dennog mest av alla runt bordet, Rayas har ju en lite udda stil som intealla gick igång på lika mycket som de vita.

Sist drack vi en enklare söt Chenin avRudera från Sydafrika mest för att ha något sött tilldesserterna. Gott men på gränsen till övermoget.

Rakt igenom hade vi bra flyt medvinerna, alla levererade i nivå eller högre än förväntan och detre första var alla alldeles strålande på sina olika sätt.

För övrigt var servicen väldigt bra,inte alls lika stiff som förra gången. Avslappnade men proffsiga.

Riesling Geheimrat ”J” Spätlese Trocken 2002

2011-10-05T15:01:00.001+02:00

Wegeler gör vin, mest Riesling, iolika delar av Tyskland. Det här vinet ska vara deras bästa frånRheingau. Brukar alltid vara bra men jag har upplevt det liteanemiskt ibland. Just nu finns fyra (!) olika årgångar tillgängligapå SB, 2000, 2005, 2006 och 2008.

Doften är tät och fin med fet gulfrukt, inte så stenig och petroleumaktig som de brukar vara. Väldigtbra i ren fruktdriven stil.

Komplex och fyllig smak överförväntan. Honung, te, ingefära, inte så stenig som sagt och detkänns som det finns ett uns restsocker vilket gör det här vinetgott, mycket gul mogen frukt. Helt klart läge att testa några av deandra årgångarna.

Till en kycklinggryta med kokosmjölk,ingefära, citrongräs, limeblad och lite chili var den perfekt.

The Coppermine Cabernet Sauvignon 1997, Charmes-Chambertin 2005 (Patrice Rion), Larrivet-Haut-Brion 2005, Chasse-Spleen 1998, Chateau Conseillant 2003, Vaio Armaron Amarone 2001 (Masi), Cuvée de Vatican Reserve 2007, Barolo 2004 (Prunotto), Sagrantino di Montefalco ”Collepiano” 2001, Chateau Lafaurie-Peyraguey 2003

2011-10-03T18:24:00.000+02:00

Snabbnoteringar av de viner som följde de vita förra söndagen.

The Coppermine Cabernet Sauvignon1997

Det här varoväntat. Ett svårplacerat vin med drag av röd lite rökig fruktsom får mig att tro att det finns Syrah iblandat i det. Australienkänns mer tydligt på nåt sätt. Med tid får det mer Cabbiga dragav cederträ, gräs, blyertspenna och mint.

Fruktigt ochkomplext i smakrik mogen stil men det finns ingen övermogen muggigkänsla. Slatten av det här stod sig hur bra som helst till kvällenefter. Gott. Jag borde köpa mer aussieviner och lagra, den klassiskastilen som den här blir ju väldans bra med ålder. Wynn's är ettannat säkert kort.

Charmes-Chambertin 2005 (PatriceRion)

Hmm. Mängder avsötfruktig pafymerad pinotfrukt. Det saknar lite burgundisksmutsighet, jord, skepssvrak och annan ”terroir” eller vad man nuska kalla det. Det är så pass strömlinjeformat att jag efter havimlat runt Volnay börjar tro att det är någon topp-NyaZeeländare, Block X eller nåt. Gott är det iaf och alla är med påatt det är hög klass... men inte högsta klass, vilket det visadesig vara.

Smaken är somdoften. Gott och sötfruktigt med strömlinjeformad frukt, rätt lågsyra (det är egentligen här jag börjar gå mot NZ). Inga vassakanter någonstans. Nyttig läxa.

Larrivet-Haut-Brion 2005

Det här kännsrätt forcerat och modernt utan att ha på fötterna att gå denvägen. Chokladigt och lite banalt även om det är gott ochvälgjort.

Fruktigt och rättmassivt i årstypisk stil men håller givetvis inte nivå med bättreslott. Gott men jämfört med Conseillant nedan framstod det somväldigt enkelt.

Chasse-Spleen 1998

Bra vin med tonerav lera, kaffe, mörk fin frukt. Jag tror det är en Pessac menkänner ingen specifik husstil. Svårgissat men bra.

Tät smak iklassisk Bordeauxstil som känns Cabernetdominerad med gräs, mörkfrukt, cederträ, kokos. Lite strömlinjeformat men bra.

Chateau Conseillant 2003

Det är intressantatt testa 2003'or från Bordeaux. Efter Tertre som var sådärprovade jag några andra för ett tag sedan som också var tydligtmärkta av året, även tunga namn som Trotanoy, Talbot etc, ingenhöll måttet. Nu har jag kommit till den jag tror mest på. Vilketockså är anledningen till att jag faktiskt köpte några flaskorför några år sedan

Ytterst komplexoch snygg doft i tung plommonstil. Choklad, kaffe, örter, blommoroch parfym. Det känns att det här är ett stort vin på alla sätt,bästa vinet under kvällen. Det är framförallt imponerande att detinte dras med någon 2003'ig flabbighet. Grym doft!

Ruggigt gott ochbra, djup fin frukt i chokladig plommonstil, fin blommighet.Pomerolltypiskt och fantastiskt gott. Bästa bordeaux från 2003 jagdruckit. Intressant jämförelse mot de 2003'or jag

provat nyligen somalla var skadade av det varma året, Trotanoy 2003 har inte en chansmot det här

Vaio Armaron Amarone 2001 (Masi)

Det här vinetlurade upp de andra på läktaren. Själv vart jag glatt överraskaddå den inte alls hade samma jobbiga överextraherade känsla avrussinkompott som den 1997'a jag drack för nåt år sedan.

Bra struktur medlätt vediga drag, örter och gräs. Korint och torkad frukt. Oväntatbra och inte alls så mycket jobbig Amaronekänsla, vissa årgångarav den här typen av vin, svalare år, blir helt ok med ålder. Dockvar det inte någon som tyckte att kvaliteten var i närheten avpriset, nu 385 kr.

Cuvée de Vatican Reserve Sixtine 2007

Ok, att jag intetyckte om det här är som att slå in en öppen dörr. Visst kännsdet som ett välgjort vin men den för mig överextraherade fruktenoch stickiga alkoholen funkar inte. Söt kompakt portlik frukt,kirsch, ved, sylt och russin, den blommiga tonen är trevlig. Varinne på någon sötfruktig modern Priorat, nähä, en Pape alltså.

Det ärframförallt i smaken det tar emot. För hög alkohol och för sötjolmig känsla. Bortsett från de dragen som får mig att se rött såär det ett välgjort gott vin. Jag fortsätter att hålla mig tilltraditionalister som Vieux Donjon.

Barolo 2004 (Prunotto)

Kompakt och ungtmed ettriga syror. Röd örtig frukt och citrustoner. VäldigtItalienskt men saknar lite av den blommiga nyponkänslan som jagväntar mig från Nebbiolo.

Gott i ungkrävande stil. Ännu känns det oförlöst med bångstyriga syroroch lite stum frukt men det har bra potential.

Sagrantino di Montefalco”Collepiano” 2001

Modern massivfrukt med mycket fat. Kaffe, choklad och mycket minttoner får en delatt gissa Australien vilket inte är så konstigt som det låter. Dethär är en modernt stylad Sagrantino.

Nu, 10 år gammal, har densläppt det mesta av sin massiva tanninstruktur som den har som ung.Gott och för det nya priset på 249 kr (år 2006) är det helt ok(kostade 399 tidigare).

Chateau Lafaurie-Peyraguey 2003

Mörk färgindikerar rejäl mognad. Doft och smak visar också på hög mognad,komplext och gott men saknar lite fräschör och sting. Tungt ochlimmigt med saffran och tropisk frukt.

Chockerande attdet är från 2003, trodde det var runt 10 år äldre. Är det såhär 2003'orna från Sauternes beter sig måste jag snart drickamina.

Semillon Reserve 1999 (Peter Lehmann), El Rocallis 2007

2011-10-02T22:36:00.000+02:00

Semillon Reserve 1999 (PeterLehmann)

Den här typen av vin tål lagring somfå andra viner. Visst har det en viss utveckling men det känns intetrött på nåt sätt. Gul frukt, lime, citrongräs, lanolin ochbivax.

Smakupplevelsen påminner mycket om enstram Riesling med grape, lime, ingefära, bivax, honung. Gott istram syrabetonad stil. 139 kr för det här, som det kostade, är enormt bra leverans.

El Rocallis 2007

Det här är ettobskyrt vitt vin från Penedes av den Italienska druvan IncroccioManzoni. Så givetvis har jag druckit det runt 3-4 gånger innan, ett vin helt i min stil.

Väldigt fruktigtoch komplext med en del fattoner. Doft av gula plommon och honung ifet stil men även med ett uppfriskande mineralstråk.

Smakrikt vin medbra längd, komplext och annorlunda. Ett av Spaniens mest intressanta vita viner i linje med Ossian och andra.

Deras vin avChenin Blanc, La Calma, är ändå min favorit.

Cigalus 2002 (Gerard Bertrand)

2011-10-02T21:49:00.000+02:00

Intressant test.Det här känns som en Castello di Brolio utan Sangiovese, om jag nuska koppla det till en senare vinupplevelse. Mycket rostade fattonersom ger kaffe, choklad och smörkola. Bra och imponerande men saknarkanske lite personlighet. Givetvis komplext och gott och inte allsnågot dussinvin. Det finns andra drag som får mig att koppla ihopdet med Brolio som ett drag av körsbärskärnor och brända örtersamt lite lera. Gott och bra.

Djup fin frukt ismaken, ingen ihålig känsla nånstans. Mörk dov frukt, fatigt ochkomplext. Att jag har en del aber mot det här är mest att jag ärbortskämd, det här är bra. Men det är för modernt för min smakoch det skulle lätt tas för ett modernt Italienskt vin om jagprovade det blint, tror jag.

Castello di Brolio 1999

2011-09-22T00:21:00.000+02:00

Behöver lite tid för att öppna uppsig. Doften är tät och upplevs som blandning mellan en Chianti ochen modernt rostad Bordeaux. Kaffe, fat, kärnor, mycket brända örteroch lite gräs. Komplext och maffigt i en stil som imponerar även omjag numera tycker den känns lite överdriven.

Fruktpackat och komplext med bittrakärntoner, gräs, mörk bitter choklad, kaffe, körsbär, plommon oannan mörk dov frukt. Precis som en blandning mellan modernt fatadBordeaux och Chianti.

Den här typen av vin har jag börjatomvärdera, men mellan denna och Fonterutolis variant så föredrarjag denna vilken dag som helst, det här är bra. Men jag känner attmitt fokus har flyttat sig från det här en del.

Savigny-les-Beaune ”Les Bourgeots” 2005 (Simon Bize)

2011-09-18T11:37:00.000+02:00

Dov lite svårplockad Pinotdoft iväldigt traditionell stil. Ingen inställsam chokladig fruktnågonstans utan mer lera, jord, rost, gräs, kalk, bläck, rödfrukt i bärig stil. Intressant och bra. Kan man kalla det Pinot förDolcettofans?

Rätt stram smak i stenig/kalkig stilmed mycket karaktär, röd frukt, gräs, lätt kartiga drag som jagdock har överseende med i den här traditionella stilen. Lite somBruno Clair fast utan att bli alltför kartig, årgången hjälpernog till att hålla det på rätt sida.

Först fick jag en uppgift om att detkostade knappa 200 vilket hade varit ett väldigt bra köp, senupptäckte jag att det kostar 309 kr vilket är lite mycket, för denpengen vill jag ha lite mer djup.

Crozes-Hermitage 1996 (Graillot)

2011-09-16T15:09:00.000+02:00

Det här ärimponerande bra. Alla människor som intresserar sig och tycker omvin vet att många viner har ett visst mått av tunnelbeteende, Syrahfrån Rhonedalen har det i ännu större mån. Cirka 14 år verkarvara en tumregel som det anses ta för en Syrah att nå ut från sinstumma trista fas, det här är något som jag personligen har haftlite svårt att belägga men börjat få en viss konsolideradkänsla av. Efter att ha följt detta vins utveckling stämmer detbra, samtidigt verkar vissa årgångar av Jamet inte följa det härbeteendet.

Från att ha varitsurt och ogint i flera år har det här vinet nu exploderat med fruktoch parfymerade toner som är väldigt insmickrande. Visst hållerdet inte nivå som Jamets Côte-Rôtie, men det är väldigt bra.Fint parfymerat med lätta drag av rökt kött, sten, rostade örter,kaffe och röda bär. Riktigt bra doft av mogen Syrah.

Gott och läskande,kött, lera, röd frukt, långt och bra. Syran finns där men ärbetydligt mer nedtonad med bättre balans av frukt än tidigare. Somdet här vinet levererar nu är alla flaskor jag druckit tidigarebortkastade, en nyttig läxa. Och jag tror det kommer bli ännu bättre.

2011-09-12T23:14:00.002+02:00

Provade en radda viner som kanske inte alla var på topp men var helt klart intressanta. Blir mest korta noteringar i tråkig stil.

Bollinger Grand Année 2002

Ung men finstämd med mycket krita,exotiskt kryddig med sandelträ, eneträ och viol. Inte alls likanötig och oxidativ som den brukar vara.

Ungt stum och sluten men med storpotential. Citrongräs och ingefära, tät men ung som sagt. Man börvänta flera år innan den kommer börja öppna upp sig. Men gott ärdet.

Det här är det enda vin som går attfå tag i just nu, ett helt ok bra köp jämfört med annat bubbel isamma prisklass.

Cuvée Robert Winer 1996 (Bedel)

Udda stil med mycket dova toner avbokna äpplen, must, väl mogen, brända mandlar och litegummi/plast.

En udda kombination av syra mensamtidigt lite fadd smak. Inte så värst kul, mer intressant ängod.

Meursault ”Les Tessons” 2004(Domaine Pierre Morey)

Mycket rökiga flintastenstoner och fetrostad doft. Djupt komplex men jag minns inte fattonerna som så härmarkerade.

Bra syra, djup tät frukt,kritig,rostad och fet med bra drag av mineral. Mycket bra, långt och gott.Det här vinet delade upp oss en del, en del som jag tyckte mycket omdet medan andra tyckte den atypiskt fläskig.

Riesling Schlossberg 2004 (Breuer)

Fet och rund mogen Rieslingdoft.Petroleum och intakt fin sötaktig frukt. Mycket bra i mogen stil.

Lång och tät, hög syra och storkraft, mineralig, fet mogen smak. Jag gissade på 97, oväntatutvecklad.

Villa la Pagliara 1986

Rejält mogen med svamp, arrak, bräntsocker, lätt unken.

Lite moget syrlig med röd frukt. Okbra men inte stort på nåt sätt. Nån snipig övermogen Bourgogne?Kul vin som lyfte en del, helt ok.

Chateau Laroze 1959

Komplext och bra, väldigt moget,skeppsvrak, svamp och mulljord. Lätt volatil ålderssyrlig rödfrukt, stål. Det händer mycket med lite luft. Blir allt merbordeauxlik med blyertspenna och cederträ från att vara nästanburgundiskt rödfruktig.

Sirlig och lite trött smak men heltok. Tegel, mogen med paprikatoner. Klart bättre doft än smak.

Det här är ett slott jag aldrig har hört talas om men det finns fortfarande uppenbarligen.

Chateau Poujeaux 1998

Supertät, modern med drag av senskörd. Kaffe, smörkola, komplext och gott men lite provocerande modernt.

Mycket tät, ekig och modern medkomplex frukt, gott men väl modern. Oväntat att det var Poujeaux,brukar inte uppfatta den som så modern men det är ett väldigt braköp för sitt pris.

Chateau Leoville-las-Cases 1994

Konstigt vin. Först är den stum, senöppnar den upp sig för att efter nån timme stänga ner sig helt.Ståligt och mineraligt i klassisk stil, lite ved och violtoner meninget djup.

Såg att den beskrivs på precis sammasätt på cellartracker. Trist då mina senaste flaskor har varitväldigt bra, kvällens flopp.

Chateau Guiraud 1997

Fadd och platt vin helt utan stuns.Känns som en trött Österrikare från varmt år. Defekt?

Offley 1970

En hel del mognad men ännu inte heltmogen. Sirlig frukt, viol, apelsinskal och lite läder. Saknar docklite djup även om den är helt klart bra. Gammal port är alltid gott.

Chateau Latour-a-Pomerol 1999

2011-09-10T02:55:00.000+02:00

Det här har välaldrig varit riktigt på topp, så är det inte nu heller. Gott itraditionell stil med doft av lera, lite mörk choklad, gräs ochlite plommonkompott. Det finns ett visst mått av komplexitet men saknar djup.

Gott och läskande,ingen känsla av sen skörd eller andra moderniteter så långt ögatkan se. Det är mest namn och område som gör att det kännsmediokert, annars är det gott. Mjukt och finstämt, heltdrickfärdigt. Lera, plommon, choklad, blyertspenna och rost.

George de Latour Private Reserve Cabernet Sauvignon 1995 (Beaulieu Vineyards) och Magill Estate Shiraz 2002 (Penfold's)

2011-09-05T00:18:00.000+02:00

George de Latour Private Reserve Cabernet Sauvignon 1995 (Beaulieu Vineyards)
Jag hoppades mycket på det här med sitt rykte och höga betyg. Först blir jag lite besviken, det är bra men har inte det där riktiga djupet som riktigt stor Napacab. Mogen lite träig frukt med gräs, tobak, lakrits, cederträ, mogen gul paprika och ett drag av basilika. Men luft lyfter det betydligt och får en klart komplexare frukt.

Mjuk mild smak som är helt mogen. Mörk frukt, lite mintig, typiska drag av mogen gul paprika som i doften. Rätt klassisk utan någon sötfruktig känsla även om jag som vet vad det är upplever det som rätt typisk Napa. Kanske inte lika massiv som många andra, rätt lätt för en jänkare.
De andra tror dock att det är en Bordeaux med mognad. Bra men inte riktigt så bra som jag hoppades på, inte i nivå med Dunn 94.

Magill Estate Shiraz 2002 (Penfold's)
Stort och imponerande bra vin. Tät djup doft utan att vara övergjort eller svulstigt. Bland den täta peppriga röda frukten finns det även inslag dov mörk frukt, cederträ och blyertspenna som får mig att tro att det finns en del Cabernet med, men det gör det visst inte. Lite bränt tegel, örter och kaffe ger det lite extra struktur.

Lång koncentrerad smak med imponerande intensitet och djup. Viss mognad men med ett tanninbett och koncentration som kommer ge det här vinet ett väldigt långt liv. Ruggigt bra och kvällens bästa röda vin för mig. Så här ska Australiensisk Shiraz göras, kan de inte avsätta en praoplats för Ben Glaetzer här.

Santorini 2008 (Sigalas)

2011-09-04T21:54:00.000+02:00

Vita viner från Santorini görs av den inhemska druvan Assyrtiko. Har inte någon större erfarenhet av dem.

Intressant doft som har en kritighet som påminner om Chablis men mer frukt i stil med Grüner Veltliner eller Albarino med örter, gräs, gelekulor, anis och halm. Även en liten rökighet.

Mild ofatad smak med bra mineralkänsla, gräsigt och örtigt samt även lite mer dova toner som drar mot honung och bivax. Riktigt bra vin som levererar helt ok för sina 150 sekiner, intressant och eget. Odlas det här på vulkanjordar?
Bra alternativ till ovan nämnda viner som jag relaterade till.

Chateau Lafon-Rochet 1995

2011-08-29T22:06:00.000+02:00

Rätt öppen doft redan vid öppnandet. Klassisk mogen doft med violtoner, lera, mörk rätt komplex frukt, choklad, svamp, borstat stål och lite murket trä. Inte stort men riktigt bra och betydligt bättre än den förra flaskan som mest var trött och träig.

Mjuk silkig smak med finstämd mogen Bordeauxsmak av klassiskt snitt. Inte på något sätt massivt, modernt ekat eller liknande utan traditionellt och finstämt. Helt drickfärdigt och lär inte vinna på ytterligare lagring. Perfekt söndagsvin som gör en lite lycklig.

Domaine de Chevalier Blanc 1992, Hermitage Blanc 1999 (Jean-Louis Chave)

2011-08-29T02:25:00.000+02:00

Domaine de Chevalier 1992
Djupt komplex doft i en dov tung stil med Semillontypiska drag av ylle och bivax, tropisk frukt, örter, tydliga fattoner som har gått in bra, imponerande bra doft.

Fet tät smak med markanta fattoner, fylligheten och faten balanseras upp av frisk syra och ett mineraligt drag. Den lite trötta fadda känslan som tidigare flaskor har haft hade inte denna, den här verkar ha gått in i en ny mognadsfas som gör det betydligt bättre. Sällsynt bra vit Bordeaux som verkar tåla lagring som en toppriesling.

Hermitage Blanc 1999 (Jean-Louis Chave)
Som väntat när det gäller vit Hermitage så är det här bra men det känns ändå som det är mer intressant än genuint gott. Bra är det dock, mycket stenfrukt, mineral, rostat bröd, vax, honung, en lätt oxidativ ton och en del fat.

Fylligt med fet kraftig smak, gul frukt, honung och lite känsla av alkohol. Komplext och gott men inte stort. Bra mineralkänsla och lite oväntat så växer det och blir ännu godare efter ett par dagar i kylen. Men det får klart spö av Domaine de Chevalier 1992 bredvid.

Les Terrasses 2002 och Lhosa 2002

2011-08-12T02:09:00.000+02:00

Terrasses är Alvario Palacios enklaste Prioratvin, mest Carinena, en del Garnacha och lite Cabernet.
Mörk dov doft med mycket rostade örter och tobak. Gräs, mörk frukt och en del fat. Det är inte dåligt men känns så otroligt ointressant att jag inte kan med att dricka det utan öppnar en Lhosa istället.

Lhosan behöver en kort stunds luftning för att öppna upp sig. Djup fin Cabernetdoft med viol, blyerts, gräs, järn, blommor och en omisskännlig Italiensk ton av lite surkörsbär och ett kärnigt drag. Gott och balanserat med fint parfymerad bärig frukt gräs, viol, lakrits och en lätt kärnighet. Det är mer Bordeaux än Italien över det även om det finns ett Italienskt drag. Väldigt gott vin.

Terrassesen blir roligare efter ett par dagar i flaska då den känns lite ruffigare med ett lätt stick av balsamvinäger, inte lika slimmad och snygg men betydligt mer intressant.

L'Esprit de Font Caude 2000

2011-08-06T01:53:00.000+02:00

Ett vin av Alain Chabanon från Languedoc gjort av 50% Syrah och 50% Mourvedre.
Väldigt mycket karaktär och mognad för en dryg trehunka. Helt moget vin med lite brettiga lädertoner, röda Syrahdrag som kombineras med dovare och sötfruktigare mörka nyanser. Animaliska toner, tjära, kött, arrak och lite udda volatila drag av lack. Syrahdragen är inte lika tydliga som tidigare och Rhonedalskänslan är mer nedtonad.

Väldigt gott och komplext, i sin prisklass finns det inte många argument mot detta. Om något så saknar det lite udd och personlighet för att få över mig helt på sin sida. Trots sina tydliga kopplingar mot norra Rhonedalen så är det tex långt ifrån Jamet och liknande. Den Hermitagekopia jag tyckte mig uppleva när jag provade det första gången känner jag inte nu, men bra är det.
Helt drickfärdigt, en tidigare flaska var inte lika bra, ingen ide att lagra ytterligare.

Barolo ”La Serra” 2003 (Gianni Voerzio)

2011-08-03T15:28:00.000+02:00

Som väntat känns det här vinet skadat av ovarsam ekhantering. Extremt mycket tobakstoner, mörk dov frukt, rostat kaffe och en hel del oborstad ekbeska. Inte riktigt angenämt, en betydligt mer nedtonad vinifiering hade gjort det här vinet mycket bättre. Bortkastade pengar.

Riesling Cuvée Frederic Emile 2001

2011-08-03T02:41:00.000+02:00

Den här har inte alls samma anemiska känsla som den 2000 jag drack senast. Stor och ”tung” Rieslingdoft i alsacetypisk stil med petroleum, apelsinskal, röda äppelskal, tropisk frukt. Djup och komplex doft som är precis så bra som CFE ska vara. Mer fruktig än Trimbachs viner brukar vara.

Fruktig och oljig smak med balanserad syra och fin mognad. Långt och väldigt gott. Klart bästa årgången av 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004. Samt helt annorlunda än 2000 som mest handlade om sten och bensin då den här är riktigt fet och fruktig men samtidigt med bra syra och mineralkänsla. Jag mindes den inte alls som så här bra när den var ung, oväntat. Flaskvariationen verkar dock, som vanligt med Trimbach, vara väldigt stor om man kollar cellartracker.

Barbaresco ”Pajé” 2003 och Chateau du Tertre 2003

2011-07-26T12:54:00.000+02:00

Barbaresco ”Pajé” 2003
Kändes som ett bra läge att testa om Pajé och se hur den ter sig. Förra flaskan var väl stum och hård, inte riktigt vad jag väntade mig.

Den här flaskan är så bra som den ska vara. Arketypisk Nebbiolo efter ett par timmars luftning. Lera, rosenblad, röd sirlig frukt och inga fläskiga fattoner eller annat inställsamt. Fast iof så är den här stilen inställsam för mig, men det är en annan sak. Väldigt bra och för mig klart intressantare än den Tertre som dricks bredvid.

Stram och klassisk smak som förundransvärt helt saknar den normalt svulstiga känslan från 2003. Mineralig, stenig, röd frukt, fin parfymerad blommighet, lera, teblad. Inga fattoner, bara frukt, enormt bra vin som jag fortfarande ser som ett grymt bra köp för 399 kr, tror det finns flaskor kvar.

Chateau du Tertre 2003
2003 är ett knepigt år i Bordeuax. Många viner tog skada av värmen och upplevs ostrukturerade. En tes är att de som kommer från lerjordar som kan binda upp vatten har klarat sig bättre än de som växer på grus. Tertre växer på grus som de flesta andra i Margaux. I varje fall är det läge att se hur mina 2003 Tertre har utvecklats, det var tre år sedan jag provade en flaska.

Den här känns märkt av årgången med en väldigt rostad, nästan lite bränd känsla. Mycket kaffe och mörk choklad. Lite övertydliga fattoner, tät frukt och lätta stalltoner. Lite av den blommiga Margauxkänslan finns. Bra djup med tät komplex frukt, lite flabbigt bara.

Gott men lite grovhugget för vad jag vill ha i en Margaux. Lite svulstigt och sämre än den 99'a som en gång i tiden gav ett väldigt gott intryck. Helt ok då jag snappade upp dessa för en överkomlig peng men ingen favoritårgång. Börjar bli rätt drickfärdig men tjänar nog på några års lagring.

Gevrey-Chambertin ”Les Evocelles” 2007 (Domaine de la Vougerai)

2011-07-20T21:54:00.000+02:00

Med Mondovino i åtanke får jag lätt en lite tveksam attityd till firman Boisset som med sin negociantverksamhet är Bourgognes enskilt största, i den dokumentären får man bilden att det mest handlar om pengar. Nu är Vougerai den egenägda juvelen vars viner ska visa upp bra viner de kan göra, om de bara vill. Och de flesta gånger jag provat viner från den här adressen har de levererat över förväntan. Framförallt i mellanprisklass, alltså på village- och 1:er crunivå. På grandcrunivå tycker jag de inte riktigt lyckas nå de riktiga höjderna man bör vänta sig. Givetvis är ett villagevin av en toppfirma som tex Domaine Dujac alltid mer intressant än deras, men då kostar de också en del mer.

Mina förväntningar på det här vinet införlivas med råge. Doften är imponerande bra med finaste tänkbara Pinotnos. Fylld med vildhallon, skogsbär, lite svamp, mängder av parfymerade blommiga nyanser och sandelträ som tilltalar mig väldigt mycket. Alldeles strålande. Förvånansvärt utvecklad med sina jord/tryffel/svamptoner. Även färgen har ett första drag av mognad.
Välavvägda fat, de använder större fat än normalt för att minska direktkontakten och har en väldigt låg rostningsgrad, 60% nya fat.

Läskande och lagom stram smak med ett balanserat syrabett. Djupt fruktig smak med bra längd och underbar komplexitet för en rimlig peng. Visst, Hubert Montille skulle säkert knorra över tillgängligheten vid så pass ung ålder men jag tycker bara att det är väldigt gott. Strålande bra och bland det bästa Bourgogneköpet under 300 kr på mycket länge. Kanske inte den mest långlivade Gevreyn men det är inte heller något egensyfte.

Det här är ett vin som delar bloggosfären i två läger, se kommentarerna på detta inlägg. Jag står helt klart på den positiva sidan.

Chateau Monbousquet 2001

2011-07-20T02:33:00.000+02:00

Ännu en massiv modern Saint-Emilion från den kontroversiella Gerard Perse. Det här var den första egendomen Perse köpte år 1993. Efter det följde Pavie-Decesse och sedan den beryktade Pavie.

Superdjup doft med tydligt rostade fat, kaffe, mjuk chokladig plommonfrukt, grillkol, kokos. Det finns även stramare drag av lera och blyertspenna som ger vinet välbehövlig ryggrad bland alla fat och fruktnyanser.

Mjuk och fyllig smak utan några som helt gräsiga eller kartiga nyanser, väldigt extraherat men inte lika kompakt som Pavie. Fatigt men inte överdrivet, väldigt gott i modernt fruktdriven stil, det hela sitter ihop bra. Det här vinet parar upp den täta frukten och faten med fräschör och struktur. Ruggigt bra prestation. ”Bara” 13,5% EtOH. Klar att dricka men den klarar många års ytterligare lagring.

Klart imponerande i sin massiva stil men ska jag välja en modern producent i Saint-Emilion så är dock Neippbergs viner mer i min stil (Clos de l'Oratoire, Mondotte etc).

Pedro-Ximenes 1905 (Pérez Barquero)

2011-07-20T02:00:00.000+02:00

PX från ett solerasystem påbörjat 1905. Det är också det som imponerar mest med det här vinet, vetskapen om åldern.

I övrigt är det mest jolmigt sött med arrakstoner, torkad frukt, russin, tobak och choklad. Helt ok men motsvarar inte alls pris eller andra markörer. Kul att ha provat dock.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy), Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays), Miani Rosso 2007, Chateau Pichon-Lalande 1998

2011-07-17T16:28:00.000+02:00

Vart en bra rödvinsuppställning på en sällsynt bra vinsöndag för ett par veckor sedan. Anteckningarna började vid det här laget bli lite lidande av alla olika viner.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy)
Ljus tegelfärg indikerar rejäl mognad.

Sirlig och finlemmad doft med fina parfymerade nyanser. Väldigt mogen med tydliga tegelnyanser, örter, citrus, jord och cederträ. Komplex på ett traditionellt sätt och otvetydigt en högklassig Bourgogne.

Sirlig smak med markerad syra, väldigt klassisk med snustorr känsla. Lera, gräs och finstämd röd frukt som backas upp av violiga/blommiga drag. Väldigt komplext och bra men saknar det riktiga djupet och intensiteten i frukten för att vara stort.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays)
Även denna känns klassiskt skolad med röd frukt, gräs, mynta, brända örter, mulljord och svamp.

Stram något krävande smak med en italiensk kärnig bitterhet, läskande med tegel och citrusskal. Riktigt bra men inte på samma nivå Echezeauxvinet. Det här hamnar lite i skymundan bredvid de andra vinerna.

Miani Rosso 2007
Årgång 2007 ansåg Enzo inte dög för att buteljera några vingårdsbetecknade röda viner utan allt buteljerades som Miani Rosso, minns jag rätt är det 90% Merlot och resten Refosco. Det här gör att man får ett högklassigt rött Mianivin för ett "spottstyver" mot normalt då Enzos uppfattning av medioker kvalitet inte är som andras. De flesta andra producenter i området, ja i hela Italien, hade nog varit extremt nöjda med det här.

Vid öppnandet känns det som ett fatprov med extremt primära drag där eken ligger helt utanpå. Ett par timmars luftning gör väldigt mycket och är helt avgörande för upplevelsen av det här vinet.

Fortfarande primär doft med grillkol, fat, dov mörk frukt, fet plommonfrukt, djupt komplex och imponerande men ännu ungt stum.

Dov smak med mörk fin plommonfrukt, extremt kraftfullt och massivt. Bläckiga drag (refoscon som visar sig?), långt och gott med enorm potential. Exotiskt och häftigt.
Väldigt gott redan nu men det är bortkastat att dricka det här så pass ungt, lite som att dricka någon massiv modern Saint Emilion vid samma ålder. Jag kommer vänta minst fem år innan nästa öppnas.

Chateau Pichon-Lalande 1998
Helt fantastisk doft i en klassisk men fruktdriven stil som inte kan komma någon annanstans än från Bordeaux. Stall, läder, blommig och parfymerad med burgundiska drag, tobaksblomma, blyertspenna. Underbar doft! Jag tänker på en lättare årgång av Gruaud Larose, känns väldigt Saint Julien.

Sirlig och djupt komplex med tät frukt, tobak, väldigt violig, finlemmad med en blandning av röda och mörka bär.
Vi som inte vet vad det är tror benhårt på Saint Julien men när det visar sig vara fel landar vi hos Pichon-Lalande med sin högre andel Merlot som inte har samma ståliga Pauillackänsla. Än en gång visar en mogen mellanårgång av det här vinet hur gott Bordeaux kan vara. Denna har lagrats varmt och är säkerligen mer mogen än en normallagrad flaska, jag trodde den var från runt 93-94. Kvällens röda vin.

Sieferer Sussenberg Riesling Beerenauslese 1976 (Freiherr von Schorlemer), Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2001 (Domaine d'Auvenay)

2011-07-13T15:16:00.000+02:00

Fortsätter lägga upp viner från förra helgen med de två huvudnumrena av de vita vinerna. Pulignyn blev, inte oväntat, kvällens vin.

Sieferer Sussenberg Riesling Beerenauslese 1976 (Freiherr von Schorlemer)
Djup mörk färg tyder på rejält med ålder.
Extremt moget, karamelliserade nötter, blodapelsin, nougat, kryddor, kamomill, oljig skifferton men inte alltför bensinig. Väldigt gammal Riesling känns som en säker gissning.

Väldigt komplext med långt gången mognad. Väldigt låg syra som gör att jag undrar om det är en ren Riesling, finns Österrikare i den här stilen med olika druvor, men doften indikerar ren Riesling. Mandelmassa, kanderade apelsinskal, grönt te. Väldigt gott men konstigt mogen för en 76'a.

Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2001 (Domaine d'Auvenay)
Att dricka d'Auvenay är alltid en högtidsstund, den här visste jag vad det var. En la Richarde är en liten lott inklämd mellan Folatieres och Chevalier, på pappret alltså en villagebuteljering men i realiteten håller denna Grand Cru-nivå. Anses av en del d'Auvenaykännare vara hennes främsta vita vin.

Öppnar lite slutet men strax vaknar det till liv och visar hur bra ett vin kan vara. Enorm, verkligen helt enorm komplex doft med en exotisk kryddighet som drar mot sandelträ, djup oljig mineralkänsla. Jodiga ostronskal, blommor och så mycket djup att det inte riktigt går att sätta ord på upplevelsen. Det går inte på knock utan allt handlar om finstämt djup och balans.

Smaken är fyllig med en längd och ett djup jag inte har upplevt sedan den förra En la Richarde. Den här är minst lika bra men inte lika utvecklad. Oljigt krämig med underbar mineralig fräschör som balanserar upp all frukt och snygga fat. Vitt vin blir inte bättre än så här, bara annorlunda.

Veuve Cliquot Sec NV och La Grand Dame 1990

2011-07-08T13:54:00.000+02:00

Jag råkade dricka en gammal och en väldigt gammal flaska Veuve vid två separata men närliggande tillfällen. Intressant, givande och framförallt gott. Konstigt var att den äldsta hade bättre mousse än ungdomen från 1990.

Veuve Cliquot Sec NV (gammal flaska)
Den här flaskan är rejält gammal, hur gammal är svårt att veta men minst 30 år. Det är deras Sec, Gula Änkan, som det även står Gout Americain på. Det kan mycket väl vara så att den är släppt inför deras jubileum 1972 med tanke på texten på halsen, det var det året de släppte La Grande Dame första gången.

Oväntat bra mousse och djup fin bärnstensfärg.

Rejält utvecklad med mycket nötter, tropisk frukt och en oljig ton som drar åt petroleum. Fortfarande intakt smak som inte har alltför uttorkad känsla, mogen gul frukt, honung, nötter och ett lätt sherrydrag. Imponerande bra vin som har klarat av att åldras, en tidigare flaska var i betydligt sämre skick. Övermoget men oväntat bra. Sötman som en gång i tiden fanns hjälper nog till att balansera upp de uttorkade dragen.

La Grand Dame 1990
Det känns som ett bättre årgångsbubbel från stor klassisk firma och det är precis vad det är. Inget som direkt sticker ut utan klassisk och rejält mogen med minimal mousse. Kolatoner, smör, krita, ett rätt tydligt Chardonnayinslag med sin kritiga äppliga ton. Komplexitet som växer betydligt med luft.

Mjuk smak med väl mogen gul frukt, en liten grapeig bitterhet, smör, nötter och en tendens till trötthet kan kännas. Gott och moget men möjligtvis aningens opersonligt. Nog bättre för 3-5 år sedan då den här har lagrats varmt.

Terre Alte 2006 och NUN 2008

2011-07-07T15:35:00.000+02:00

Det vart många bra viner i söndags och för att få lite ordning delar jag upp intrycken i mindre delar. Först ut är mina två bidrag av vita viner, undervisningsviner som jag kallade dem för mina frankofila vinvänner.

Terre Alte 2006
Dov o lite funky doft med bivax, plastmatta, mer Sauvignonig än tidigare med nässlor och gräs. Citrustoner och mogen gul frukt. Väldigt komplext och fascinerande men den något övertydliga Sauvignontoner stör lite. Jag tycker dock om det mer än de andra närvarande. Mycket bra vin på ett inställsamt sätt.

Fet och krämig känsla. Komplext och fruktigt. Fascinerande på ett typiskt Friuliensätt med mängder av karaktär. Dock är det lite synd att Felluga låter Sauvignondruvan dominera så mycket på sitt toppvin, mer Friulano hade varit att föredra. Helt färdigt men tål nog en del ytterligare lagring.

NUN 2008
NUN görs av endast Xarel-lo i en stil som har Bourgogne som förebild. Stockarna är gamla, 60+, och ungefär sex bourgognefat produceras per år.

Mängder av karaktär, mineral, musselskal, krita, mogna äpplen, fat och mogen fin frukt. Det här är bland det bästa vita vin man kan hitta från Spanien, det är nog bara Gran Veigadares som är bättre. Förbannat bra vin på ett sätt som inte är direkt eller insmickrande utan som vinner med luft och helst dricks över en lång middag såsom jag gjorde på San Pau i september. Klar potential för vidare utveckling.

Domaine de Chevalier 1990, Arrowood Cabernet Sauvignon 1992, Cos d'Estournel 1975, Chateau Branaire-Ducru 1982, Chateau Rieussec 1961

2011-07-06T23:58:00.000+02:00

Domaine de Chevalier 1990
Fint utvecklad doft med med typiska Pessac-toner av rost och järn. Lera, jord, gammalt trä, tydliga fattoner med rostade kaffebönor men aningens murket. Finstämd frukt.

Tydlig markerad syra på ett lite instängt sätt. En blandning av röd och mörk frukt, doften lovar mer än smaken levererar. Lite väl syrlig frukt av rönnbär som backas av mer mjuka plommontoner. Bra men inte stort på något sätt.

Arrowood Cabernet Sauvignon 1992
Jag har druckit en 80-tals flaska av Arrowood för länge sedan som jag har för mig var riktigt bra. Tyvärr är den här inte det. Banal och sötfruktig med gröna irriterande drag. Mörk blandsylt, paprika, trä, mint och kaffebönor.

Enkelt men helt ok gott. De gröna tonerna stör en hel del och det finns inget större djup i frukten. Men, lärorikt och klart värt sitt ytterst modesta pris.

Cos de Estournel 1975
Öppnar träigt och muggigt. Övermoget för min smak, jag tycker om nåt mått av frukt. Andra tycker om den bättre. Den öppnar upp sig och får lite mer frukt och en hel del citrustoner men är rätt träig hela tiden.

Ärketraditionell smak med träig frukt. Fascinerande men lite gammal och trött. Mer intressant än gott, men väldigt angenämt på sitt sätt.

Chateau Branaire-Ducru 1982
Denna är enormt bra men dras typiskt nog med en subtil defekt som inte riktigt känns som TCA utan mer som en närbesläktad variant som inte dödar frukten. För frukten finns kvar och jag tycker vinet är gott att dricka trots unkna toner som växer mer mot slutet.

Komplext och gott. Om det inte vore för defekten vore det ett fantastiskt vin som är på topp, kvällens vin av de röda, bortsett defekten.

Chateau Rieussec 1961
Nu snackar vi gammalt vin. 50 år är en ansenlig ålder även för ett sött vin. Finstämt med hjortron, mogen gul frukt, mandel, lim. Det dras med lätta ranciotoner.

Djupt komplex och det vin som, oväntat, levererar bäst ikväll. Sötman har dämpats en hel del och det kan nästan inte klassas som ett helt igenom sött vin. Len och krämig smak, som att dricka sufflé. Väldigt fascinerande och lärorikt. En anings bitterhet stör lite i bakgrunden.

En Noble One 1999 bredvid var betydligt kompaktare och sötare men inte i närheten av Rieussecens komplexitet.

Det märktes att jag hade mindre överseende med de uttorkade dragen bland de som var med. Och en kunde inte alls med Branaire-flaskan på grund av defekten men i övrigt var vi hyggligt samstämda. Sällan, eller aldrig, har jag druckit så många gamla och lärorika viner på restaurang för dessa helt otroligt låga priser. Det verkar som de inte har justerat priserna efter inköp för decennier sedan, tack för det.

Chateau Cheval Blanc 1979, Côte-Rôtie 1998 (Jamet), Chateau Pavie 1998, Clos de L'Oratoire 2000

2011-07-01T02:13:00.000+02:00

Chateau Cheval Blanc 1979
Doften är orealistiskt finlemmad, cabernetig, gräsig, djup fin plommonfrukt, mulljord, skeppsvrak, grafit, fint blommig, tobak, violig och underbart vacker på alla sätt. Att det här är kvällens vin är otvetydigt. Det här handlar mer om balans och subtil komplexitet än kraft vilket blir än mer tydligt när andra moderna Bordeauxer ställs upp bredvid.

Lång och sirlig smak med fin frukt, mjuka syror och tanniner. Enormt komplext och svårbeskriven, fantastiskt vin och den är klart godast bland en stark uppställning. Undrar hur bra en mogen Cheval är från en toppårgång?
Flaskvariationen är visst rätt stor och det här var en bra flaska enligt P.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)
Mycket fin med rosenblad, kött, läder, blod, röd finlemmad frukt. Ytterst bra och ännu bättre än den förra flaskan. Den här lyckas hålla nivå strax under Cheval Blanc 1979 som dricks bredvid. Alla andra viner ligger ett klart steg under dessa båda.

Underbart läskande smak med toner av kött, blod, rosenblad, jasmin, viol, otroligt komplex i en vinnande stil som kombinerar frukt, animaliska toner och mognad på ett underbart sätt. Enormt bra.

Chateau Pavie 1998
Supertät doft med mycket rostade fat, järn, rost, bitter choklad, rök, en kärnig ton som påminner om Italienska viner. Trots någon timme i karaff känns det rätt stumt och oväntat primärt för sin ålder.

Imponerande men rätt opersonligt, massivt och kompakt men det ligger oväntat i lä jämfört med Clos de Oratoire 2000 om man ser till vinernas aromatiska drag. Den kompakta känslan och utvecklingen med luft tyder på att det kommer hända mycket med det här vinet men i nuläget levererar det inte som sitt rykte. Bör lagras minst 10 år till men kan nog bli något alldeles enastående.

Clos de L'Oratoire 2000
Superaromatisk, mer aromatisk än Pavie. Mycket rostade fat, choklad, modern och fläskig, rost, mulljord och blommor gör det intressant med stor komplexitet, öppen och tillgänglig.

Extremt fruktig, choklad, lakrits, citrus, mörk frukt, djupt komplex och grymt bra. Bättre än Pavie. Väldigt bra i sin moderna stil men kanske inte så väldans mycket Bordeauxkänsla.

Sammantaget är alla vinerna extremt bra och alla hade kunnat vara kvällens vin, en annan kväll, om uppställningen varit mer normal.

Grand Cellier Rubis 2000 (Vilmart)

2011-06-28T15:25:00.000+02:00

Vilmart är ett par biodynamiska tomtar till bröder som gör kraftfull Pinotdominerat bubbel från den mindre kända kommunen Rilly la Montagne. De använder ekfat för sina bättre buteljeringar. En återkommande favoritproducent.

Djupt fruktig med söta röda bär, apelsinskal, nougat, blodgrape, krita, sandelträ. Imponerande bra i en tung fet stil.

Mjuk fyllig smak som är väldigt Pinotig med söta röda bär, fattoner, söta citrustoner, kryddor, nougat och kaffe. Enormt bra rosébubbel som inte ligger storheter som Cristal Rosé eller La Grand Dame Rosé långt efter, om ens något. Vilmart visar än en gång upp sig från sin bästa sida.

Le Vieux Donjon 2008

2011-06-28T15:11:00.000+02:00

Den här producenten är en personlig favorit. Le Vieux Donjon har inte följt dagens trend inom området med sent skördad frukt och portvinslika viner, det här har mer likheter med Bourgogne än port.

Doften är sötbärig med blommor, lakrits, kryddor, korint, apelsinskal. Det är ännu helt primärt och har ingen stalllighet. Väldigt fräscht och komplext med en hel del burgundiska drag.

Mjuk bärig smak med bara ett uns alkoholhetta. Sötfruktig och väldigt primär. Jag kommer vänta flera år innan jag öppnar nästa flaska. Väldigt bra CdP.

1583 Albarino de Fefinanes 2008

2011-06-22T15:23:00.000+02:00

Fefinanes är en av de bättre producenterna i Rias Baixas. Det här vinet som släpptes nyligen är deras mellanvariant och lagras på gamla ekfat.

Det första intrycket är friskt och örtigt i en Grüner Veltlinerlik stil med fänkål, örter, sparris, både grön och gul frukt, citrus och en del mineralkänsla. Det finns en fetma och ett större djup än man är van vid i Albarinos men det når inte riktigt upp till de bästa. Faten är knappt märkbara.
Men när jag provar om det ett par dagar senare känns de mer med en uns vanilj som påminner om vaniljdrömmar.

Medelfyllig smak med balanserat syrabett och grön örtig frukt, krita, citrus och en anings mintton. Välgjort och gott, kostar en del men känns värt sina slantar. I samma prisklass får den dock spö av Veigadares (som inte går att få tag på hos SB).

L'Insieme 2007 (Corino)

2011-06-19T15:47:00.000+02:00

Giovanni Corino gör det här vinet på 40% Nebbiolo, 30% Barbera och 15% vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot. Giovanni är gamla pappan och nuförtiden är det sonen Giuliano som driver firman. Firman ligger i La Morra och Giuliano har Elio Altare som förebild.
L'Insieme är ett samarbete mellan flera olika producenter varav Altare är en annan. Det finns alltså andra L'Insieme med nästan samma etikett som görs av andra producenter med helt annan druvsammansättning. Den röda tråden är att en del av inkomsterna går till välgörande ändamål.

Producentens stil är rätt modern. För sina vingårdsbetecknade Barolos använder de 50% nya fat vilket vissa källor menar att de gör för denna också. Men enligt deras hemsida är det bara gamla fat för detta vin. På importörens hemsida är vinet inte ens omnämnt, ingen hjälp där, det är dåligt. Produktionen är liten, 1000 flaskor.

Doften är väldigt direkt och djupt aromatisk med blommor, mörk choklad, tegel, kaffe, cederträ, örter. Imponerande komplex men det känns som den ännu är ungt sluten och kommer utvecklas än mer med lagring.

Ungt stram men djupt komplex med markerad syra. Örter och vedtoner, choklad, blommor, citrus, kaffe, lite balsamiska drag. De ettriga Nebbidragen fylls upp med som väntat lite mörkare dov frukt från Bordeauxdruvorna. Mycket bra men ännu ungt kärv och matkrävande.

Det här ser jag som ett bra köp för 299 kr, framförallt med tanke på dess framtidspotential. Det har en del fatiga moderna drag men helhetskänslan är balanserad med mängder av karaktär. Corinos viner tilltalar mig, jag gillade även deras Barolo som kom i vintras.

Le Ciste 2007

2011-06-19T14:59:00.000+02:00

Domaine Laguerre gör det här vita vinet i Roussillon av 30% vardera av Roussanne, Marsanne och Rolle samt 10% Macabeu.

Det går inte i text få fram hur karaktärsfullt och välgjort det här vinet är, det träffar enormt rätt i min personliga vinsmak. En underbar kombination av frukt, imponerande mineralitet och en väl avvägd dos fat ger ett vin som är väldigt matvänligt med sin friska syra men även är så pass fylligt och karaktärsfullt att det är svingott att bara sitta och sippa på.

Medeltät smak med mängder av karaktär. Stenfrukt, grape, kritig på ett sätt som gör det väldigt läskande i stil med en bättre Chablis, örter, fänkål, balanserade lätta fattoner, lemoncurd. Det känns fortfarande lite ungt bångstyrigt och kommer nog utvecklas positivt i några år till men är redan färdigt att dricka. Imponerande bra vin.
Det påminner en hel del om Tissots Arbois Chardonnay 2006. Precis som med den och de flesta andra biodynamiska viner dras det här med ett lätt oxidativt inslag som skönt nog inte tar över.

Castelroig Negre Selecció 2008

2011-06-15T15:14:00.000+02:00

Bordeauxviner görs uppenbarligen inte bara i Frankrike. Det här är ett ypperligt välgjort och prisvärt exempel från Penedes i Spanien. Trots att det är mest Cabernet Sauvignon och ”bara” 27% Merlot så känns den väldigt högra stranden. Men visst skulle det kunna vara en Saint-Estephe också.

Djup tät frukt med lite moderna Bordeauxdrag, cederträ, blyertspenna, plommon, mörk choklad och fina blommor. Öppen och imponerande komplex doft för modesta 112 kr.

Komplext och gott med bra syra och balanserade tanniner, lagom med fat, 25% nya. Till skillnad från de äkta exemplen så är det här tillgängligt redan som ungt även om jag tror det kan utvecklas betydligt med ytterligare lagring. Sällsynt bra köpläge för en lightversion av Mas la Plana.

Monthelie 2002 (Pierre Morey)

2011-06-04T15:12:00.000+02:00

Efter FV's rapport om att den här upplevdes som överdrivet fatig med dominerande smörkolatoner öppnar jag en sista flaska.

Det finns verkligen en hel del smörkolatoner. Men det initiala intrycket lättar en del och det finns fin lite kalkig frukt och bra syra som gör det hela tiden fräscht och matvänligt. Syrlig röd frukt, mjölkchoklad, kryddiga korinttoner, spearmint och med luft kommer det fram väldigt fina toner av svamp, mulljord, läder och tryffel. Moget och imponerande bra för en Monthelie med komplexitet klart över sin appellation.

Enligt mig är det mer måttet av utveckling som ger det här en mjuk chokladig känsla, jag upplever inte alls någon alltför fatig hantering. För Bourgogne på den här nivån är det inte överdrivet. Det är ett väldigt rakt vin om det går att säga så, ärligt och rakt, inte stort på något sätt men rättframt i klassisk Pinotstil.

Olivar 2008

2011-05-29T22:25:00.000+02:00

Olivar görs av producenten Cesconi från Dolomiterna i nordöstra Italien. Det här vinet är deras toppvin bland vita viner och görs av Pinot Blanc, Pinot Gris och Chardonnay vilka uppfostras delvis på fat.

Karaktärsfull stenig doft med lite dova toner av ylle, kalk och musselspad. Annorlunda, fascinerande och väldigt bra. Gula stenfrukter, gräs, bivax och söta citrusfrukter. Det liknar på många sätt en vit Bordeaux eller kanske ännu mer ett riktigt bra vitt vin från Douro, lite som Maritavora. Jag gillar den här typen av viner.

Smakrikt med balanserade fat, gul mogen frukt, gräs och lite dova gummitoner. Annorlunda och gott vin med lätt unken säregen profil. Att dessa druvor ger det här vinet har jag svårt att fatta, det känns mer som Chenin, Semillon eller liknande. Utpräglat vulkanvin och en annorlunda vinupplevelse från ett område man sällan springer på.

Adams Road Chardonnay 2004

2011-05-20T15:01:00.000+02:00

Den här var bra för ett par år sedan och är minst lika bra nu. Fet utvecklad doft med halm, vaniljkakor, krita och gul mogen frukt. Perfekt mogen och imponerande välgjort i en stil som är fräsch och intressant mer än normalt svulstig som många andra Aussiechardonnayer.

Väl sammansatt krämig smak med balanserad syra och långt komplext slut. Liknande känsla som en fet utvecklad Chablis med smörtoner, gul frukt, bra syra och krita fast kanske lite mjukare. Väldigt bra, hade jag insett det här vinets kapacitet hade jag köpt många fler.

Riesling Rüdesheim Berg Schlossberg 2001 (Kloster Eberbach)

2011-05-19T01:30:00.000+02:00

Den här typen av lite åldrad Riesling är ibland lite uttorkad med en aningens bitter känsla, det är inte alltid som tysk Riesling klarar av att jäsas ut som den här. Jag var lite oroad över att den här skulle vara så. Skönt nog besannas inte mina farhågor.

Det är alldeles strålande bra. Väldigt fruktig och tät Rieslingfrukt med härliga dova skiffertoner. Inte så där ettrigt bensinigt utan mer dovt stenigt. Jag är såld redan efter första sniffen. Tropisk frukt, fläder, röda äpplen blodgrape, kalk och syltade citrusskal. Mycket bra. Med luft får den en antydan till brynt smör som gammal Riesling kan få.

Fruktig och fräsch torr smak, ingen anemisk eller uttorkad känsla. Långt och djupt komplext med utvecklad fin Rieslingfrukt. Ypperlig druv- och områdestypicitet. Om man som jag har ett par timmar gammal sparris, egenodlad i Uppland, att äta till så gör det ingenting.

Väldigt bra Riesling och jag frågar mig varför man ska anstränga sig att köpa nån av alla bra men unga varianter som dyker upp med jämna mellanrum då man kan köpa en färdiglagrad kvalitetsriesling för ungefär samma peng, det här är ett solklart vinköp. Ny beställning bums, det här är extremt mycket Riesling för 249 kr. Det finns en liten guldgruva av mogen Riesling på BS för överkomliga priser, nästa test väntar redan i kylen.

Dag två har den tappat frukt en hel del och fått lite av den där bitterheten jag har svårt för. Konstigt att en Riesling är så pass känslig för luft.

Volnay 1:er Cru "En Caillerets Clos de 60 Ouvrées"

2011-05-16T23:48:00.000+02:00

Oj, det här inte alls som den småtrista flaskan för några år sedan. 99'orna jag har haft i lager har öppnat sig på ett strålande fint sätt. Pousse d'Ors viner är gjorda i väldigt lagringskrävande stil, det visar inte minst det här. Om de småtrista 2006'orna beter sig likadant är de något att se fram emot om ca sju år.

Fascinerande doft av jord, läder, svett och tryffel blandas med röda bär som drar mot det syrliga hållet, lite gräs, utvecklat och läckert på ett traditionellt sätt. Med luft får det en lite Syrahlik doft av kött, vore intressant att dricka den här bredvid Jamets Côte- Rôtie.

Smakrikt och matkrävande syrligt till en början. Fin komplexitet på ett klassiskt Bourgognesätt, svamp/tryffel, röd frukt, jord, gräs. Kompakt och fascinerande vin på ett sätt som inte alls är inställsamt utan matkrävande stramt. Oväntat bra Volnay.

Peregrine Pinot Noir 2002, 2004 och 2006.

2011-05-16T02:10:00.000+02:00

Tre årgångar av en bättre Pinot Noir från Nya Zeeland. Det var ansenliga mängder flaskor framme så minnesanteckningarna är inte så fullödiga.

2002: Rejält utvecklad med svamptoner, arrak, fin sötaktigt röd frukt och gammalt trä. Långt och komplext men hänger lite på fallrepet med mycket svamp och lite volatila arrakstoner.
Känslan av gammalt skeppsvrak stör en hel del och den har inte riktigt åldrats med behag.
Frukten finns kvar och det är ett riktigt gott vin men det börjar bli väl murrigt för min smak.

2004: Till skillnad från 2002 så har den här skruvkapsyl vilket gör stor skillnad. Tät och väldigt fin Pinotfrukt, djupt komplex och viss mognad med ett uns dova mosstoner men inte alls samma känsla av svamp och skeppsvrak som 2002'an. Den här kan nog utvecklas positivt i några år till. Klart godaste vinet.

2006: Fin Pinotfrukt som kombinerar söt röd frukt med citrustoner, lite gräs, choklad, kaffe och balanserade fattoner. Gott men ännu ungt vin som behöver några år till för att riktigt blomma ut, rätt syrlig och aningens krävande i nuläget. Dag två har det mildrats betydligt. Tät frukt med ett fräscht citrusbetonat syrabett, gräs och choklad.

Genomgående väldigt bra och välgjorda Pinot Noirviner som levererar bra Pinot för pengarna men som väntat inte når upp till Feltonnivå. Det är ytterst sällsynt att hitta den här kvaliteten i Bourgogne för 249 kr som de här kostar och det är Bourgogne som ligger närmast i stilmässig jämförelse. Så det får ses som ett väldigt bra köp.

Paul Sauer 2003

2011-05-14T14:19:00.000+02:00

Kanonkop håller jag som den främsta rödvinsproducenten i Sydafrika, det är annars ytterst få röda viner därifrån jag kan med numera. Ernie Els och andra lyxpavor kan trots pris och prestige inte tävla med det här enligt mig, mer massiva, ja, men inte bättre.

Intensiteten och komplexiteten i frukten får alla att reagera. Tät och djup frukt utan att vara övergjort med Cabbiga drag av gräs, fin plommonfrukt, tobak, blyertspenna, viol och blommor, rostat kaffe. Jag störs en aning av en kartig grön ton som drar mot omogen grön paprika och en del grova bakelitdrag men det är mest en plump i marginalen. Det är riktigt imponerande och de andra är inne på bättre USA cab tills jag säger att det är mitt favoritvin från landet, då faller den teorin, för så bra är det ändå inte.

Gott och fräscht med tät frukt som inte alls har den vanliga överextraktionen eller syltigheten jag associerar med SA-viner. Väldigt Cabernettypiskt och välgjort, läskande och komplext. Paul Sauer står sig fortfarande. Har man bara lite överseende med den grova burn out-känslan är det ett väldigt gott vin.

Coume Gineste 2006

2011-05-11T01:05:00.000+02:00

Coume Gineste är Domaine Gaubys vita toppvin. Består av ungefär hälften vardera av Grenache Blanc och Grenache Gris från 60-åriga stockar.

Från att ha varit lite väl kyld och stum öppnar den upp sig och får en väldigt djup och intressant doft av örter, gul stenfrukt, viol, petroleum, lite fattoner, anis och väldigt fina mineralnyanser. Väldigt bra och annorlunda, gissningar runt bordet landar mest runt Chenin Blanc. Att vit grenache kan ta den här skepnaden är inte normalt.

Tät och fet smak med distinkt karaktär av mer ovanligt slag. Djupt komplex och fascinerande smak av örter, fet fin frukt, mineral, bra syra, blommighet som drar mot viol. Väldigt bra men grovt överprissatt. Gästerna med bred samlad vinkunskap tycker att ett pris mellan 250-300 kr känns rimligt. 740 kr som det faktiskt kostar ungefär (i Sverige) är helt koko, men bra är det.

Friulano 2009 (Ronco dei Tasso)

2011-05-08T16:17:00.000+02:00

Lagom till att jag tänker prova den här Friulanon får den ett svagt mottagande av ”Billiga viner”, men, men, det går inte att backa nu. Han tog sig tid och ork att skriva mer fakta om vinet.

Citrusfrisk doft med en del dova druvtypiska drag av yllevantar och gummi. Örter, fänkål och en känsla av yogurt med honung i. Druvtypiciteten går inte att klaga på men det saknar ett riktigt klipp i intressefaktorn.

Rätt mjuk smak med lite krämig känsla, en anings fadd på något konstigt sätt då det ändå finns en del syra som spretar lite. Det är inte oväntat långt ifrån Miani, rätt långt från Keber också, helt ok men ingen Friulano att springa benen av sig för. Kostar lite mer än det smakar, bättre att satsa lite mer på Kebers välgjorda version.

Cannonau di Sardegna 2007 (Sella & Mosca)

2011-05-05T12:47:00.000+02:00

Cannonau är det italienska namnet på Grenache och odlas mycket på Sardinien. Reagerade på det här vinet på en provning och måste se om mitt intryck står kvar.

Rätt blek doft som liknar en Pinot. Finstämd blommig doft med sirlig röd frukt, läder, gräs och lakrits. Inget kraftpaket men riktigt bra för 79 kronor och omisskänligt Italienskt.

Finstämd smak med medeltät frukt, balanserade syror och lagom kärvhet. Lite parfymerad röd frukt backas upp av citrusskal, gräs och en aptitlig kärnig känsla. Inget stort vin men ett ypperligt bra vin för 79 spänn som inte är överextraherat eller modernt, som ett snyggare alternativ till klassikern Copertino fast mindre brettigt. Såna här ärliga ”riktiga” viner i den här prisklassen finns det alldeles för få av.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2007 (Drouhin)

2011-04-30T02:02:00.000+02:00

Det börjar bra men lite ungdomligt stumt. Koncentrationen är klart på Grand Crunivå men det behöver lagring eller luft för att visa upp hela sitt register.
Doft av krita, musselskal, stenfrukt, halm och citronfudge. De använder bara gamla fat och det ligger mest som en krydda i bakgrunden, det känns som de har minskat faten det senaste decenniet.

Smaken är rejält tät med en krämig fin känsla. Stramt kritigt och samtidigt ”Les Clos”-typiskt tung. Det är med luft efter ungefät halva flaskan det här vinet verkligen kickar igång och visar upp sina kvaliteter. Då kommer det fram mer komplexa aromer, mer havskänsla av jodstinna ostron och djupare frukt.

Ett väldigt drickvänligt vin, man blir mer sugen ju mer man dricker och lagring kommer lyfta det här flera snäpp. Det är inte framfusigt eller insmickrande fatigt utan stenigt och återhållsamt på ett sätt jag gillar. Minst ett par års lagring behövs. 2004'an jag drack senast var ett drygt år äldre då och var klart mer öppen. Priset på BS är väl högt och andra kanaler är att föredra, 599 kronorsbra är det inte men väldans bra.

Cuvée Milennium (Taittinger)

2011-04-28T14:35:00.000+02:00

Sista flaskan av den här cuvéen som Taittinger släppte inför millennieskiftet, bara magnumflaskor. En blandning av äldre årgångar, 95 och 96 har jag läst någonstans. När den kom var den ung och småtrist men efter några år lyfte den till ett fantastiskt vin. Taittinger var så nöjda med vinet att de fortsättningsvis började göra en liknande cuvée som döptes till Prelude.

Passande nog visar den här sista flaskan att den har börjat tippa över. Den finns tät fin frukt men den har inte alls samma djup som tidigare. Gräddig gul frukt, grapefrukt, krita, mycket bröd och en anings champinjon, kaffe och nougat.

Lånad bild

Mjuk fyllig smak, med tidigare flaskor i minne har den inte alls samma djup i frukten men är ändå väldigt god. Mycket nougat och rostat bröd, kaffe, vanilj, röda äpplen och mogen gul frukt. Väldigt gott men ändå en liten besvikelse, dags att dricka upp om man sitter på några flaskor.

Guardiola 2007 (Tenuta delle Terre Nere) och Cuvée delle Vigne Niche 2007 (Tenuta delle Terre Nere)

2011-04-22T13:39:00.000+02:00

Det här är ett av bloggosfärens älsklingsvintyper sedan en tid tillbaka. Coola viner från Etnas varma sluttningar av den lokala druvan Nerello Mascalese, i det här fallet utblandat med 2% Nerello Cappuccio enligt vissa källor. Rankorna planterades 1917 och 1947 på pre-phylloxerastockar, endast en liten del har nyplanterats. 25% ny fransk ek. Ad Libitum tar in vinerna och andra har också provat, här, här och här (andra årgångar ibland).

Rätt lätt klarröd transparent färg.
Intressant och annorlunda doft med lera och grusdamm, nypon, röd frukt (mest hallon), blommor, lite smörkola från fat och örter. Inte insmickrande och svulstigt utan ett vin som det tar ett tag att fatta tycke för men jag gillar det verkligen, lite som Nebbiolo.

Markerad syra som lägger sig en del med luft, finstämd smak som påminner lite om en nebbiolo, hallon och örter. Det är ett rejält kärvt direkt efter den öppnats men mjuknar med luft. Hela tiden håller den sig dock i det krävande segmentet, något jag inte har problem med. Det ger associationer till lera även i smaken, det var länge sedan jag åt lera men ändå. Ett riktigt matvin, det skär rakt igenom vad som helst och klingar kvar på ett mycket bra sätt.

Det vore väldigt intressant att prova ett sånt här vin med ålder, jag har inte den blekaste hur det här utvecklas men det bör bara bli bättre. Kombinationen av fräschör och en intelligent fathantering ger ett väldigt balanserat vin som passar mig bra, fast det hade nog inte förlorat på att minska ner faten ännu mer.

Prisvärdheten är inte självklar, 300 sekiner är rätt mycket och jag vill nog ha lite mer knorr för det priset. Det sagt så är det ändå ett väldigt bra vin med hög intressefaktor.

Givetvis måste jag även prova deras främsta vita vin, Cuvée delle Vigne Niche, av den inhemska druvan Carricante. 50 år gamla stockar, 1/3 på jättestora gamla fat, resten på ståltank.

Det här tycker jag mer om än den röda Guardiola. Mycket intresseväckande doft med mycket sten, krita och petroleumtoner. Bivax och mogen gul frukt, kamomill, brynt smör, fänkål, salmiak och syltade citrusskal. Väldigt komplext och kul, imponerande på ett sätt jag inte alls var beredd på.

Medelfyllig smak med mycket mineral och fräschör. Lagom syra som balanserar upp en tät gul fruktighet, väldigt långt och aptitretande. Mycket bra vin med mängder av karaktär. Det har en hel del likheter med Riesling fast med lägre syra och lite mer rondör, min typ av vitt vin. Väl värt sitt pris på 199 kr, än mer om man tar originaliteten i beaktande. Det känns helt moget och jag skulle inte riskera att lagra det här ytterligare, den försämrades; blev faddare och mindre expressiv efter en dag.

Domaine Courteillac 2000

2011-04-20T11:57:00.000+02:00

Väldigt tät plommonfrukt, mycket cederträ och blyertspenna, tydligt rostade fattoner med kaffe och kokos. Det finns ett stick av grön paprika i det som stör en anings men den övriga frukten är så pass tät att det fungerar. Väldigt välgjort vin för sin enkla apellation i en fruktdriven fatad stil. Det saknar givetvis det djup som ett väl ansett hus har men det är en imponerande bra imitation.

Smaken är fyllig med mjuk tät frukt och tydliga fat, lakrits, trä och kaffe. Smakrikt och imponerande komplext i insmickrande stil. På gränsen till för mycket fat. Stilmässigt lite som en Pichon Baron extra light. För 94 sek är det ytterst bra, numera har priset tappat lite verklighetskontakt.

Crozes-Hermitage 2003 (Guigal)

2011-04-18T23:27:00.000+02:00

Det här korkas upp som ersättning för vinet jag la upp innan. Dags att testa en flaska av den här Crozen som jag gillade skarpt när den lanserades. Hyllad vid lansering, Parker gav den 93, men senare har den fått svalare omdömen. Att en Syrah stänger ner sig och blir tristare efter några år är väldigt väntat så jag blir lite förvånad att tex Parker inte påpekar det. Dags att bilda sig en egen uppfattning.

En hel del fällning. Fint parfymerad doft med skir röd fruktighet, grädde, lätta fattoner, blodapelsin och bacon, riktigt bra i en fräsch rätt lätt stil. Den fina parfymerade blommigheten är ett stort plus. Extremt druvtypisk.

Slank smak med fina syror, finstämd röd frukt som hallonkärnor och lingon, citrus, kött. Den utvecklas med luft och blir allt bättre. Verkligen ett bra vin för appellationen, betydligt djupare och mer balanserat än Graillot.
Jag tror den kommer växa ytterligare och är väldigt nöjd med min investering. Det här blir intressant att följa i framtiden, fem kvar.

P.S. Har inte typsättaren råkat slinta med fingrarna och sätta dit ett x istället för ett z på texten för AOC-beteckningen (granne med varandra på ett tangentbord), eller är det ett z i skrivstil? Såg det först på bilden efter flaskan slängts.

Pinot Noir 2006 (Hamilton Russel)

2011-04-18T23:05:00.000+02:00

Det är svårt att känna några druviga drag av Pinot Noir eller liknande i det här då allt öveskuggas av en tung rökton, vi pratar här om rök på nivå som en större skogsbrand. Det är nästan att det svider i ögonen. Om man försöker koppla bort det och få fram något annat så finns det en del svart te, lite röd syrlig frukt, nejika och en hel del fat.

Smaken är lite krävande syrlig, rödfruktig med lite påträngande alkoholig känsla. Vore väl ok för ett 79 kronorsvin men ett dåligt skämt för ett vin som kostar 299 sek (årgång 2008) på SB, fast jag upprepar det för mig själv går det inte riktigt in, 2 9 9 kronor!?! Sydafrikanerna själva ser inte något som helst problem med röktonen i sina viner, de känner den inte ens. Nä visst, och apartheidsystemet var ett mönstersamhälle i jämlikhet...
Deras Chardonnay är dock välgjord i sin svulstiga stil men det här går inte ens att laga mat på.

Meursault 1:er Cru ”Genevrières” 2000 (Mikulski)

2011-04-17T23:17:00.000+02:00

Doften är utvecklad men mindre mogen än jag väntat mig. Väldigt kritig känsla med ett uns smör, hasselnötter, gul mogen frukt, halm. Komplext och gott på en väntad nivå, riktigt bra men inte stort.

Mer syra och fräschör än väntat precis som doften indikerar, komplext, kritigt, lite utvecklade aromer av nötter och honung, mjuk gul frukt, markerade citrustoner. Lång och mineralig eftersmak.
En Meursault som håller ungefär vad den borde men inte når upp till de bästa exemplen. Prisvärdet är inte något vidare vilket mest har att göra med områdets prissättning. Bättre vore att köpa tex Lamys Saint-Aubin 1:er Cru-viner, de är lika bra.

Keyneton Estate Euphonium 2004 (Henshcke)

2011-04-17T16:54:00.000+02:00

Det här är ett av Henschkes viner i mellanprisklass, eller lägre prisklass om man ser till Henschkes övriga viner. En blandning av Shiraz, Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc under skruvkapsyl. Henschke är en av mina favoritproducenter i Australien.

Tät och djupt fruktig doft med rejält drag, dock ingen överdriven senskördad stil eller överkokt sylt som modernister ofta dras med, alltså inte som ett Ben Glaetzer-vin. Salmiak och en blandning av röd och mörk frukt blandas med ett lite bacon och svart te. En hel del fatiga vaniljtoner och kaffe. Väldigt stort och insmickrande på ett ändå fräscht sätt. Det är lite reduktivt och tjänar rejält på luft.

Smakrikt med väldigt fyllig känsla, te, cederträ, söt röd och mörk frukt, fattoner och salmiak. Väldigt gott med endast ett aningens störande drag av alkohol (14,5%) och lite för kompakt för min personliga smak, de andra har dock inga problem med det. Väldigt gott nu men den kommer nog balansera ut sig med ytterligare tid på rygg och bli fräschare med mer tertiära drag om runt fyra år. Bland det bättre man kan få från Australien i den här prisklassen (309 kr våren 2008) och utan problem värt sitt pris. Inte på nivå med den fabulösa Mount Edelstone i höstas men det var inte heller väntat.

Chateau Kirwan 1999

2011-04-14T13:01:00.000+02:00

I september tyckte jag visst det här var helt ok, nu tycker jag inte alls om det. De drag jag hade överseende med då stör jag mig på rejält denna gång.
Visst finns det en djup fin doft och en del klassiska bordeauxdrag men samtidigt dras den med en överdriven ekbitter känsla och en störande omogen grön ton. Helhetsintrycket är rätt forcerat och konstlat.

Gott men inte mer, jag får allt svårare för den här överextraherade stilen av Bordeaux. Grundmaterialet i Kirwan är inte tillräckligt bra för att balansera upp den här okänsliga hanteringen. Bittra fattoner, mörk dov frukt, mycket choklad, rostat kaffe och cederträ. Ok gott men väl mycket designad smak. Jag kommer aldrig köpa Kirwan igen, framförallt inte med dagens priser.

Nuits-Saint-Georges 1:er Cru ”Les Roncières” 2007 (Robert Chevillon)

2011-04-10T17:00:00.000+02:00

Chevillon har en imponerande andel vingårdar i Nuits-Saint-Georges med gamla stockar, de gör åtta olika 1:er Cruviner. Tänkandet är balanserat traditionellt, 30% nya fat, jordnära vinmakning men utan att vara biodynamiker.
Jag har provat fyra av hans 1:er Cruviner samt deras villagevin bredvid varandra och det här är min favorit, deras vanliga NSG Vieilles Vignes tycker jag dock inte är värd sina pengar. Skillnaden mellan den och premiercruvinerna är betydligt större i kvalitet än i pris.

Intensiv krämig frukt med fin stenig känsla. Djupt komplex och enormt fin, även om det ännu har en del primära aromer finns det tendenser till utveckling. Citrusskal, lite stjälkar utan att vara kartigt, mossa, sötbärig frukt, nejlika, lavendel och chokladtoner. Med luft får det ett ännu mer parfymerat anslag med blommor och kryddor.

Fruktig men fräsch smak med tät röd frukt, citrustoner, fin kryddighet och balanserade fat, enormt god Bourgogne som växer med luft. Sympatisk kombination av tät frukt, balanserade fat och fräschör. För årgången är det imponerande bra. Tidigare har jag fått känslan att 07 kan ge gröna toner men den här har inga såna tendenser alls.

Redan vid fyra års ålder gör det här inte alls ont att dricka men det finns stor potential för vidare utveckling. Kan bli svårt att hålla fingrarna borta. Smakar det så kostar det men det här levererar faktiskt för sin prisnivå utan problem. Meadows gav 92 poäng, jag skulle nog lägga till ett eller två, det här gick jag igång på.

Gevrey-Chambertin 1:er Cru 1985 (Maison Leroy)

2011-04-08T01:23:00.000+02:00

Enligt P var den förra flaskan rätt trött och inget vidare men den här har frukt kvar.
Skön klassisk stil med syrlig röd frukt och mängder av mognadstoner som tryffel och mulljord. Orientaliska kryddor, blommor och stort eget anslag. En doft som är svår att sätta fingret på, fascinerande.

Syrlig och rätt krävande smak, absolut inget självklart lättgillat vin utan det som gör det bra är den stora personligheten och de fina mognadsnyanserna. Finstämd syrlig röd frukt, kryddor, jord, svamp, soja och choklad. Enormt kul och minnesvärt vin men inte stort på något sätt. Det gör sig väldigt bra till maten med sina markerade fina syror.

Jag fick höra av en tidigare vinmakare hos Madame Leroy några dagar senare att deras negociantviner köps in färdiga. De sätter endast på sina egna etiketter på flaskor av färdigt vin, de har alltså aldrig haft ett finger med i vinet. Det känns rätt tveksamt och förklarar varför maisonvinerna aldrig är i närheten av deras domainebuteljeringar. Man lär sig nåt nytt hela tiden. Ska man dricka Leroy ska man köpa deras egenproducerade viner, helst d'Auvenay.

Sancerre ”Côte de Champtin” 2002

2011-04-06T14:30:00.000+02:00

Nästan ingen druvkaraktär är kvar numera vilket är väldigt bra. Mer Rieslinglik med mogen gul frukt, oljig känsla som drar mot petroleum, halm, mycket krita och musselskal, tydliga citrustoner. Lätta fatinslag, men det känner jag nog mest för att jag vet om det. Väldigt bra vin för ett ännu mycket överkomligt pris.

Mogen rätt mjuk smak med mycket citrus, gula plommon, mognadsnyanser av honung, gräs, kvittenmarmelad, gråpäron och mycket skolkrita. Supergott och än en gång min favoritsancerre, det är så här en Sancerre ska göras.
Champault använder delvis ek till det här vinet. Ingen runt bordet var inne på Sauvignon Blanc, än mindre Sancerre. Ett vin som smakar mer jordmån än druva.

Il Blu 2002

2011-04-04T23:57:00.000+02:00

Il Blu görs av Sangiovese och Merlot samt en rejäl men välmåttad dos nya fat. Det här är ett italienskt vin i balanserat modern stil som jag verkligen gillar.

Stor medoclik doft med cederträ, mörk bitter choklad, plommonkompott, viol, dov tät frukt och ett väldans djup, superfin doft som är alldeles lagom insmickrande. Väldigt bra!

Smaken är tät och lagom modern i en stil som är väldigt Medoclik fast med lite bittra italienska körsbärskärnor. Typ som en imaginär blandning av 70% Ducru-Beaucaillou och 30% toppbrunello. Superkomplext, ruggigt gott med imponerande längd. Perfekt mogen just nu och en grym prestation för 2002.

För 264 sek är det ett av de bättre vinköp jag gjort, WS 92 poäng är nästan i underkant för den här flaskan men det här är också den bästa hittills, och tyvärr den sista. Så tålamod krävs för de yngre årgångarna i lagret. Jag kanske var på bra humör men den här var enormt bra.

Chardonnay "Estate Vineyard Beechworth" 2004 (Giaconda)

2011-04-03T19:26:00.001+02:00

Giaconda ligger högt på listan över Australiens bästa vinproducenter. För mig är det deras Chardonnay som är deras främsta vin, trots deras imponerande Syrah och Pinot Noir-viner.

Det här är helt moget och behöver inte luftas alls efter korken dras ur. Helt öppet med ett otroligt djup i doften, ett sånt vin som får alla att tystna. Bortsett den underbart nyansrika frukten finns det även ett mineraldrag man inte brukar hitta i aussichardonnays och ett drag av petroleum, det går inte riktigt att sätta fingret på alla dofter, massivt vin. Fantastisk doft som inte nödvändigtvis känns som en stor vit Bourgogne men ändå är lika bra, fast med ett mer fläskigt australiensiskt drag.

Supertät smak med fascinerande djup och stor personlighet. Anslaget är rätt fläskigt med mogen tropisk frukt men det finns även citrusskal, krita, honung, grönt te och mycket mognadstoner av hasselnötter och brynt smör. Alkoholen stör inte alls. En smak som klingar kvar länge, stort vin! Helt moget och bör inte lagras längre. Helt klart bästa aussiechardo jag någonsin druckit.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2001 (Louis Michel)

2011-04-03T18:59:00.000+02:00

Det här vinet börjar bli väl moget, de smöriga honungstonerna börjar ta överhanden men den har inga oxidativa drag iaf. Gul frukt, lemoncurd, plommon, musselskal och en del kritor visar på ursprunget. Bra och om man som jag gillar Chablis med mognad, riktigt gott.

Mjuk smak som börjar balansera farligt nära faddhetsgränsen, smaken följer doften till punkt och pricka. Mycket honung. Gott, men den var nog bättre för två år sedan, både Laroches och Brocards 1:er Cru-viner i samma ålder levererar bättre än det här.

Riesling ”Hengst” Vendanges Tardives 1995 (Josmeyer)

2011-03-31T02:25:00.000+02:00

Mogen Riesling med sötma som dracks till en bit ankleverterrin med tryffel på smörstekt bröd, mums.

Mogen doft med löjligt typiska Rieslingnyanser. Skiffer, blodgrape, gråpäron och fylliga komplexa fruktaromer med tropiska inslag, kryddig med nästan Pinot Gris-lik fetma.

Halvtorr smak med strålande längd, det här är ju bara så fantastiskt gott! Djup tät smak, ananas och annan exotisk frukt blandas med fina citrustoner och en mineralkänsla helt klart på Grand Crunivå. Perfekt mogen just nu.

Côte-Rôtie 2003 (Jamet)

2011-03-28T20:49:00.000+02:00

Under en diskussion för några veckor angående Jamets Côte-Rôtie menade Nettare e Gioia med bestämdhet att 2003'an var på topp just nu. Det låter ju bra, jag har inte provat den sedan inköp för knappa fyra år sedan. Då tyckte jag den var enormt bra efter tre timmars luftning, dock kändes ca åtta år som en lagom lagringstid. 98'an var alldeles perfekt i höstas vilket motsvarar den åldern. Bästa, och roligaste, sättet att bilda sig en egen åsikt är att ta upp en flaska.

Jamet gör sina viner i traditionell stil utan alltför mycket nya fat (20-25%) och använder endast Syrah, en stående favorit som i princip är den enda Côte-Rôtie jag köper. Priset börjar bli rätt krävande, det gick upp 20-25% efter att Jamet bytte importör för ett tag sedan. Men det är fortfarande ok sett till kvaliteten och vad de kostar utomlands.

Förvånande mycket opalescens i glaset, med all säkerhet ofiltrerat vin.
Doften är trots min skepsis verkligen helt öppen med superfin frukt som påminner om en lätt utvecklad toppbourgogne. Förutom fin sötbärig röd frukt så finns mer Syrahtypiska nyanser av kött, rostade örter och en rökig stenighet. Underbara nyanser av sandelträ, kryddor och läder tillför ett extra djup. Enormt bra vin med personlighet som bara lyfter än mer med mer luft.

Smaken är förvånande mjuk med tanke på den ringa åldern. Tät men fräsch frukt med underbar komplexitet av röd mjuk frukt, chark, svart te, sten, tapenade och örter. Det är så här jag vill ha mina Syrahviner från Rhonedalen, balanserade och fräscha med fin bärighet. Så otroligt bra och gott vin.
Det här vinet verkar inte ha gått in i nån tunnel utan är tillgängligt från start. 96 p av WS's James Molesworth, jag är helt med.

Barolo ”Sorì Ginestra” 2006 (Conterno Fantino) och Barbaresco ”Pajé” 2003 (Roagna)

2011-03-27T19:00:00.000+02:00

Vi är fyra stycken som ställer två erkänt bra Nebbioloviner mot varandra. Jag har ingen direkt erfarenhet av Fantinos viner och är nyfiken på hur bra den kommer vara. Vinerna luftas några timmar.

Sori Ginestra är ett klart barnarov eller till och med värre än så, det är som att dricka fostervatten som P brukar säga. Stenhårt med ungt bångstyriga fattoner, knuten frukt och kärvt bittra druvaromer. När man försöker att se igenom alla fattoner, syra och tanniner så kan det skönjas en hel del komplex frukt och stor potential men det är svårtolkat just nu. Med viss osäkerhet så tror jag ändå att det kan bli väldigt bra och jag köper några flaskor i linje med mitt projekt att bygga ett bättre lager av toppnebbiolo. Man bör vänta till 2016, minst, innan man ska tänka på att dricka det här.

Pajé behöver också luft men är mjukt och snällt i jämförelse. Viss utveckling, tydliga minttoner, gräs, röd spänstigt frukt, tjärpastiller, nypon och blommor. Det här är väldigt gott men kanske inte den bästa flaska jag druckit. Nu börjar den bli mer tillgänglig men har ändå långt kvar till sin topp. Väldigt traditionell stil.

Moulin de la Lagune 2000

2011-03-26T12:09:00.000+01:00

Chateau la Lagunes andravin från ett bra år snappades upp för en billig peng för några år sedan. Den har alltid levererat väldigt bra, sista flaskan har legat väl varmt i garderoben ett par år och det är nog bäst att städa undan den.

Väldigt finstämd doft i lättare stil med traditionella drag av plommonkompott, trä, viol och choklad. En del röd mjuk frukt och gräs. Väldigt bra för runt 100 sek i lätt fräsch stil.

Smaken är rätt lätt och fräsch även den utan några tydliga fattoner eller överextraktion. Gott, läskande och helt moget. Inget stort vin som förändrar världen men finstämt komplext i traditionell stil. Efter nån timme börjar ett litet trött oxidativt inslag komma fram (russin, bränt socker), den verkar ha snabbmognat i garderoben och skulle inte ha luftats så pass mycket. Men det är väldans gott hela tiden. Dags att dricka upp om man har några flaskor kvar.

Colledilà 2007

2011-03-26T11:36:00.000+01:00

Colledilà är Brolios nya vin av ren Sangiovese. Jag tyckte om det när det kom för ett tag sedan men har på nåt sätt lyckats undvika det tills jag fick möjlighet att prova det igen och reagerade på hur bra jag tyckte att det var. Betydligt mer intressant än Casalferro som numera är en ren Merlot.

Det är ett helt annat anslag än i Castello di Brolio, det här känns mer ”riktiga” Italien jämfört med Castello som är mer Bordeauxinfluerad. Måste säga att jag är positivt överraskad över hur bra det är. Väldigt fint utmejslad känsla av Sangiovese med ett genuint personligt anslag. Syrlig röd frukt som rönnbär och hallon, fina steniga nyanser, bränt tegel, citrusskal, gräs, bitter choklad, körsbär, bittermandel och lite grafit. Det finns något svårplacerat som verkligen lyfter det ovan mången Chianti. Väldigt komplext utan att vara för inställsamt, det finns en del fattoner men de slår inte över, de tillför en exotisk känsla av kokos och vanilj men faten känns inte för hårt rostade som i tex Mazzeis viner.

Det är rätt stramt och syrligt vasst när man dricker det direkt från flaskan men nån timmes luftning gör mycket. Till italiensk inspirerad plockmat med mycket fett fungerar det perfekt, nu har ju inte jag några större problem med strama viner men det känns helt klart tänkt som ett lagringsvin, 4-5 år behövs. Om jag ska köpa något Broliovion så blir det helt klart det här.

Vat 1 Durif 2008 (De Bortoli)

2011-03-20T14:33:00.000+01:00

Det här nyhetssläppet i februari får balansera upp det negativa inlägget tidigare.
Durif från Australien är ovanligt, eller tja, det är ovanligt att se Durif överhuvudtaget. Namnet kommer sig av fransmannen som korsade fram den av Syrah och Peloursin. I USA kallas den oftast för Petit Sirah.
Bortoli är en av de producenter som gör vin i lägre prisklasser som jag brukar tycka om. Vardagsviner i balanserad nya världen-stil.

Fruktintensivt men utan att kännas alltför jolmigt. Marmeladigt med tranbär, bigarå, drottningsylt och vanilj. Det finns ingen anledning att analysera sönder det här utan jag dricker och är nöjd.

Smakrikt i krämig tät stil, komplext och gott utan att ha någon störande restsötma och med bra syra. Det finns ett större djup än vad jag brukar hitta i viner på den här nivån. Det är riktigt bra för sina rimliga 89 kr och det är inte många andra nya världen-viner jag hellre köper i samma prisklass. Kanske inte kommer dricka det här varje vecka men om jag känner för en prisvärd fruktintensiv aussie så ligger det bra till. Bespottade epitet som”fynd”/”bästa köp” etc ligger nära till hands.

Quinta do Ameal 2009

2011-03-20T14:17:00.000+01:00

Quinta do Ameal är ett Louerireobaserat vin från Vinho Verde i norra Portugal. Det här är en typ av vin som jag vill tycka om, jag som gillar lite mer ovanliga viner av den här typen.

Det dominerande intrycket är gröna äpplen med mängder av citrusfrukter, en del mineral. Helt ärligt så är det här inte så värst kul och jag är klart missnöjd. Hade det kostat säg 89 kr så vore det helt ok men nu kostar det 144 kr och det är helt enkelt en rejäl rip-off. Det finns ingenting som motiverar det priset. Det finns mycket annat som är bättre för mindre pengar i samma stil, Chocapalhas Arinto tex eller Muros Antigos Alvarino för lite mer pengar.
Undrar om det händer saker med lagring nåt åt, det kanske det gör men jag tror inte att det vore tillräckligt. Det finns ju bra viner härifrån, är det att de prompt skulle ha en ren Loureiro som gör att det här lanseras?

Vinbloggarkväll

2011-03-17T17:08:00.000+01:00

Efter att att ha druckit vin med en annan vinbloggare för några veckor sedan går det snabbt. Nu dricker jag vin med ett helt gäng vinbloggare. M ställer fram vinvänlig dundergod anka efter ungefär hälften av vinerna. Alla viner dricks blint utan att vi ens vet vem som har haft med sig flaskan. Givetvis var jag helt fel ute några gånger men det är halva nöjet. Tempot är högt och det blir mest snabba anteckningar i strikt provarstil. Det här är nog inget kul att läsa annat än för mig själv.

Vin 1
Ett glas välkomstvin sticks i handen.
Återhållen rätt neutral doft med vegatativa aromer, jäst, örter, grön frukt.
Smaken har lite krämighet vilket balanserar de gröna tonerna. Ok bra men inte stort på nåt sätt.

Jag är inne på Grüner Veltliner 2009 men hittar inga tydliga vitpeppartoner vilket gör att jag har Albarino som andrahandsval.

Facit: Albarino 2009 i ful blå flaska. Minns inte namnet.

Vin 2
Min flaska Ossian 2008.
Tät muskulös doft med exklusiva rostade fat, rökiga mineraltoner och musselskal, gräs, salmiak, gul lite exotisk frukt.
Intensiv mycket god smak i fet men torr stil, djup tät frukt och fina mineraltoner på ett sätt som imiterar en toppmeursault av modernt snitt.

De andra gissar på bättre vit Bourgogne (Meursault 1:er Cru till Corton-Charlemagne) vilket är en bra gissning, hade någon gissat på Verdejo hade jag blivit stum av förundran.

Facit: Ossian 2008.
120 år gamla Verdejostockar från Rueda. 100% fat. Ca 260 kr, enormt prisvärt.

Vin 3:
Komplex sötfruktig doft, chokladig i inställsam stil, aningens utveckling; 2005 eller 2006, smultronbärig och en hel del fat i form av lakrits etc.
Rätt mjuk smak med unga fatiga aromer som känns lite spretiga, hög syra, gott i modern stil.

Svårgissat, södra Frankrike?

Facit: Flor de Pingus 2007.
Peter Sissecks andravin. Kul men inte värt slantarna.

Vin 4:
Stor fatig doft med komplex nebbidoft, lera, plommon, kaffe, gräs.
Tät i oväntat mjuk stil, mognad, mint, nypon, hallon, apelsinskal, en obalanserad ekbeska stör en del men riktigt gott.

Måste vara en något överekad Nebbiolo av hög kvalitet.

Facit: Barolo "Bric del Fiasc" 2003.
Mycket bättre än jag minns Bric del Fiasc, trots året, eken stör mig dock även här.

Vin 5:
Megastor aromatisk doft, vulkanstenig känsla, salmiak, dov mörk frukt, cederträ, myntan och den mogna gula paprikan tar mig till Napa av dyrt slag.
Tät och fatig djup smak, mycket komplext och gott, choklad, utvecklad men ännu en bit kvar till full mognad.

Facit: Dunn ”Howell Mountain Cabernet Sauvignon” 1994

Här går gissningarna mellan traditionell Napa och modern Bourdeaux. Efter tag mot Pessac, jag kan Pape Clement vilket bäst passar in och det är det absolut inte. Min grundgissning var rätt. Förmodligen kvällens godaste vin.

Vin 6:
Tydlig mognad med svamptoner, viol, örter, bränt tegel, lite syrlig röd frukt och citrusskal, arrak. Det här påminner mig om mogen Brunello av hög klass.
Mjuk och väldigt fruktig med en blandning av röda och mörka bär, viol, apelsinskal, lång mycket komplex smak, tobak. Dundergott.

Jag är inne på Brunello. Ingen vill kännas vid vinet trots påstötningar varvid jag börjar undra om det kan vara mitt vin. Efter att ha planterat den iden i skallen är jag låst vilket är helkorkat. Det känns som Toscana men Guado är ju helt annorlunda.
Den känner jag senare igen efter en tiondels sekund. De andra har luftat och smakat på sina viner innan, det ska jag också göra nästa gång för att minska risken att göra bort mig.

Facit Barolo "Cicala" 2001.
Här visar sig för första men inte sista gången min oerfarenhet av mogen toppnebbiolo. Mycket bra läxa, jag ska försöka köpa gammal Nebbiolo.

Vin 7:
Choklad och lite mint, läder, tobak, blandad röd och mörk frukt, stall, lite blommor.
Mjuk smak med blandad frukt, te, örter, lakrits, rätt stumt, ok bra men inte mer.

Inget tydligt ursprung, södra Frankrike? Lite som Sarda-Malet från Roussillon fast sämre.

Bild ovan!
Facit: Valdicava Brunello di Montalcino 1999.
Jag har provat en Valdicava med annorlunda etikett som var mycket bättre (2002'a kanske). Konstig.

Vin 8:
Nästan överdrivna salmiaktoner, sönderkokt sylt i typisk senskördad stil, tegel, vanilj i mängder.
Löjligt extraherad smak, fat och sylt i en ohelig allians, alkoholen slår igenom. Varför görs detta?

Något av mina hatobjekt från förmodligen Australien, Shirazdominerat, som dock känns rätt dyrt.

Facit: Savitar 2004 (Mitolo)
Det står faktiskt ”Late Harvest” på baksidan. Hade de inte jäst ut det hade det kanske varit gott med ett litet glas till en chokladdessert.

Vin 9:
Köttigt med röd frukt, Syrah?, gräs, svart te, rejält fatigt, ungt och stumt i svårbedömd stil.
Röd frukt i stum sluten stil, ekbeska som stör, lakrits, rätt trist just nu men det kommer nog hända en del, obalanserad alkohol förstärker den grovhuggna känslan.

Det här är också obalanserat men är inte alls lika syltsliskigt som vinet ovan. Modern och överextraherad Syrah, jag tänker på en del kompakta Kaliforniska Syrahviner jag provat? När G säger att det är hans vet jag direkt vad det är.

Bild ovan!
Facit: La Peira 2008.
Syrah från södra Frankrike. Bättre än de jag provat innan men fortfarande långt från min vinsmak.

Vin 10:
Karaktärsfull finstämd mogen doft, blommor, lera, röd frukt, svamp, lite mint.
Läskande och fräscht men saknar lite djup, lera, blommor, mjukt med söt röd frukt.

Här känner jag bara att jag inte känner igen det, när de andra gissar på Nebbiolo med drygt 30 års ålder förstår jag varför. Jag drar mest paralleller med gammal Brunello igen men har lärt mig att det nog innebär gammal Nebbiolo. Är mer på runt 1990.

Facit: Barbaresco ”Gallina di Neive” 1998 (Bruno Giacosa)
Mycket gott men inte stort. Bra lektion i gammal Nebbi. Och varför dessa mognadstoner?

Vin 11:
Mitt vin alldeles säkert. Stjälkigare än tidigare, mogen gul paprika som påminner mycket om Napa, cederträ och gräs, blyertspenna, tjära, balanserat och läskande med fin hallonfrukt men lite grön.
Mogen paprika, dov komplex frukt, kaffe, choklad och gräs.

Kan inte vara något annat än min Guado al Tasso 1997.

Facit: Guado al Tasso 1997. Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah från Bolgheri.

Vin 12:
Örtigt och lite stjälkigt, kött, röd frukt, slånbärsris, läder, brända örter, rejält sötfruktigt-hallon.
Smakrikt med viss fräschör, ok bra syra, röd frukt, mjukt i ok bra men lite slätstruken stil.

Grenache/Syrah från södra Frankrike, Pape?

Facit: Hermitage "La Chapelle" 2003
Ha! Ingen som helst känsla av norra Rhonedalen och jag trodde aldrig att det kunde vara ren Syrah. Här vill jag påstå att det är vinet som är atypiskt, inte jag som är helt fel ute. Dock betydligt bättre än de La Chapelle jag provat senast.

Vin 13:
Intensivt fruktigt med mycket blommor, viol och blyerts, kött, läder, fin komplex frukt.
Intensiv och djupt komplex, ungt druvig, fat, smultron, inställsam men bra och intressant i annorlunda stil.

Så pass sötfruktig och blommig att jag är inne på någon udda Syrah/Cab-blandning med sina blyertstoner men inget passar riktigt in. Gott är det.

Facit: Kopar Villanyi Cuvée 2006 (Gere)
Cabernet Franc-baserat vin från Ungern med mycket Merlot, inte min normala domän. Dålig gissning men imponerande bra vin. Villanyi är visst ett bergsområdet nära Kroatien väl lämpat för vin. Kopar är en specifik vingård i söderläge inom Villanyi, vad skulle man göra utan internet.

Vin 14:
En sista slurk vin som varit öppet en dag. Extremt typisk Nebbi så som jag känner igen det. Stramt med hög syra, nypon och rosor.

Facit: Barbaresco Asili 2004 (Produttori del Barbaresco)
Ett kap för 26€. Jobbigt ungt nu men med stor potential.

Det här var en kul provning med många nya bekantskaper, både ur vin- och personaspekter. Jag provade ungefär lika många mogna toppnebbiolo som jag dittills provat innan. Och Dunnflaskan var väldigt minnesvärd. Min Ossian visade var skåpet ska stå när det gäller Verdejo, viket var väntat. Tack allesammans. Var det bara jag som kände mig något matt efter 14 viner?

Patrimo 2004

2011-03-16T16:25:00.000+01:00

Patrimo är Feudi San Gregorios lyxvin av ren Merlot. Italien och Merlot är en kombo jag brukar tycka om men då är det oftast Toscana, inte Kampanien. Feudi San Gregorio satsar på kraft mer än elegans och dit hör helt klart det här. Köpt på rea men det är väl dyrt även då, J tar med och häller blint.

Det här är inte ett rött vin utan mer svart i färgen. Kompakt i både färg och doft. Det luktar grillkol, trä, mörk bitter choklad, brända örter, jag tänker på en ung superextraherad Malbec. Komplext men grovhugget med dominerande ektoner.

Smaken är imponerande men sitter inte ihop då eken spretar vilket ger en lätt besk bismak. Mörk dov frukt, ungt bångstyrigt med enorm kraft, valnötter, mörk choklad, nyrostade kaffebönor. Det är gott på sitt sätt men opersonligt och väl grovt för min smak.

Det vore intressant att prova det här om säg 5-8 år, kanske kan det gå ihop men det vore en chansning. En mer återhållen (och därmed billigare) vinifiering hade givit ett bättre vin. Tomflaskan klockar in på bisarra 1220 gram (jämfört med en klassisk bordeauxflaska på runt 570 gram).
Börjar inte tiden springa ifrån den här typen av monsterviner?

Chateau Potensac 1996 och Chateau Jander 2001

2011-03-10T01:40:00.000+01:00

Potensac ägs av familjen Delon som är mest kända för Leoville Las Cases. Denna köptes för 11 år sedan. Precis som alla tidigare flaskor är den intetsägande med stum träig smak. Vek frukt, muskot, trä men inte mycket annat, trist helt enkelt.
Numera mjuk smak men nästan ingen frukt eller djup. Jag har följt det här och det har varit lika trist genom alla år. Det är såna här köp som gör att jag numera enbart köper viner som jag själv har provat innan.

För min egen och sällskapets skull öppnar jag min sista Jander 2001 för en jämförelse hur bra och prisvärt Bordeaux kan vara. Halva priset, 10 gånger bättre vin.
Jander lanserades för några år sedan för 154 kr utan att få någon uppmärksamhet, jag tyckte väldigt mycket om den och köpte några, då den senare prissänktes till 123 kr rensade jag landet på resterande flaskor.

Arketypisk Bordeauxdoft i Cabernetdriven klassisk stil (det är dock 50% Merlot i). Cederträ, blyertspenna, fin plommonfrukt, lite gräsigt men utan att vara kartigt, komplext med bra frukt. Lite sten och lera ger ytterligare ryggrad.

Torr djup smak utan moderna smörkoladrag som många enklare Bordeauxviner försöker ta som genväg. Tät frukt, gräs, mörka bär, lera, vildhallon, kaffe och mörk choklad. Här kommer Merlotdelen fram lite tydligare. Den här fräschören finns alltför sällan i Bordeaux nuförtiden.
Kanongott i en stil som påminner om bra årgångar av Poujeaux, en parallell som jag kanske drar för att det också kommer från Moulis. Så pass bra att namn som Clerc Milon kommer upp, det är faktiskt nästan så bra, Clerc Milon 2001 var ungefär såhär. Verkar kosta runt 16€ nere på kontinenten, någon borde importera det här snarast.

Riesling Cuvée Frédéric Emile 2000

2011-03-08T15:07:00.000+01:00

Något utvecklad Rieslingdoft men mindre än väntat med tanke på 11 års ålder. Stenfrukt, blodgrape, sten, petroleum, lime, komplext och bra i druvtypisk stram stil. Det ligger mer åt det steniga hållet än den feta exotiska känslan.

Frisk komplex smak, klingande ren med markerad syra, grape, gråpäron, gula plommon, ett uns kamomill. Inga direkta mognadstoner av honung eller liknande, det här kan nog må bra av ytterligare några år. Den är bättre än förra gången men når inte de riktiga höjderna.

Det är väldigt gott men jag känner att jag alltmer börjar luta åt andra Rieslingviner i den här prisklassen. Man får mer för pengarna från Pfalz eller Rheingau. Sista riktigt stora CFE-upplevelsen var nog 1997'an.
Trimbach behöver kamma sig och inse att de har konkurrens. 03 och 04 var så mediokra att de inte ens borde ha släppts, 05 ska visst vara bättre.

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Clos Saint-Jacques” 2001 (Jadot) och Gevrey-Chambertin ”La Justice” 2005 (Guyon)

2011-03-07T14:10:00.002+01:00

Det släpptes några mogna röda Bourgogner av Jadot i veckan som orsakade ett väldans spring bland vinintresserade svenskar. Själv har jag aldrig varit någon större beundrare av Jadots viner, alltid korrekta och ok bra men aldrig riktigt minnesvärda. Verkar något vara för bra för att vara sant så är det oftast så. Under 400 för en mogen Clos Saint-Jacques är ett sånt läge.
P köpte iaf på sig några av denna och tog med en första testflaska.

Doftar moget och utvecklat i en slimmad traditionell stil med mossa, bark, kalk, blåbärsris, röd frukt och en del aromatiska inslag, efter en stund kommer det fram en del fina tryffeltoner. Bra och gott men inte i nivå med vad Clos Saint-Jacques ska prestera. Det saknas djup och tyngd för område och ålder, men visst är det bra.

Smaken är slank och fräsch med lite gräsig frukt, gott, men jag saknar även här frukt och djup. Det är helt korrekt men rätt ointressant även om det inte smakar illa på något sätt. Doften är bättre än smaken. Man får väl se det som ett ok Bourgogneköp för under 400 men jag kommer inte försöka få fatt på några flaskor.

Jag öppnar parallellt en flaska av ett favoritvin när det gäller prisvärd röd Bourgogne. Förra flaskan var korkdefekt men den här är på riktigt bra humör. Fruktdrivet på ett inställsamt lite slampigt sätt som är svårt att inte tycka om. Doften blir ännu bättre efter lite luft som är aningens reduktiv i början. Tät sötaktig Pinotdoft som börjar få lite mogna drag. Komplext och flashigt i en stil som handlar mer om frukt än område, att det är från Gevrey-Chambertin är inte uppenbart. Det här är det godare vinet helt klart, trots en hundring billigare i inköp och lägre klassificering. Man kan utan problem dricka det här nu men den kommer utvecklas vidare i flera år.

(Jag glömde skriva att Guyons vin var från 2005, nu är det med.)

Chateauneuf-du-Pape 2001 (Guigal)

2011-03-04T15:40:00.000+01:00

Guigal behöver ingen närmare presentation. De gör viner i alla delar av Rhonedalen, med ok till bra till enastående resultat.
Deras CdP 2001 fick mer eller mindre hyllningar världen över med Parkers 93 poäng som främsta fjäder. Jag minns inte ens om jag visste om det när jag köpte vinet, det var gott tyckte jag och fyllde en lucka. Nu är det läge att testa en flaska. Ett par vänner var inte nöjda med det tidigare i höstas men de har lite Berlusconivinklad vinsmak.

Rejält mogen med jord, svamp, arraktoner och mjuk sötbärig frukt, ett uns lite mer syrliga röda bär som rönnbär sticker fram. Inte så enormt djup eller intressant men lättgillad på ett mjukt direkt sätt. Smaken följer doften i mjuk söt stil, tobak, söta mogna bär och lite chark. Ett gott vin men det finns inget som rycker tag och gör det intressant, lite för själlöst för att beröra mig.

För mig är det långt ifrån 93 poäng, det här är en välgjord standardpap men inget som sticker ut över det vanliga. Bosquet, Clos de Pape eller Vieux Donjon är klart bättre (då jag köpte denna kostade Clos de Pape ungefär lika mycket, sic!). Nu är ju inte CdP mitt favoritområde och om det är något område där jag tycker Parker är ute och cyklar så är det Rhone. Det saknas alltför ofta nerv och syra.

Pinot Noir 2008 (Markowitsch)

2011-03-04T03:39:00.000+01:00

Det här vinet lanserades i februari. Markowitsch har fått lovord för sina röda viner. Det blir inte så många österrikiska Pinot Noir-viner här hemma så det här känns kul.

Anslaget är fruktdrivet med typiska druvaromer i en något sötfruktig stil men utan att upplevas banal med för mycket smörkola. Mosade jordgubbar, mjölkchoklad, champinjoner, fat, kaffe och gräs utan att vara kartig. Aningens bonnigt drag i bakgrunden. Blek färg även för en Pinot Noir.

Smaken är mjuk och rätt lätt, väldigt chokladig, en del apelsinskal och lite gräs, sötfruktig som doften. Syran är helt ok med snäll tanninstruktur. Det är lite som Irony Pinot Noir med sin täta frukt fast med högre syra och inte lika kompakt, landar någonstans mellan gamla och nya världen. Konstigt utvecklad, jag hade nog gissat på ett två år äldre vin.

Alltså i den snälla skolan men mer Europeisk syrastruktur, bra PN för en rimlig slant. Köpa igen, hmm, ja om jag är sugen på något snällt. Mycket bättre än de generella Bourgogner runt samma pris (Jadot, Olivier Leflaive etc).

Vat 1 Semillon 1997

2011-03-02T01:29:00.000+01:00

Semillon från Hunter Valley ligger mig varmt om hjärtat. Tyrrell's är de som anses göra den främsta i och med sin Vat 1. De här vinerna har ett eget vinliv som inte liknar något annat. Kalla ”dåliga” årgångar med regn och allmänt usla förhållanden är de som Tyrrell's anser brukar ge de bästa vinerna. Druvorna skördas väldigt tidigt, på gränsen till undermogna, vilket ger syradrivna viner med låg alkohol, 10,5 %. Livslängden på vinerna extremt lång i nivå med en bra Riesling. Det är inte bara lagringskapaciteten som påminner om Riesling utan även vinets karaktär med sin limeiga höga syra, lite bittra grapetoner och mineralkänslan. Tidigare kallades vinerna helt enkelt för Hunter Valley Riesling trots att de innehöll Semillon.

Den här flaskan känns ännu ung och väldigt stram. Jag saknar Semillonkänslan som brukar vara mycket tydligare. Med luft växer den till sig och får fram mer bivax, linoleummatta, honung och lite mer fruktaromer men håller sig hela tiden på den lite anemiska syradrivna sidan. Bra men inte alls så bra som jag minns den.

En knapp vecka senare efter att den halvfulla flaskan stått i skafferiet skyddad med inert gas har det hänt enormt mycket. Nu har det kommit fram en fetma som balanserar upp den höga syran och det finns mer tropisk frukt, lite petroleum, rökig flinta och en fin smörighet. Mycket komplext och bra i udda stil. Nu är den så bra som den ska vara. Ska man dricka den här ska man lufta den flera timmar. Den kommer nog nå sin mognadsplatå om runt fem år, 20 år verkar vara en lagom ålder för det här vinet.

Tiglat Chardonnay 2001

2011-03-01T14:10:00.000+01:00

Jag har numera en oplockad gås med Francois Mikulski. Mitt välkylda söndagsvin, lagrad i flera år med stor förväntan fick vaskas på grund korkskada. Det är f-n inte ok.

Istället fläskchardo från Österrike, tja, varför inte. Jag köper med ojämna mellanrum ett par flaskor av viner som bryter av från mina vanliga inköp för att förkovra mig i utvecklingen av viner jag inte dricker så ofta. De kategoriseras in under utbildningskontot. Det här ett exempel på ett sådant vin. Kostar som en maffig mellanexklusiv amerikansk Chardonnay och verkar sikta dit även i karaktär.

Extremt maxad doft med mängder av tropisk frukt, hasselnötter, brynt smör, kalk, honung, nåt som liknar viol och lite salmiak. Det är rätt imponerande i sin något svulstiga stil men inte direkt subtilt.

Smaken sitter tyvärr inte ihop lika bra som doften. Tät frukt och väldigt nyansrik smak men alkoholen stör en del (13,5%) och det finns en ekbeska i eftersmaken som drar ner betyget. Det är som ett exklusivt kraftpaket från USA (typ Ridge). Gott vin i sin stil och jag var på humör på det här så jag drack den med nöje men det är nog ingen typ av vin jag kommer börja samla på mig.

Pape Clement 2002, 1996 och Cos d'Estournel 2001

2011-02-26T14:39:00.001+01:00

För första gången dricker jag vin med en annan vinbloggare. Det är en gemensam bekant som tar med Konjären för att dricka, bland annat, två årgångar av Pape Clement. De andra tar jag nog upp senare. Han har även med sig en flaska.

Pape Clement har jag druckit förr med gott resultat. Slottet är det äldsta i hela Bordeaux, vill man veta mer kan man läsa här.

Doften hos 2002'an har ett perfekt anslag mellan traditionellt och modernt. Den känns lite mer tillgänglig än förra gången men växer med luftning. Alla fina Bordeauxtoner man väntar sig finns med som exklusiv cigarrlåda, blyertspenna, viol, tät djup frukt som är otroligt snygg. Det luktar riktigt dyrt och lyxigt. Vad jag gillar hos Pape Clement är den underbara känslan av sten och rost vilket ger vinet ett extra lyft. Smaken är ännu lite knuten men är givetvis otroligt god. Ett riktigt hedonistiskt vin med en krämig smak som klingar kvar länge helt utan gröna toner som årgång 2002 kan föra med sig. Bästa vinet i Graves år 2002 enligt Parker och jag har provat den bredvid Haut-Brion och håller med.

Magrez anklagas av en del att forcera vinerna i den moderna skolan men själv tycker jag att han om någon är den som lyckas balansera det perfekt.

1996'an är väldigt lik 2002'an med endast ett lite mer utvecklat drag av mossa, murket trä och lite rörsocker. För ett par år sedan minns jag konstigt nog den som mer utvecklad. Doft och smak är som en repetition av vinet ovan och bortsett den lite mer mogna tillgängligheten vill jag inte påstå att den här är uppenbart bättre trots det på pappret klart bättre året. Godare just nu men inte nödvändigtvis ett bättre vin på sikt. Det är nog överprestationen det svaga året 2002 som gör de så pass jämställda.
Båda vinerna kommer dock vinna på ytterligare lagring. Jag kan gott vänta runt 3-5 år innan jag provar nästa 2002'a även om de slinker ner väldigt lätt redan nu.

Konjärens flaska provar vi blint. Den första reaktionen är att det är ett väldigt bra vin med stor insmickrande doft av högsta snitt. Rätt modern med med bra ryggrad, lite som Pape Clement skulle man kunna säga. Superfin doft med en hel del fin choklad, kaffe, lera, lite basilika, plommon, sötbärig frukt av vildhallon, sötlakrits och en del vediga Bordeauxdrag. Det måste vara Merlot som dominerar. Jag är inne på en Saint Emilion av hög klass med lite moderna drag, kanske lite som Grand Mayne 1998 var för fyra år sedan eller en till och med en Pavie-Decesse. Det känns mer modernt än P-C ovan med mer smörkola vilken nog bara behöver lite mer tid för att slipas ned.

Vi får ledtråden att det är andra sidan. Merlotinslaget leder då till Saint Estephe. Det här insmickrande anslaget är det inte alla som har i Saint Estephe. En del hus dyker upp och Cos ligger nära till hands men tar man med sig en Cos lite spontant så där till någon man aldrig druckit vin med tidigare? Det gör man uppenbarligen vilket uppskattas enormt, varför har jag inte bjudit över Konjären tidigare. Den här flaskan har inte det starka draget av kokos som jag brukar känna i Cos men kvaliteten är där. Det här vinet är nog det som skulle vinna mest på lagring. Med tanke på hur öppen 1996'an var för något år sedan så skulle jag säga 4-5 år.

The Square

2011-02-18T01:54:00.001+01:00

Dags att ta tag i skrivandet igen, börjar med ett restaurangbesök första dagen på semestern.

The Square ligger i London och har haft sina två stjärnor rätt länge. När jag har vägarna förbi London försöker jag passa på att gå på något bra ställe för att få bättre uppfattning om den typen av restauranger i England.

Avsmakningsmenyn bestod av 9 rätter. Bra ammisar. Konstig första rätt som var en varm viltconsommé med tung ägg och baconkräm. Första rätten brukar vara något lätt och fräscht men fräschör är inte deras ledord märkte jag.

En rätt de verkade vara stolta över, öppen lasagne med dorsetkrabba var väl mjäkig och slätstruken, men okomplicerat god. En del rätter stack ut lite extra som havskräftorna med ostgnocci och tryffel. Den halstrade färska anklevern är kanske den bästa jag ätit och var min favoriträtt. Cheesecaken på Brillat-Savarin var också ytterst bra.

Saker jag reagerade på var att så gott som alla rätter var rejält stabbiga, i rätterna ingick det, i följdordning : 1.ägg/baconkräm, 2. pasta, 3. gnocci och potatiskräm, 4. anklever, 5. potatiskräm, 6. fet kastanjekräm, 7. ostfondue, 8. cheesecake, 9. sufflé.
Mättnadskänslan var inte helt angenäm efter den fett- och kolhydratchocken.

I helhet väldigt bra på en nivå som försvarade sina två stjärnor men inte mer och inte i närheten av Michael Wearing. Värt att prova men jag kommer nog inte gå dit igen.

Vinpaketet var kul med många oväntade viner helt i min smak. Hade det inte varit så kul viner hade jag tagit viner från listan istället som är väldigt bra men har lite för lite fräscha vita viner.

Att börja med Barrals vita vin är minst sagt vågat, de hade luftat den innan för att bli av med de värsta volatila dragen och jag vart glatt överraskad. Den jag drack senast var 2006 vilken var nästan odrickbar, den här var riktig bra även om det är ett väl kraftigt vin att börja med. Tung och kraftig med volatila drag men komplext och intressant.

Sen var det ännu ett vin som överraskade positivt, senast jag drack Szepsys vita standardfurmint var den platt och trist. Den här var ruggigt bra med fina fattoner, strålande mineralkänsla och bra syra. Bättre än den Kakas jag drack för ett tag sen som hade oxidativa drag. Nog bästa vinet under kvällen. FV tyckte visst likadant nyligen.

Viogniervinet var även det väldigt bra med helt intakt känsla och bra syra trots fem års ålder, väldigt nöjd hittills. Måste kolla upp Ogiers Viognierviner i framtiden, det här var oväntat bra.

Sött bra vin till anklevern, mer koncentrerat och bättre än jag minns Clos Thou som fanns på SB för några år sedan.

Den röda Bourgognen var det klart sämsta vinet, vek frukt och gröna toner, inte ok. Jag tog in en annan som de hade på glas.

Bandolen smakade Bandol, helt ok men lite ointressant, finns bättre. Jag hade gärna betalt lite mer för att få Tempier. Jag började bli väl mätt och matt vid det här laget.

God Pinot Gris med restsötma men inget att minnas och det sista söta var som att dricka lönnsirap, kloggigt på ett sätt som inte är min stil. Men som helhet var det ett ovanligt kul vinpaket, hade jag bara fått ett riktigt gott rött vin till någon av varmrätterna hade jag varit helt nöjd. En Nebbiolo hade suttit bra.

För första gången någonsin klarade jag inte av att äta upp min godisbitar till kaffet.

Granato 2003

2011-01-03T23:28:00.000+01:00

Teroldego Rotaliano är inte en druva som normalt brukar prestera några storverk men om det är nåt vin som visar vad den kan uppnå så ligger den här bra till.

Det börjar lite stumt och endimensionellt, luftning skulle göra mycket men vi har ingen möjlighet att ordna det så det tar ett tag innan det blir kul. Efter en stund antar vinet bordeauxlika kvaliteter med viol, cederträ, rost, röd frukt och en del lakrits. Margaux-kopia tycker jag och en vinvän. Riktigt bra när den väl öppnat upp sig.

Lagom stram, torr smak med järn, plommon, hallon, cederträ, violig och finstämd med lite mörk bitter choklad. Jag minns den som mer fläskig men nu har det lagt sig och känns betydligt mer klassisk.

Nu blir det semester så nästa inlägg kan dröja.

Clos d'Agon Blanco 2007

2011-01-02T19:34:00.000+01:00

Clos d'Agon är ett projekt som drivs av en radda olika vinpersonligheter jag inte har koll på, för att få lite snurr har de anlitat Peter (Pingus) Sisseck som vinmakare. Resultatet har givit en hel del press med motsvarande uppskruvade priser. Det här är första vinet från dem som jag dricker. De är givetvis mest kända för det röda men då jag har en fäbless för vita så jag köpte det istället.
Det här, det vita, består av en udda blandning druvor i tydligt Rhonska tecken. De har 3 ha med Marsanne, Roussanne och Viognier till vilka används 60-80% nya franska fat. Viognier dominerar cuvéen.

Doften är ännu lite återhållen med förvånansvärt lite fatkaraktär. Finstämd doft med gula plommon, honung, blommor åt kaprifolhållet, lite tropisk frukt och mandel. Jag hade väntat mig betydligt mer kraft, fattoner och djup. Det lyfter betydligt med luft och fattonerna kommer fram mer. Men det känns oväntat stumt och intetsägande för pris, bakgrund och druvblandning.

Smaken har förvånansvärt bra syra vilket är positivt, den har till och med en liten mineralkänsla som drar mot skifferhållet. Medelfyllig rätt krämig smak av bivax, gul mogen frukt, lemoncurd, honung. Det är helt ok men känns lite småtrist med tanke på mina förväntningar.

Visst är det ett bra vin. Det motsvarar ett ok vin i säg 200-kronorsklassen men kostar dessvärre runt det dubbla så jag är inte nöjd. Dessutom var jag inställd på ett rätt kraftigt vin men det är inte vinets fel i sig. Ser ingen anledning att testa det röda. Dåligt spontanköp.

Clos Bagatelle ”La Gloire de Mon Père” 2003

2011-01-02T02:38:00.000+01:00

Jag har antecknat att jag tyckte det här vinet var grovt överekat på ett nästan beskt sätt strax efter att jag köpte det och var väldigt missnöjd. En ensam flaska fick ligga kvar som ett felbehandlat men intressant försöksdjur.
Flaskformen osar att detta är deras toppcuvée med breda axlar och vaxad hals. Nu öppnar jag sista flaskan framför en film på TV för att se hur den ter sig.

Oväntat bra måste jag säga. Visst har det en hel del ekkaraktär med en del vanilj och rostat kaffe men den har integrerats mycket bättre än jag väntat mig. Komplex väldigt bra doft med mycket tobak. En hel del Syrahdrag av peppar och rätt rökig charkton, brända örter, vildhallon, russin och teblad men allt lindas in av tät komplex fruktighet. Är det mycket Syrah i det här, jag har inte en aning?

Årgången känns inte alls så påtaglig som jag väntade mig men här nere är de ju vana vid varmt klimat. Lättgillat och numera känns det som ett bra köp om man är på rätt humör och har överseende med eken. Det här var ju oväntat gott! Priset har dock numera drivits upp en hel del så ytterligare inköp känns tveksamt.

Bourgogne Aligoté 2005 (Arnaud Ente)

2010-12-30T23:22:00.000+01:00

Arnaud Ente är en Bourgogneproducent som är mest känd för sina Meursaultviner. Det är lite kul med producenter som försöker göra något bra av en druva som Aligoté, normalt ett surt vin med marginell frukt som passar bäst till en Kir. Att det är ett seriöst vin syns inte minst på flaskan som har vaxad hals och på etiketten kan man läsa att vinet är ofiltrerat och det endast gjorts 1566 flaskor, denna är nummer 611.

Jag har provat några bra Aligotéer tidigare. De som har varit bra är Mikulskis, ännu bättre är Pierre Moreys (Domaine Leroys var dock oväntat odrickbar) men det här är helt klart den bästa jag provat hittills.

Extremt mycket mineralkänsla av krita och ostronskal i doften, rätt tydliga fat men väldigt snyggt gjort, stenfrukt, gråpäron, lemoncurd, rostade hasselnötter, fina nougattoner och vispad grädde. Mycket bra för vilken vit Bourgogne som helst men en enorm prestation för en Aligoté.

Fint krämig smak med fattoner, mängder av mineral, nötter, mogen utvecklad frukt. Lång och imponerande komplex smak som klingar kvar länge. Hade jag provat det här blint kanske tankarna dragit mot en rätt mogen 1:er Cru av Raveneau eller liknande, alltså mycket mineral, tät frukt och markerade men snygga fat. Väldigt kul, bra och annorlunda vinupplevelse.