Domaine de Chevalier Rouge 1996

Den öppnar lite tveksamt med väldigt unkna träiga aromer och krutiga drag men de här aromerna brukar luftas bort. Senare öppnar den upp sig rejält och får fram en fruktig fatig bordeauxdoft med rostat kaffe, choklad, trä, vanilj, mörk dov frukt och blyertspenna.

Mjuk fyllig smak som är rätt dominerad av fat vilket ger mycket kaffetoner och en krämig chokladig känsla. Väldigt gott och oväntat bra om man gillar den fatiga stilen, minns 1990 som rätt död och sex år är inte så mycket i skillnad. Oväntad överprestation i något överfatad stil, helt drickfärdig.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

2000 är inte någon toppenårgång för norra Rhonedalen, jag har inte några förväntningar att denna skall leva upp till 1998 eller 2003 men Jamet är ju alltid Jamet. Dags för en andra koll, förra gången jag drack den var 2006 (tiden går snabbt) då jag hade ungefär det intrycket.

Inte riktigt så öppen och tillgänglig som jag trodde, den behöver en del luft. Klassisk fin Syrahdoft av bra kvalitet men den saknar djupet och parfymen som 98 och 03'an har. Lätt rökighet, teblad, jord, gräs, rödsyrlig frukt.

Medeltät smak med kvaliteter men saknar som sagt det riktiga djupet, dock ett väldigt bra vin med arketypisk känsla av bra Syrah från norra Rhonedalen. Lite av den fina blommigheten finns, röd frukt, lite syrligt som nyöppnat, lossnar aldrig riktigt men är så klart ett väldigt bra vin. Man kan gott vänta några år till om man vill, den börjar nå pensionsåldern men är fortfarande pigg.

Två mogna nyinköpta Pessacer sida vid sida.

Smith Haut Lafitte Blanc 1995

Smith Hauts Lafittes rykte har inte alltid varit det bästa, när de skärpte till sig verkar det finnas olika åsikter om. Deras röda 1998 är grym så det borde ha varit innan dess. Från 1991 slutade de använda pesticider vilket kanske kan ses som en tidsmarkering. Denna var iaf billig jämfört med hur priserna ser ut nu för tiden.

Öppnar jag en 16 år gammal vit Bordeaux så förväntar mig den typiska känslan av bokna äpplen de brukar dras med. Den här har inte alls något sådant. Djupt imponerande doft som är helt intakt, fruktintensivt och perfekt moget. Lanolin finns men inte så mycket (det är Sauvignondominerat), snygga balanserade fattoner, honung, kamomill, örter, lätt petroleumton. Ruggigt bra nästan i nivå med Pape-Clements vita som är en favorit, fast annorlunda, klart bättre än den Domaine de Chevalier Blanc 1992 jag drack för inte så länge sedan.

Tät fet smak, utvecklad mogen smak men inte trött på något sätt. Vax, gul mogen frukt, ett lätt drag av brynt smör, honung, fin känsla av mineralitet som inte många vita Bordeauxer brukar lyckas få fram. Imponerande och oväntat!

Kraften och måttet av karaktär i det här vinet behöver smakrik mat för att komma till sin rätt, bortsett från att det är ett häftigt provningsvin.

Pape-Clement Rouge 1989

Om den vita Bordeauxen överraskade positivt så hade jag redan innan höga förväntningar på det här. Allt annat än extremt bra hade varit en besvikelse.

Vid öppnandet känns vinet lite instängt med en del skeppsvrak och krutrök men det lättar med luftning och frukten kommer fram alltmer. Finstämd klassisk Bordeauxdoft med cederträ och finaste piptobak blandas med dov mörk frukt, fina rostade toner, viol, gräs och örter.

Smakrik med inte massiv utan väldigt klassisk med väl mogen känsla, dock inte trött på något sätt. Läskande och fräscht med djup smak och sirlig mognadskänsla, frukten kommer fram alltmer med luft. Ytterst bra vin på topp just nu, tror inte det kommer bli bättre.

Första gången jag har köpt vin utomsocknes, det var väldigt kul och kan lätt bli en dyr ovana. Den största positiva skillnaden för mig är att det går att få tag i mogna klassiska viner av den här typen.

Riesling Idig 2005 (Christmann)

När jag provade de här då de lanserades tyckte jag att de var bland det mest lovande och imponerande inom Rieslingväg jag provat. Tills nu har jag lyckats hålla fingrarna borta från flaskorna vilket är bra då det är ett utpräglat lagringsvin.

Doften är dov och utpräglat stenig men inte på ett petroleumsätt utan mer av krita och en känsla av kall lera. Enormt djup fin doft av stenfrukt, gråpäron, nougat, grönt te och blommor. Strålande bra, bland det bättre jag druckit i Rieslingväg.

Krämig fet smak med en oljig känsla, stenig och djupt komplex. Fylligheten och den inte alltför höga syran kommer sig nog av det varma året, men visst finns det rätt bra med syra. Ruggigt bra Riesling, det är framförallt den perfekta balansen som gör det speciellt. Det är lite som en Riesling för Bourgognefantaster.

Morey Saint-Denis Blanc 2003 (Dujac)

Dujac är lite av en favoritproducent, men det är mest röda viner jag tänker på då. Den här vita hittade jag för en bra pris i London.

Doften är bra med en klar känsla av vit bourgogne men känns förvånansvärt ungt knuten. Att det är en 2003'a känns inte alls, intakta syror, flera år till skulle nog lyfta det här en hel del.

Stenigt men inte på ett Pulignysätt, samtidigt har den en fin krämig smörighet som drar lite åt Meursaulthållet men inte riktigt fullt ut. Att de andra har svårt att gissa område känns självklart, tills de får lite hjälp.

Inte stort men riktigt bra, min erfarenhet är att 1:er Cru varianten är ett betydligt steg upp.

Vita och röda pappar med ålder

Chateau de Beaucastel Vieilles Vignes Roussanne 1996

Den här roliga flaskan hittade jag i London för mindre än vad en ny flaska kostar. För några år sedan provade jag 88'an som var enastående bra så jag hade lite hopp om den här.

Den verkar ha börjat lyfta sig från sin oxidativa mellanfas men visst har den klart bokna toner av gamla äpplen. En hel del arrak som påminner om fatlagrad rom, mycket fat, vanilj, tropisk frukt, rostat bröd, torkat gräs och nougat. Väldigt komplext i en fet fatig stil.

Rätt låg syra och aningens alkoholigt, fet krämig känsla, tropisk frukt, mycket fat och lite ålderstigen oxiderad smak. Rätt gott även om det inte riktigt är min typ av vin, mycket kul och annorlunda med en imponerande lång eftersmak.

Domaine de la Janasse Blanc 1985

Den här flaskan kändes minst sagt som en chansning. Färgen tyder på att det är intakt med bara en lätt gyllengul ton.

Rejält mogen med bokna äpplen, honung, lätta drag av punsch, inte lika komplext som Beaucastelflaskan men oväntat bra och kul. Det finns en liten unkenhet som kommer fram lite grann men som inte stör alltför mycket.

Fet mjuk smak med drag av övermogna äpplen, honung, gul mogen frukt. Inte dåligt men inte heller så imponerande bortsett från att det är så pass fräscht för sina 26 år.

Chateau de Beaucastel Rouge 1999

Den öppnar stramt och stenigt, rejält med tanniner och syra. Två timmars luftning gör väldigt mycket.

Massivt fruktig doft med röd tät frukt, mint, rostade örter, tjära, svart te. Mycket personligt och komplext.

Djup karaktärsfull smak med ännu strama tanniner. Luftningen gör att frukten har öppnat upp sig och syran dominerar inte lika mycket. Väldigt bra med sydfransk rödfruktig känsla, teblad, lakrits, lite dov träig mognadskänsla men med långt liv kvar. Väldigt tät frukt. Bland de bättre Beaucastel jag druckit men inte i nivå med 1990.

Le Vieux Donjon Rouge 2000

Den här känns betydligt mer utvecklad än Beaucastel 99 med torkad frukt, russin och lite kryddpeppar. Det är bra men känns inte som någon bättre årgång, rostade örter och lite dov köttig känsla.

Mjuk fyllig smak, rätt låg syra och lite russinlik frukt som nog var bättre får nåt år sedan. Karaktärsfullt men lite trött.

Barolo ”San Rocco” 2005 (Azelia)

Azelia är en baroloproducent jag har fått upp ögonen för. Alla deras viner har imponerat då jag har provat dem. Nu kom jag för mig att köpa en flaska av deras vingårdsbetecknade San Rocco för en mer grundlig koll, det var den enda de hade på passagen.

I början är den lite oväntat trist och stum men efter en dryg timme förvandlas den rejält och öppnar upp sig. Väldigt komplex doft med Nebbitypiska attribut av lera, blommor, rost, röd frukt, ved och citrus. Ruggigt bra med lagom moderna drag, sista glaset är så klart det bästa.

Rejält kärv och stram smak med markerad syra. Fin djup frukt, väldigt druvtypisk, lång och läskande med en del fattoner. Ytterst bra Nebbiolo som jag gärna köper fler flaskor av, det kostar dock en del, trots det ser jag det som ett bra köp i jämförelse med liknande prissatta Nebbis.

Det här vinet kommer vinna väldigt mycket på lagring. Annars måste det luftas länge, minst en och en halv timme.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Joseph Drouhin)

Sista flaskan av det här vinet som alltid har varit väldigt bra. Med ålder har det blivit mindre expressivt och faten har helt integrerats.

Doften är mild med en fint utvecklad nötighet, smör och krita. Med luft växer doften betydligt och får mycket mer tropisk frukt, musselskal, jod och en nästan Rieslinglik oljighet, mycket bra. Inte flashigt eller fläskigt utan mest mineraligt och fräscht.

Kritig smak med tät lite krämig känsla, smör och drag av halm, gräs och musselskal. Mer frukt kommer fram, det här är komplext på ett återhållet klassiskt sätt som skulle kunna tas för en Puligny. Väldigt gott och inga premoxproblem alls. Så här får gärna alla mina Chablisviner vara.

Chateau Clarke 2000

Väldigt bra klassiskt skolad Bordeaux från bra år. Stilmässigt påminner den om en traditionell Pauillac eller liknande. Stål, cederträ, tobak, mörk frukt, blyertspenna, blommor och lite lätta kaffetoner. Väldigt snygg doft som har utvecklats en del sen sist men det känns som det här vinet har en hel del framtid framför sig. Det är mer Merlot i Clarke än vanligt för Medoc, trots det känns den väldigt cabbig.

Pauillackopplingen är inte helt fel då det är Lafite-Rotschildarna som driver egendomen.

Inte stram men ändå ännu rätt hårt strukturerad smak med cabbiga drag, ståligt och mineraligt. Väldigt fräsch krispig känsla. Mörk dov frukt, kaffe, blommor och fat i traditionell stil.

Väldigt bra vin som behöver ytterligare några år och var ett extremt bra köp för runt 200 kr. Jag minns en väldigt bra 96'a för några år sedan så potentialen är stor.

Hibiscus och Pollen Street Social

Hibiscus

Här vart det också endast den enklare lunchmenyn vilket var lite trist då jag gärna hade testat mera, det gick tyvärr inte.

Stilrent och avslappnad stämning, nästan lite lojt.

Som av en händelse åt jag en pumpavelouté som förrätt här också och vilken skillnad mot gårdagen. Väldigt bra, underbart len och smakrik med strålande lätta, fräsch smakbrytningar runt om som granatäppelkärnor etc. Klasskillnad mot Robuchon.

Varmrätten var även den väldigt bra men drogs ned av den enkla fisken pollock som huvudråvara vilken aldrig blir riktigt bra. Trots att de hade rimmat den länge och väl och att den var av högre klass än normalt. Bra rätt i övrigt, runt om hade de friterat skinn av fisken som oätliga, men de var bara att peta bort.

Desserten var en fantastisk avslutning som var den bästa desserten på hela matresan. En djup skål med en kräm på färskost, färska bitar av fikon och toppad med en fenomenal glass av Earl Grey-te. Otroligt gott och finstämt, jag var verkligen imponerad av desserten, den var på trestjärnig nivå. Rent, enkelt men gott. Så här borde de varit på Ducasse.

Pollen Street Social

Sista middagen var på detta relativt nyöppnade ställe. Det drivs av en kock, Jason Atherton, som jobbat länge under Ramsay, på Maze och andra ställen. Hyllningarna har varit unisona och de fick en stjärna turligt nog lite efter att jag bokade mitt bord.

Här vart det den vanliga avsmaken med flera smårätter som inte var så värst små. Satt/stod i baren som drar mycket folk. Smetfullt på en måndag borde vara bra betyg.

En ”risotto” på fint tärnad bläckfisk och blomkål var väldigt, väldigt bra. Strålande kvalitet på bläckisen som verkar vara lite av en inneråvara i London.

Deras variant av ”Full English Breakfast” var kul men fungerade inte lika bra då en tomatsås tog över hela smakpaletten. Basen var det eviga bakade ägget med bacon, svampcréme och nämnda tomatsås.

Fiskvarmrätten var på torsk och var enormt bra, fisken i sig var den mest perfekta fisken ur tillagningssynpunkt under hela resan, serverades med krämig sås, olika bönor och finfin potatispurée.

Huvudrätten på kött var bisarrt stor, jag kunde inte äta upp den. Inga konstigheter men köttkvaliteten var inte i nivå med Hedone, givetvis.

Väldigt stabil matlagning, lite förväntade smaker bortsett från bläckisen men det var en kul upplevelse och kändes väldigt prisvärt. De försöker inte göra något udda eller knäppt utan det är rätt mycket i Ramsays klassiska stil med en liten tvist.

Pollen Street Social var väldigt bra, klart bättre än Robuchon tex men inte med samma finess som Hibiscus trots att det ”bara” var en lunch där. Stark rekommendation dock.

Ska jag sammanställa London är det att Ducasse är bättre än Ramsay av de två trestjärniga och min favorit bland de tvåstjärniga är fortfarande Michael Wearing som jag måste tillbaka till (kan det verkligen ha varit så jäkla bra...). Och jag måste även kolla Hibiscus närmre som var min favorit av tvåorna denna gång. Robuchon borde inte ha två stjärnor.