Barbaresco ”Pajé” 2003 och Chateau du Tertre 2003

Barbaresco ”Pajé” 2003
Kändes som ett bra läge att testa om Pajé och se hur den ter sig. Förra flaskan var väl stum och hård, inte riktigt vad jag väntade mig.

Den här flaskan är så bra som den ska vara. Arketypisk Nebbiolo efter ett par timmars luftning. Lera, rosenblad, röd sirlig frukt och inga fläskiga fattoner eller annat inställsamt. Fast iof så är den här stilen inställsam för mig, men det är en annan sak. Väldigt bra och för mig klart intressantare än den Tertre som dricks bredvid.

Stram och klassisk smak som förundransvärt helt saknar den normalt svulstiga känslan från 2003. Mineralig, stenig, röd frukt, fin parfymerad blommighet, lera, teblad. Inga fattoner, bara frukt, enormt bra vin som jag fortfarande ser som ett grymt bra köp för 399 kr, tror det finns flaskor kvar.

Chateau du Tertre 2003
2003 är ett knepigt år i Bordeuax. Många viner tog skada av värmen och upplevs ostrukturerade. En tes är att de som kommer från lerjordar som kan binda upp vatten har klarat sig bättre än de som växer på grus. Tertre växer på grus som de flesta andra i Margaux. I varje fall är det läge att se hur mina 2003 Tertre har utvecklats, det var tre år sedan jag provade en flaska.

Den här känns märkt av årgången med en väldigt rostad, nästan lite bränd känsla. Mycket kaffe och mörk choklad. Lite övertydliga fattoner, tät frukt och lätta stalltoner. Lite av den blommiga Margauxkänslan finns. Bra djup med tät komplex frukt, lite flabbigt bara.

Gott men lite grovhugget för vad jag vill ha i en Margaux. Lite svulstigt och sämre än den 99'a som en gång i tiden gav ett väldigt gott intryck. Helt ok då jag snappade upp dessa för en överkomlig peng men ingen favoritårgång. Börjar bli rätt drickfärdig men tjänar nog på några års lagring.

Gevrey-Chambertin ”Les Evocelles” 2007 (Domaine de la Vougerai)

Med Mondovino i åtanke får jag lätt en lite tveksam attityd till firman Boisset som med sin negociantverksamhet är Bourgognes enskilt största, i den dokumentären får man bilden att det mest handlar om pengar. Nu är Vougerai den egenägda juvelen vars viner ska visa upp bra viner de kan göra, om de bara vill. Och de flesta gånger jag provat viner från den här adressen har de levererat över förväntan. Framförallt i mellanprisklass, alltså på village- och 1:er crunivå. På grandcrunivå tycker jag de inte riktigt lyckas nå de riktiga höjderna man bör vänta sig. Givetvis är ett villagevin av en toppfirma som tex Domaine Dujac alltid mer intressant än deras, men då kostar de också en del mer.

Mina förväntningar på det här vinet införlivas med råge. Doften är imponerande bra med finaste tänkbara Pinotnos. Fylld med vildhallon, skogsbär, lite svamp, mängder av parfymerade blommiga nyanser och sandelträ som tilltalar mig väldigt mycket. Alldeles strålande. Förvånansvärt utvecklad med sina jord/tryffel/svamptoner. Även färgen har ett första drag av mognad.
Välavvägda fat, de använder större fat än normalt för att minska direktkontakten och har en väldigt låg rostningsgrad, 60% nya fat.

Läskande och lagom stram smak med ett balanserat syrabett. Djupt fruktig smak med bra längd och underbar komplexitet för en rimlig peng. Visst, Hubert Montille skulle säkert knorra över tillgängligheten vid så pass ung ålder men jag tycker bara att det är väldigt gott. Strålande bra och bland det bästa Bourgogneköpet under 300 kr på mycket länge. Kanske inte den mest långlivade Gevreyn men det är inte heller något egensyfte.

Det här är ett vin som delar bloggosfären i två läger, se kommentarerna på detta inlägg. Jag står helt klart på den positiva sidan.

Chateau Monbousquet 2001

Ännu en massiv modern Saint-Emilion från den kontroversiella Gerard Perse. Det här var den första egendomen Perse köpte år 1993. Efter det följde Pavie-Decesse och sedan den beryktade Pavie.

Superdjup doft med tydligt rostade fat, kaffe, mjuk chokladig plommonfrukt, grillkol, kokos. Det finns även stramare drag av lera och blyertspenna som ger vinet välbehövlig ryggrad bland alla fat och fruktnyanser.

Mjuk och fyllig smak utan några som helt gräsiga eller kartiga nyanser, väldigt extraherat men inte lika kompakt som Pavie. Fatigt men inte överdrivet, väldigt gott i modernt fruktdriven stil, det hela sitter ihop bra. Det här vinet parar upp den täta frukten och faten med fräschör och struktur. Ruggigt bra prestation. ”Bara” 13,5% EtOH. Klar att dricka men den klarar många års ytterligare lagring.

Klart imponerande i sin massiva stil men ska jag välja en modern producent i Saint-Emilion så är dock Neippbergs viner mer i min stil (Clos de l'Oratoire, Mondotte etc).

Pedro-Ximenes 1905 (Pérez Barquero)

PX från ett solerasystem påbörjat 1905. Det är också det som imponerar mest med det här vinet, vetskapen om åldern.

I övrigt är det mest jolmigt sött med arrakstoner, torkad frukt, russin, tobak och choklad. Helt ok men motsvarar inte alls pris eller andra markörer. Kul att ha provat dock.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy), Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays), Miani Rosso 2007, Chateau Pichon-Lalande 1998

Vart en bra rödvinsuppställning på en sällsynt bra vinsöndag för ett par veckor sedan. Anteckningarna började vid det här laget bli lite lidande av alla olika viner.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy)
Ljus tegelfärg indikerar rejäl mognad.

Sirlig och finlemmad doft med fina parfymerade nyanser. Väldigt mogen med tydliga tegelnyanser, örter, citrus, jord och cederträ. Komplex på ett traditionellt sätt och otvetydigt en högklassig Bourgogne.

Sirlig smak med markerad syra, väldigt klassisk med snustorr känsla. Lera, gräs och finstämd röd frukt som backas upp av violiga/blommiga drag. Väldigt komplext och bra men saknar det riktiga djupet och intensiteten i frukten för att vara stort.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays)
Även denna känns klassiskt skolad med röd frukt, gräs, mynta, brända örter, mulljord och svamp.

Stram något krävande smak med en italiensk kärnig bitterhet, läskande med tegel och citrusskal. Riktigt bra men inte på samma nivå Echezeauxvinet. Det här hamnar lite i skymundan bredvid de andra vinerna.

Miani Rosso 2007
Årgång 2007 ansåg Enzo inte dög för att buteljera några vingårdsbetecknade röda viner utan allt buteljerades som Miani Rosso, minns jag rätt är det 90% Merlot och resten Refosco. Det här gör att man får ett högklassigt rött Mianivin för ett "spottstyver" mot normalt då Enzos uppfattning av medioker kvalitet inte är som andras. De flesta andra producenter i området, ja i hela Italien, hade nog varit extremt nöjda med det här.

Vid öppnandet känns det som ett fatprov med extremt primära drag där eken ligger helt utanpå. Ett par timmars luftning gör väldigt mycket och är helt avgörande för upplevelsen av det här vinet.

Fortfarande primär doft med grillkol, fat, dov mörk frukt, fet plommonfrukt, djupt komplex och imponerande men ännu ungt stum.

Dov smak med mörk fin plommonfrukt, extremt kraftfullt och massivt. Bläckiga drag (refoscon som visar sig?), långt och gott med enorm potential. Exotiskt och häftigt.
Väldigt gott redan nu men det är bortkastat att dricka det här så pass ungt, lite som att dricka någon massiv modern Saint Emilion vid samma ålder. Jag kommer vänta minst fem år innan nästa öppnas.

Chateau Pichon-Lalande 1998
Helt fantastisk doft i en klassisk men fruktdriven stil som inte kan komma någon annanstans än från Bordeaux. Stall, läder, blommig och parfymerad med burgundiska drag, tobaksblomma, blyertspenna. Underbar doft! Jag tänker på en lättare årgång av Gruaud Larose, känns väldigt Saint Julien.

Sirlig och djupt komplex med tät frukt, tobak, väldigt violig, finlemmad med en blandning av röda och mörka bär.
Vi som inte vet vad det är tror benhårt på Saint Julien men när det visar sig vara fel landar vi hos Pichon-Lalande med sin högre andel Merlot som inte har samma ståliga Pauillackänsla. Än en gång visar en mogen mellanårgång av det här vinet hur gott Bordeaux kan vara. Denna har lagrats varmt och är säkerligen mer mogen än en normallagrad flaska, jag trodde den var från runt 93-94. Kvällens röda vin.

Sieferer Sussenberg Riesling Beerenauslese 1976 (Freiherr von Schorlemer), Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2001 (Domaine d'Auvenay)

Fortsätter lägga upp viner från förra helgen med de två huvudnumrena av de vita vinerna. Pulignyn blev, inte oväntat, kvällens vin.


Sieferer Sussenberg Riesling Beerenauslese 1976 (Freiherr von Schorlemer)
Djup mörk färg tyder på rejält med ålder.
Extremt moget, karamelliserade nötter, blodapelsin, nougat, kryddor, kamomill, oljig skifferton men inte alltför bensinig. Väldigt gammal Riesling känns som en säker gissning.

Väldigt komplext med långt gången mognad. Väldigt låg syra som gör att jag undrar om det är en ren Riesling, finns Österrikare i den här stilen med olika druvor, men doften indikerar ren Riesling. Mandelmassa, kanderade apelsinskal, grönt te. Väldigt gott men konstigt mogen för en 76'a.

Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2001 (Domaine d'Auvenay)
Att dricka d'Auvenay är alltid en högtidsstund, den här visste jag vad det var. En la Richarde är en liten lott inklämd mellan Folatieres och Chevalier, på pappret alltså en villagebuteljering men i realiteten håller denna Grand Cru-nivå. Anses av en del d'Auvenaykännare vara hennes främsta vita vin.

Öppnar lite slutet men strax vaknar det till liv och visar hur bra ett vin kan vara. Enorm, verkligen helt enorm komplex doft med en exotisk kryddighet som drar mot sandelträ, djup oljig mineralkänsla. Jodiga ostronskal, blommor och så mycket djup att det inte riktigt går att sätta ord på upplevelsen. Det går inte på knock utan allt handlar om finstämt djup och balans.

Smaken är fyllig med en längd och ett djup jag inte har upplevt sedan den förra En la Richarde. Den här är minst lika bra men inte lika utvecklad. Oljigt krämig med underbar mineralig fräschör som balanserar upp all frukt och snygga fat. Vitt vin blir inte bättre än så här, bara annorlunda.

Veuve Cliquot Sec NV och La Grand Dame 1990

Jag råkade dricka en gammal och en väldigt gammal flaska Veuve vid två separata men närliggande  tillfällen. Intressant, givande och framförallt gott. Konstigt var att den äldsta hade bättre mousse än ungdomen från 1990.


Veuve Cliquot Sec NV (gammal flaska)
Den här flaskan är rejält gammal, hur gammal är svårt att veta men minst 30 år. Det är deras Sec, Gula Änkan, som det även står Gout Americain på. Det kan mycket väl vara så att den är släppt inför deras jubileum 1972 med tanke på texten på halsen, det var det året de släppte La Grande Dame första gången.

Oväntat bra mousse och djup fin bärnstensfärg.

Rejält utvecklad med mycket nötter, tropisk frukt och en oljig ton som drar åt petroleum. Fortfarande intakt smak som inte har alltför uttorkad känsla, mogen gul frukt, honung, nötter och ett lätt sherrydrag. Imponerande bra vin som har klarat av att åldras, en tidigare flaska var i betydligt sämre skick. Övermoget men oväntat bra. Sötman som en gång i tiden fanns hjälper nog till att balansera upp de uttorkade dragen.

La Grand Dame 1990
Det känns som ett bättre årgångsbubbel från stor klassisk firma och det är precis vad det är. Inget som direkt sticker ut utan klassisk och rejält mogen med minimal mousse. Kolatoner, smör, krita, ett rätt tydligt Chardonnayinslag med sin kritiga äppliga ton. Komplexitet som växer betydligt med luft.

Mjuk smak med väl mogen gul frukt, en liten grapeig bitterhet, smör, nötter och en tendens till trötthet kan kännas. Gott och moget men möjligtvis aningens opersonligt. Nog bättre för 3-5 år sedan då den här har lagrats varmt.

Terre Alte 2006 och NUN 2008

Det vart många bra viner i söndags och för att få lite ordning delar jag upp intrycken i mindre delar. Först ut är mina två bidrag av vita viner, undervisningsviner som jag kallade dem för mina frankofila vinvänner.

Terre Alte 2006
Dov o lite funky doft med bivax, plastmatta, mer Sauvignonig än tidigare med nässlor och gräs. Citrustoner och mogen gul frukt. Väldigt komplext och fascinerande men den något övertydliga Sauvignontoner stör lite. Jag tycker dock om det mer än de andra närvarande. Mycket bra vin på ett inställsamt sätt.

Fet och krämig känsla. Komplext och fruktigt. Fascinerande på ett typiskt Friuliensätt med mängder av karaktär. Dock är det lite synd att Felluga låter Sauvignondruvan dominera så mycket på sitt toppvin, mer Friulano hade varit att föredra. Helt färdigt men tål nog en del ytterligare lagring.

NUN 2008
NUN görs av endast Xarel-lo i en stil som har Bourgogne som förebild. Stockarna är gamla, 60+, och ungefär sex bourgognefat produceras per år.

Mängder av karaktär, mineral, musselskal, krita, mogna äpplen, fat och mogen fin frukt. Det här är bland det bästa vita vin man kan hitta från Spanien, det är nog bara Gran Veigadares som är bättre. Förbannat bra vin på ett sätt som inte är direkt eller insmickrande utan som vinner med luft och helst dricks över en lång middag såsom jag gjorde på San Pau i september. Klar potential för vidare utveckling.

Domaine de Chevalier 1990, Arrowood Cabernet Sauvignon 1992, Cos d'Estournel 1975, Chateau Branaire-Ducru 1982, Chateau Rieussec 1961

Domaine de Chevalier 1990
Fint utvecklad doft med med typiska Pessac-toner av rost och järn. Lera, jord, gammalt trä, tydliga fattoner med rostade kaffebönor men aningens murket. Finstämd frukt.

Tydlig markerad syra på ett lite instängt sätt. En blandning av röd och mörk frukt, doften lovar mer än smaken levererar. Lite väl syrlig frukt av rönnbär som backas av mer mjuka plommontoner. Bra men inte stort på något sätt.

Arrowood Cabernet Sauvignon 1992
Jag har druckit en 80-tals flaska av Arrowood för länge sedan som jag har för mig var riktigt bra. Tyvärr är den här inte det. Banal och sötfruktig med gröna irriterande drag. Mörk blandsylt, paprika, trä, mint och kaffebönor.

Enkelt men helt ok gott. De gröna tonerna stör en hel del och det finns inget större djup i frukten. Men, lärorikt och klart värt sitt ytterst modesta pris.

Cos de Estournel 1975
Öppnar träigt och muggigt. Övermoget för min smak, jag tycker om nåt mått av frukt. Andra tycker om den bättre. Den öppnar upp sig och får lite mer frukt och en hel del citrustoner men är rätt träig hela tiden.

Ärketraditionell smak med träig frukt. Fascinerande men lite gammal och trött. Mer intressant än gott, men väldigt angenämt på sitt sätt.

Chateau Branaire-Ducru 1982
Denna är enormt bra men dras typiskt nog med en subtil defekt som inte riktigt känns som TCA utan mer som en närbesläktad variant som inte dödar frukten. För frukten finns kvar och jag tycker vinet är gott att dricka trots unkna toner som växer mer mot slutet.

Komplext och gott. Om det inte vore för defekten vore det ett fantastiskt vin som är på topp, kvällens vin av de röda, bortsett defekten.

Chateau Rieussec 1961
Nu snackar vi gammalt vin. 50 år är en ansenlig ålder även för ett sött vin. Finstämt med hjortron, mogen gul frukt, mandel, lim. Det dras med lätta ranciotoner.

Djupt komplex och det vin som, oväntat, levererar bäst ikväll. Sötman har dämpats en hel del och det kan nästan inte klassas som ett helt igenom sött vin. Len och krämig smak, som att dricka sufflé. Väldigt fascinerande och lärorikt. En anings bitterhet stör lite i bakgrunden.

En Noble One 1999 bredvid var betydligt kompaktare och sötare men inte i närheten av Rieussecens komplexitet.

Det märktes att jag hade mindre överseende med de uttorkade dragen bland de som var med. Och en kunde inte alls med Branaire-flaskan på grund av defekten men i övrigt var vi hyggligt samstämda. Sällan, eller aldrig, har jag druckit så många gamla och lärorika viner på restaurang för dessa helt otroligt låga priser. Det verkar som de inte har justerat priserna efter inköp för decennier sedan, tack för det.

Chateau Cheval Blanc 1979, Côte-Rôtie 1998 (Jamet), Chateau Pavie 1998, Clos de L'Oratoire 2000

Chateau Cheval Blanc 1979
Doften är orealistiskt finlemmad, cabernetig, gräsig, djup fin plommonfrukt, mulljord, skeppsvrak, grafit, fint blommig, tobak, violig och underbart vacker på alla sätt. Att det här är kvällens vin är otvetydigt. Det här handlar mer om balans och subtil komplexitet än kraft vilket blir än mer tydligt när andra moderna Bordeauxer ställs upp bredvid.

Lång och sirlig smak med fin frukt, mjuka syror och tanniner. Enormt komplext och svårbeskriven, fantastiskt vin och den är klart godast bland en stark uppställning. Undrar hur bra en mogen Cheval är från en toppårgång?
Flaskvariationen är visst rätt stor och det här var en bra flaska enligt P.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)
Mycket fin med rosenblad, kött, läder, blod, röd finlemmad frukt. Ytterst bra och ännu bättre än den förra flaskan. Den här lyckas hålla nivå strax under Cheval Blanc 1979 som dricks bredvid. Alla andra viner ligger ett klart steg under dessa båda.

Underbart läskande smak med toner av kött, blod, rosenblad, jasmin, viol, otroligt komplex i en vinnande stil som kombinerar frukt, animaliska toner och mognad på ett underbart sätt. Enormt bra.

Chateau Pavie 1998
Supertät doft med mycket rostade fat, järn, rost, bitter choklad, rök, en kärnig ton som påminner om Italienska viner. Trots någon timme i karaff känns det rätt stumt och oväntat primärt för sin ålder.

Imponerande men rätt opersonligt, massivt och kompakt men det ligger oväntat i lä jämfört med Clos de Oratoire 2000 om man ser till vinernas aromatiska drag. Den kompakta känslan och utvecklingen med luft tyder på att det kommer hända mycket med det här vinet men i nuläget levererar det inte som sitt rykte. Bör lagras minst 10 år till men kan nog bli något alldeles enastående.

Clos de L'Oratoire 2000
Superaromatisk, mer aromatisk än Pavie. Mycket rostade fat, choklad, modern och fläskig, rost, mulljord och blommor gör det intressant med stor komplexitet, öppen och tillgänglig.

Extremt fruktig, choklad, lakrits, citrus, mörk frukt, djupt komplex och grymt bra. Bättre än Pavie. Väldigt bra i sin moderna stil men kanske inte så väldans mycket Bordeauxkänsla.

Sammantaget är alla vinerna extremt bra och alla hade kunnat vara kvällens vin, en annan kväll, om uppställningen varit mer normal.